16 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2003

Mark 6:30-34

Vila er lite

”Allt har sin tid”, säger Predikaren, ”det finns en tid för allt som sker under himlen” (Pred 3:1). Arbete har sin tid, men också vila. Jesus säger det till sina uttröttade apostlar när de kommer tillbaka efter ett fullgjort arbete: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite”. Evangelisten berättar att ”det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta”. Många kan känna igen sig, både i och utanför klostret – ibland är det knappt tid att äta.

Det är en konst att hitta den rätta balansen mellan arbete och vila. Å ena sidan kan arbetet ta överhanden, göra oss till slavar och arbetsnarkomaner. Utan att vi märker det börjar vi värdera oss själva och andra efter vad som uträttas och produceras. Stress har blivit en folksjukdom och allt flera blir utbrända i förtid. Å andra sidan är det förlängda veckoslutet och den ökade fritiden för många inte så lätt att hantera. ”Sysslolöshet är själens fiende” säger den helige Benedikt och anger konkret när man i klostret skall ägna sig åt arbete, läsning respektive bön. Vila är inte bara att slippa arbeta och lättja är ingen dygd. ”Jag kom förbi en lat mans mark” berättar Ordspråksboken, ”där var tistlar överallt, marken var täckt av nässlor, stenmuren hade rasat” (Ords 24:30f).

Ändå säger Jesus: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite”. Han som skickat ut dem på en mödosam och riskabel arbetsuppgift och som själv inte hade ens en ”sten där han kunde vila sitt huvud” (Matt 8:20). Själv tycks han inte bekymra sig om vila. Han säger ”så att vi kan vara ensamma och ni kan vila er lite”.

Det kan inte handla om att fly från mödan eller från verkligheten. Profeten Jona ligger visserligen och sover under däck, när han flytt från det uppdrag han fått av Gud, men det kan knappast har varit en vederkvickande vila (Jona 1:5). Redan erfarenheten vet att ett gott samvete är den bästa huvudkudden. Inte heller kan det vara vad den rike kornbonden sade till sig själv när han byggt större lador för att få plats med alla sina ägodelar: ”Nu, min vän, är du väl försöjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig”. Det är till denne som Gud säger: ”Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig” (Luk 12:19f).

Det måste alltså finnas en annan slags vila. En god och välsignad vila, en vila som inte leder fel och som inte flyr från verkligheten eller från nöden i världen. Evangeliet berättar ju hur människorna följer efter Jesus och lärjungarna till den öde trakten och hur han då fylls av medlidande med dem. Det står att han undervisade dem länge och därefter uppmanar sina lärjungar att ge dem något att äta.

Det första är att finna en klok och förnuftig balans mellan arbete och vila. Redan här begås många dumheter som kunde botas med klokhet och eftertanke. Redan i Guds goda skapelseordning har vi fått en av veckans dagar för vila och rekreation. Varje dag behöver också vissa vilopauser, då vi lägger ifrån oss arbetet och blir stilla. Benedikt talar om att ”ofta” kasta sig ner för bön. Inte för att arbetet skulle vara mindre fromt, men för att vi inte skall hamna under tyngande bördor och främmande tyranner.

Följ med mig bort till en öde trakt, säger Jesus. Inte för att isolera oss från de andra och från verkligheten, men för att se, se klart. Många håller fast vid det myckna arbetet för att slippa se, slippa se både sin nästa, sig själv och Gud. Och då är det ingen större skillnad om man flyr in i aktivitet eller till fromma böner. Både arbetsnarkomanen och farisen är blinda. De är rädda att se både sig själva och Gud. I bergspredikan säger Jesus: ”Gå in i din kammare och stäng dörren”. I psaltaren hör vi: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” (Ps 46:11).

Den första orsaken till oro och trötthet är att människan ställt sig under okända och främmande makter, som efter ett tag visar sig vara grymma plågoandar, utan barmhärtighet. När den förlorade sonen hade förskingrat sin ägodelar, då var också de tidigare vännerna försvunna. Det första steget till vila är att återvända från olydnad till lydnad för den ende sanne Konungen. Han som säger: ”Följ med mig…”. Den kärva uppmaningen är utsagd av den som vill oss väl. På ett annat ställe säger han: ”Kom till mig ni alla som är trötta och tyngda av bördor; jag skall skänka er vila” (Matt 11:28).

Men varför en öde trakt? Varför måste vi stänga dörren? Människan tycks älska illusioner och skygga för sanningen. Också de fromma och invanda orden kan skyla verkligheten. Inte ens de tolv apostlarna hade lätt att förstå. Varken sin Herre eller sina egna motiv. När vägen går mot Jerusalem och den väntade framgången uteblir, när den första entusiasmen tonar bort, är det många som i tysthet drar sig undan. Bönen tystnar och man nöjer sig med ett minimum, medan besvikelse och trötthet lägger sig som en blöt filt över livet.

Följ med mig bort till en öde trakt, bed till din fader i det fördolda, men säg som det är. Tala sanning med honom som är Sanningen. Märkligt nog är detta det svåraste vi har för. Men inte ens den Allsmäktige kan frälsa den som håller fast vid illusioner. Enligt gammal erfarenhet behöver man hjälp av någon annan för att se. Endast sanningen ger vila. Endast sanningen befriar. Det är inte atleter Herren frågar efter. Det är människor han tar i sin tjänst. ”Ta på er mitt ok och lär av mig… så skall ni finna vila för er själ”.

Det förblir en hemlighet hur tröttheten ersätts av kraft. Vilostället finner vi inte på rutin. Profeten säger: ”De som bidar efter Herren hämtar ny kraft” (Jes 40:31). Det måste vara så. Ofta upptäcker vi först i efterhand att Herren står för sina löften. På oss ankommer att be och förtrösta. Tyst sker ett omärkligt utbyte, hans kraft flyttar in i oss. Vi kommer till ro. Psaltaren säger både: ”Kom till ro, min själ” och ”Lyckliga de som har sin styrka i dig” (Ps 84:6). Aposteln vittnar om att ”kraften fullkomnas i svaghet” (2 Kor 12:9).

Det är denna hemlighet kyrkan firar i varje eukaristi. En vila som föregriper den slutliga sabbatsvilan och som tar sin boning i oss redan nu.

Amen.