15 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2003

Ef 1:3-14

Gud till pris och ära

Vad är det högsta och ädlaste en människa kan syssla med? Vad är slutmålet för oss människor, det som allting syftar till? Vad är det vi är skapade till? – Aposteln Paulus beskriver det i dagens andra läsning, när han inleder sitt brev till de kristna i Efesos. Själv sitter han i fängelse. Han kunde ha skäl att klaga över allt han fått utstå av förföljelse, tortyr, falska bröder, som försökt sabotera hans arbete. Han kunde ha anledning till bekymmer och oro för hur det skall gå för de församlingar han grundat. Han sitter i sitt fängelse inlåst mellan fyra trånga väggar. Det är en hårt prövad människa i slutfasen av sitt liv, när de kroppsliga krafterna håller på att rinna ut. Men vad är det vi hör från hans mun? Vad är det för ord som rinner fram ur hans penna? – Vi hör en lovprisning, präglad av den högsta förundran, med ett innehåll som övergår det mesta.

”Välsignad är vår Herres Jesu Kristi Gud och fader…”. Så inleds många bibliska lovsånger. Paulus har lärt det redan som jude. Men nu har det nått sin kulmen och höjdpunkt. Han prisar och välsignar Gud genom att ge honom ett namn, Jesu Kristi Fader. Det är inte en s.k. gudsbild han tecknar, sådana som säger mera om människans tankar och drömmar än om den sanne Guden. Inte filosofernas gud. Inte teoretiska begrepp och torra definitioner. Han har lärt det redan som jude, när Gud uppenbarade sig som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, en Gud som inte stannat i sin avlägsna himmel, utan utvalt konkreta människor och därav gjort Israels folk till sitt eget folk. En Gud som ingripit i människans historia för att befria och rädda och vars trohet visar sig starkare än folkets ständiga trolöshet. Allt koncentrerades, när tiden var inne, i det barn som föddes av Davids ätt och som vågade kalla Gud sin Fader. Det är denne Gud, som Paulus välsignar och prisar, vår Herres Jesu Kristi Fader.

Det är inte en vag känsla han ger uttryck för. Han ger tunga skäl för sin lovprisning. Denne Gud ”har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen”. Längre fram i brevet framgår det vad han syftar på. Den Kristus han talar om är den korsfäste och uppståndne, den som intagit sin plats på Faderns högra sida. Han som därmed fullbordat räddningsaktionen av människan och därför kan ge oss all den himmelska välsignelsen. Längre fram säger aposteln att han ”uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus” (2:6).

Ja, tänker någon, det kanske gäller sådana atleter och kämpar som Paulus och några till. Nej, det är inte den lovprisning aposteln sjunger. Han säger att vi är ”utvalda i Kristus långt före världens skapelse”. Lovprisningen gäller inte människans möda och kamp, utan Guds ofattbara utkorelse av oss i kärlek. Det är därför han kallar oss ”heliga och fläckfria”. Vi är inte heliga genom våra gärningar, utan genom delaktighet i Kristus. Det är denna ofattbara gåva som Paulus besjunger och lovprisar. Och han blir ännu mera konkret: ”han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus”. Det Kristus var av naturen, Guds älskade Son, det har vi blivit genom nåden, Guds söner och döttrar. Inte bara som en from tanke eller bild, utan som en verklighet, som vår djupaste identitet, verkligare för Paulus än fängelsets drypande cellväggar. På ett annat ställe säger han: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår” (Rom 8:18).

Ja, men alla våra eländiga synder då? Tar han så lätt på dem? Är de bara borttrollade? Motsatsen till trolleri och lättsinne gäller. ”…genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser…”. Pauli lovprisning svävar inte uppe bland de retoriska molnen. Den är fast grundad i tron på Kristi utgjutna blod för våra synder. Han är förvissad om att vi har del i uppståndelsens seger. Synden är en fruktansvärd verklighet, men Kristus är starkare. Och Paulus prisar Gud för att vi är infogade i honom och därmed har del av hans seger över synd och död.

Och allt är Guds viljas beslut. Långt innan någon har tagit ett enda steg på omvändelsens och helgelsens knaggliga väg. Guds eviga kärleksvilja, det aposteln kallar ”Guds viljas hemlighet”, Guds viljas mysterium (grek.), Guds viljas sakrament (lat.). Denna hemlighet har uppenbarats för aposteln och finns så i kyrkans innersta. Aposteln kallar det ”ett beslut” som Gud ”hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne”. Beslutet uttrycker han i följande ord: ”att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden”. Ordet för sammanfatta betyder egentligen att allting kommer på rätt plats under ett huvud. Det blir ”rekapitulerat” (caput – huvud). Det är Kristus som är huvudet för den upprättade och nyskapade världen, som en kropp, där alla lemmarna har funnit sin plats i en försonad och nyskapad enhet. Det är samma verklighet som vi sjunger om i påsknatten, den natt som ”skapar fred och endräkt och lägger jordens alla folk under Kristi välde”.

Sådant är Guds viljas beslut, ”att sammanfatta allting i Kristus”. Tanken svindlar. I brevet till kolosserna skriver samme apostel: ”Allt är skapat genom Kristus och till Kristus. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom” (Kol 1:16f). Allt i tillvaron, materiellt och andligt, smått och stort, jordiskt och himmelskt, allt i våra liv, allt är försonat och förnyat i Kristus.

Sådan är den lovprisning som Paulus sjunger i sitt fängelse, medan kylan dryper från fängelseväggarna och världen tycks följa andra lagar och styras av helt andra makter. Lovsången kan tyckas höra till en annan värld. Men Paulus kan inte beskyllas för att vara en drömmare. Hans lovprisning har inspirerat och präglat både teologer och poeter genom tiderna. Vår biskop har gjort några ord i kapitlet till sitt valspråk, ”in laudem gloriae”, ”Vi skall vara Gud till pris och ära”. Aposteln öppnar ögonen för storheten i vår tro. Han öppnar dörren för den lilla människan, bjuder oss att stiga ut i den stora världen, den av Kristus försonade och nyskapade världen, att låta våra trånga hjärtan vidgas så att vi anar längden och bredden, höjden och djupet i vår tro och därmed i vår kallelse.

Härom söndagen talade vi om eukaristin som bön och den högsta bönen är lovprisningen och tillbedjan. Eukaristin ger oss den bästa hjälpen för att förstå och göra Pauli lovprisning till vår. Redan i offertoriet hör vi samma inledning, ”Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud…”. Lovprisningen kulminerar när det eukaristiska offret är framburet på altaret och kyrkan sjunger: ”Genom honom och med och i honom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet”. Låt oss tillsammans med aposteln Paulus och alla heliga frambära oss själva i denna eukaristi och i hela vårt liv, Gud till pris och ära.

Amen.