HELIGA TREFALDIGHETS DAG 2003

Matt 28:16-20

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn

Vi hör den och använder den ofta, det kristna livets grundläggande formel, I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Ibland med ett slarvigt korstecken utan att tänka oss för. Ibland irriterade över att det skall vara så svårförståeligt. En Gud, som samtidigt beskrivs som tre. Somliga röster i tiden talar föraktfullt om denna lära som spekulationer och hårklyverier, som övertro på förnuftets förmåga att förstå det obegripliga. Av andra, judar och muslimer, uppfattas den som uttryck för mångguderi. Tänker vi efter och räknar med den onda makten, så är det inte konstigt att den vill vanställa eller förlöjliga det allra finaste i vår tro. Ty så är det, i denna enkla formel ryms hela vår tro och därmed hela verkligheten.
Bibelläsaren vet att formeln bara förekommer på detta enda ställe i hela Nya Testamentet.

Evangelisten Matteus låter den uppståndne Herren ge sin missionsbefallning till de elva apostlarna, vari ingår detta: Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Vi är vana vid orden. Kyrkan använder dem ständigt. Men historikerna kan egentligen inte förklara hur formeln har uppstått. Den jordiske Jesus var återhållsam med att tala om Anden, inte minst hos Matteus. Det är ju långt senare som kyrkan tvingades precisera sin lära om den Heliga Treenigheten. Ändå finns formeln här, alldeles i begynnelsen, som ett frö, som rymmer trons hela skattkammare. När senare kyrkofäder skall försvara tron på den helige Treenigheten, så tar de ofta sin utgångspunkt, inte i ett enskilt bibelord, utan i kyrkans praxis, att hon från första början förrättat dopet i den Treeniges namn.

Bakgrunden hos evangelisten Matteus är Jesu eget dop, som han ingående berättat om (Matt 3). Hur Anden sänker sig över Jesus som en duva och förblir över honom. Hur Faderns röst bekräftar att han är Guds älskade Son. Det var upptakten till Jesu offentliga gärning, till hela hans gärning för att frälsa oss. Nu skall detta verk spridas och genom apostlarna skall alla folk göras till Jesu lärjungar. Också det sker genom en handling, det heliga dopet, varigenom människan återfår sin förlorade ställning som Guds barn.

Redan här kommer vi på rätt spår när det gäller att ”förstå” den helige Treenigheten. I grunden handlar det inte om en teori, utan om en handling, ett bad, som gör oss rena och ger oss ett nytt liv. Det är genom dopet som vi får gemenskap med den Treenige. Vi hörde det i mässans inledning: ”Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap, vare med er alla” (2 Kor 13:13). Den döpte skall ju också blir lärjunge, lära sig att hålla Jesu bud. Men moralen är inte en samling torra bud som vi skall hålla, utan ett lärjungaskap, där vi lär oss älska honom som själv älskat oss.

Också när aposteln talar om Treenigheten handlar det om gåvor, tjänster och ”energier” (bibel 2000: verksamheter). Då har han antytt Treenigheten genom att tala om Anden, om Herren och om Gud, som hela tiden är ”densamme” (1 Kor 12:4-6).

Treenigheten lär vi därför känna genom att leva i vårt dop. Vilket inte utesluter att vi använder vårt förnuft och ser oss omkring. Tron strider inte mot förnuftet, även om den vida övergår det. Augustinus motiverar det med att hänvisa till Skriften, som själv använder sig av bilder. Ibland så grova att vi självklart förstår att det är en bild. Men de pekar i rätt riktning. Också skapelsen är fylld av spår efter den Treenige. Varför säger vi t.ex. att alla goda ting är tre? Varför finns det tre ”tider”, förfluten, närvarande och kommande? Men den bild som dagens evangelium ger oss är dopet, dopet som källan till vårt sanna liv. Vi döps in i Faderns och Sonens och den helige Andes liv.

Fadern – alltings källa, fördold för människoögat, ofattbar, outgrundlig, outtömlig, men vars kärlek flödar över i allt levande. Den Ende, som samtidigt inte är ”ensam”. Redan när han skapar himmel och jord, gör han det med sitt Ord, medan Anden svävar över vattnet. Därför är det inte konstigt att det finns spår av den Treenige i skapelsen, särskilt i skapelsens krona, människan, skapad till Guds avbild. ”Låt oss göra människan till vår avbild”, säger skapelseberättelsen, med en antydan om Guds inre ”treeniga” dialog. När denna Guds avbild vanställts genom synden, och människans liv blir ett rop efter det hon förlorat, sänder Gud på nytt sitt Ord, sin egen Son för att återställa och nyskapa sin avbild i oss. Ur källan rinner det fram en flod, uppenbar för den som är törstig och som får sina ögon öppnade. Jesus säger till den samariska kvinnan vid Sykars brunn: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten” (Joh 4:10).

Detta vatten göts över våra huvuden i dopet. Dopfunt betyder källa. Källan hade blivit synlig och åtkomlig i Jesus, en ström ”vars flöden ger glädje åt Guds stad” (Ps 46:5). Sonen steg ner i Jordans vatten för att helga det, och i dödens grav, för att ge oss liv på nytt. Han som i allt förblir fullkomligt ett med urkällan, den himmelske Fadern.

Ändå förblir vårt dop bara historia eller ord på ett papper, ett ”dopminne”, utan den helige Ande. Vid ett tillfälle står Jesus i templet och ropar: ”Är någon törstig så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger. Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få (Joh 7:37). Dessa strömmar i människan, denna inre källa, är källan till frid, glädje och rättfärdighet (Rom 14:17). Treenighetens källa rinner inte bara fram i Galileen, utan i våra hjärtan, och upprättar den skadade avbilden och den störda gemenskapen. ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han gett oss den heliga Anden” (Rom 5:5).

Så fullbordas den Treeniges verk och vilja. Fadern är urkällan. Johannes av Korset sjunger från sitt fängelse i Toledo: ”En evig källa har i lönndom runnit: jag vet så väl var den sitt läger funnit, fast natten råder. – Dess uppkomst vet jag ej ty den har ingen, men vet: all uppkomst är den själv för tingen, fast natten råder. – Vet att i skönhet har den ej sin like, att därur dricker jord och himmelrike, fast natten råder” (Cecilia 632).

Sonen är floden som rinner fram ur Faderns vilja, synlig och öppen för den som tror. Johannes sjunger: ”Vet att så rikt är svallet att det räckte för himmel, helvete och mänskosläkte, fast natten råder”. – Jag vet att strömmen som blir född av brunnen okuvlig och allsmäktig är befunnen, fast natten råder”.
Anden fullbordar Sonens verk och Faderns vilja och låter en inre källa välla fram i kyrkans och den troendes innersta. Johannes sjunger: ”Ett tredje vatten, fött av ström och källa, ser jag från dessa lika mäktigt välla, fast natten råder”.

Genom dopet i den Treeniges namn blir vi inte bara renade från synden, utan födda till ett nytt liv. I vårt innersta tar den Treenige sin boning som en källa av levande vatten. Och när vi mödosamt måste lära oss att hålla Jesu bud och ständigt måste rena oss från synden, så är kampen inte något självändamål. Den är en ständigt fördjupad upptäckt av vad vi fått i vårt inre.

Att älska Gud och nästan kan förvisso kosta mycket. Det kan kräva mer än vad vi tycks förmå. Egoism och oförsonlighet har en förförande lockelse. Självömkan och bitterhet likaså. Men det är sådant som får källan i vårt innersta att torka ut och sina. Vi kan med fasa ana vari helvetet består, att för evigt bindas i själviskhet och bitterhet.

Men den som framhärdar i kärleken, inte minst till ovänner och fiender, upptäcker att blicken klarnar och hjärtat vidgar sig, källan rinner till på nytt och vi kan skynda vidare i kärlekens outsägliga sötma. Men nu inte i egen kraft utan i kraft av den kärlek som kommer av det levande vattnet, av den kalk som flödar över. Johannes av Korset sjunger: ”Här bjuds de varelser som världen rymmer att mätta sig med vattnet, fast det skymmer, ty natten råder. – Den dolda brunnen som min längtan målar, i detta livets bröd den för mig strålar, fast natten råder”. 

Amen.