6 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2003

Mark 1:40-45

Vill du, så kan du göra mig ren. – Jag vill. Bli ren!

Kortfattat, nästan som hugget i sten, berättar evangelisten Markus. Men det han berättar är fyllt av dramatik. En spetälsk vågar sig fram till Jesus. Han faller på knä och ber: ”Vill du, så kan du göra mig ren.” Vilken frimodighet, vilken tro! De spetälska var ju uteslutna ur den sociala gemenskapen. De måste varna andra som kom i deras närhet och ropa: Oren! Oren! När den kristna kyrkan tog sig an de spetälska, och under 1100-talet byggde 1000-tals sjukhus för spetälska i Europa, placerades dessa utanför städerna. Men denne vågar sig ända inpå Jesus. Han drivs inte bara av viljan att bli botad. Han måste ha en inre visshet om att det utgick kraft från Jesus. Han trotsade alla förbud. Han riskerar att bli ännu hårdare straffad. Han drogs till Jesus som till en magnet.

Ändå är det inte bara en förtvivlad chans han tar. Ännu mindre är det magiska krafter han söker. Han faller på knä. Nåja, det kunde vara utstuderad teater. Men då hade han knappast sagt som han gjorde, ”Vill du, så kan du göra mig ren”. Det är en ödmjuk bön, en bön i tro.

Sådan är bönen: frimodig, ivrig, påträngande, och samtidigt ödmjuk. Den bedjande vet att han inte kan kräva något. Han vet att Guds vilja är outgrundlig, att den ofta tycks strida mot också en högst rimlig begäran. Jesus skall ju själv i Getsemane säga: ”Ske inte min vilja, utan din”. Ändå ber han. I tro. I ljuset av den barmhärtighet som han måste ha sett i Kristi ansikte. Han tror att Jesus kan bota honom. Det är en väldig tro, ty spetälska var en obotlig och dödlig sjukdom på den tiden. De spetälska var som levande döda, utan hopp. Men mannen tror. Redan i evangeliets början hör vi om denna tro. Vi hör denna bekännelse till Jesu gudomliga hemlighet. Endast Gud kan bota dödssjuka. Kanske kände han till vad psalmisten säger om Gud, den Allsmäktige: ”Herren kan göra allt vad han vill” (Ps 115:3). Mannen måste ha sett en skymt av denna gudomliga kraft i Jesu ansikte. Kanske hade han på avstånd sett honom bota andra sjuka och driva ut demoner.

Han ställer därmed Jesus inför ett vägskäl. Tänk om Jesus hade svarat som mången terapeutiskt sinnad teolog: ’Ja, ja, man måste vara försiktig i sina förväntningar, annars kan man bli besviken. Låt oss tala om saken. Det brukar ändå ge viss lindring…’. Nej, Jesus låter sig utmanas av mannens rättframma bön och bekännelse. Han reagerar snabbt och utan att tveka. Det står att han greps av vrede. Visserligen säger vissa handskrifter att han greps av medlidande, båda översättningarna är alltså möjliga, men det behöver inte förvirra oss. Medlidandet visar Jesus i handling när han sträcker ut handen och tar på den spetälske. Vreden riktar sig mot det onda, mot den destruktiva sjukdomen. Medlidandet riktar sig mot den sjuke. Precis som den helige Benedictus säger om abboten: ”Han skall hata det onda, älska bröderna” (RB 64:11). Och som klassisk tro har gett som vägvisning i ett ständigt aktuellt problem: ”hata synden, älska syndaren”.

I den komprimerade handlingen där uppe i Galiléen ser vi hela frälsningen. I den spetälske ser vi varje enskild människa och hela den hotade mänskliga familjen. Hotet kan alla känna av. Men grundorsaken till nöden är det svårare att inse och erkänna. Spetälska är en bild för den svåraste av alla sjukdomar, synden. Den sjukdom som förstör och dödar det liv vi fått. Den sjukdom som gör människan oren, som skiljer henne från Gud och de heligas gemenskap, i all evighet. Den sjukdom som ingen mänsklig läkekonst kan bota. Det vi kan göra är att falla på knä inför honom som Gud har sänt. I bön för oss själva och om den verkliga freden. Evangeliet berättar att det är vad mannen gör.

Då sträcker Jesus ut sin hand och tar på honom. De ord han yttrar är ännu kortare och ännu mera koncentrerade än mannens: ”Jag vill. Bli ren!” I handling ser vi Guds vilja. Den vilja som är identisk med kärleken. Genom hela evangeliet ser vi detta, i ord och handling. Som i skapelsens morgon när Gud säger: ”Varde ljus, och det blev ljus”. Ty hos Gud är ord och handling ett. Orden är inte tomma, utan fyllda av kraft. De verkar vad de utsäger. ”Genast försvann spetälskan, och han blev ren”. När avlösningsorden uttalas i biktstolen sker det som orden utsäger: ”Jag löser dig från dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. De bär på samma kraft som orden ur Jesu mun. Likadant vid dopet: ”Jag döper dig…”, eller vid altaret: ”Detta är min kropp, detta är mitt blod…”.

Orden och kraften är befriande och nyskapande, ty deras källa är Guds kärleksfulla vilja. Psalmisten säger: ”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig” (Ps 18:20). En annan översättning (den s.k. Septuaginta, den första översättningen av GT till grekiska) säger: ”Han räddade mig, ty han ville mig”. Han ville mig, därför kom jag till. Han vill mig, därför lever jag. Han fortsätter att vilja mig genom att sända sin älskade Son. Han ”ville” varje människa och hela mänskligheten ända till priset av sitt eget liv, korsfäst utanför staden som en spetälsk. ”Föraktad och övergiven av människor”, säger profeten, ”vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad”. Det hebreiska ordet för ”hemsökt” är samma ord som ”spetälsk”. ”Vi höll honom för att vara spetälsk (Vulgata, den latinska översättningen)… men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig” (Jes 53:3,4). Sådan är Guds vilja.

Jesus skickar bort den botade mannen med en sträng förmaning att inte prata vitt och brett om saken. Dels kan det missförstås. Jesus ville varken väcka sensation eller uppfattas som en jordisk Messias. Hans fulla hemlighet kan bara förstås efter hans död och uppståndelse. Men mannen kan inte tiga. Han talar vitt och brett. Och Jesus låter det ske. Med många nyomvända är det ju likadant. Först efter lång tid lär vi oss tystnadens högre värde.
Han uppmanar honom också att gå till prästen och bära fram det lagstadgade offret. ”Det blir ett vittnesbörd för dem”. Först ett vittnesbörd om att Jesus inte kommit för att upphäva Mose lag, utan för att fullborda den. Och därmed ett vittnesbörd om något mera och större än lagen, om den nåd som renar och skapar nytt liv. Aposteln Paulus uppmanar oss att bära fram oss själva som ett levande och heligt offer, och grunden för detta offer är, säger han, Guds barmhärtighet. ”Jag ber er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud.” (Rom 12:1).

Det som hindrar oss att bära fram detta offer är vår orenhet, de synder och laster som gör oss handikappade, tröga, självupptagna, bedrövade, eller förmätna och högmodiga, allt det som hindrar vårt och kyrkans vittnesbörd. Johannes Cassianus är omutlig i sin uppmaning till kamp för det rena hjärtat, men lika omutlig när han säger att ingen vinner seger annat än genom Guds nåd.

När Jesus talar om att bära hans ok, om att lära av hans ödmjukhet och saktmod, så säger han att oket är milt. Och dessförinnan har han sagt: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila”. Det var vad den spetälske gjorde. Resten gjorde Jesus. Däri ligger evangeliet. Varje dag. Låt oss inte bli som dem, vilka Jesus gråter över och säger: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” (Matt 23:37). 

Amen.