Ämbete och tjänst – ekumeniskt panelsamtal i Kristianstad 24/1 2013.

Den som idag talar om ämbete får räkna med att bli ifrågasatt. Misstänkt för att vara ute efter makt, och för att göra åtskillnad mellan olika troende, ämbetsbärare och lekmän. Inte minst är Katolska Kyrkan misstänkt, eftersom hon står för de mest kända maktmissbruken genom historien, in i våra dagar.

Ändå, eller just därför, väljer jag att gå till grunden. Trots att vi vid denna panel nog har en rejäl skillnad mellan samfunden, trots att det gjorts teologiskt ekumeniska framsteg i ämbetsfrågan. Ett tecken, inom parentes, men ett unikt sådant, internationellt sett, är att det förra året talades om behov av biskopar också i traditionellt frikyrkliga, kongregationalistiska, sammanhang (Ulf Ekman, Peter Halldorf).

Min fråga är: Vad är grunden till den roll som ämbetet har spelat i den kristna kyrkans liv? Visst – alla mänskliga gemenskaper och samhällen har behov av ledare, men här går det djupare.

Det kyrkliga ämbetet, så kan det sammanfattas, är enligt katolsk tro en påminnelse om och ett tecken på att Kyrkan är apostolisk, vilket vi högtidligt bekänner i trosbekännelsen. Och därmed att Kyrkan står i en organisk gemenskap med Jesus själv.

Jesus Kristus var Faderns utsände. Men, och det är det chockerande, Jesus sänder ut sina apostlar med ett liknande uppdrag. ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” (Joh 20: 21) Kyrkans ämbetet är i grunden ett apostoliskt ämbete. (Jag tar här inte upp de andra tjänster och gåvor som NT också vittnar om.)

Apostlarna är som ögonvittnen unika, men de insatte själva efterföljare att vara herdar över Guds kyrkor (Apg 20:28). Visserligen har tjänster och ämbeten i nytestamentlig tid inte någon enkel och entydig struktur, men redan i generationen efter apostlarna har en struktur vuxit fram, ett tredelat ämbete: biskopen, och vid hans sida präster och diakoner. Enligt katolsk tro har detta skett under Andens ledning. Biskoparna har trätt i apostlarnas ställe som kyrkans herdar. Redan Ignatios av Antiokia, biskop och martyr kring första sekelskiftet (d. ca 110), manar inträngande om enhet kring biskopen. Han skriver till de kristna i Smyrna: ”Ni skall följa biskopen, liksom Jesus Kristus (följer) Fadern, och följ presbytererna (prästerna) som apostlarna; vörda diakonerna som Guds lag. Må ingen företa sig något, som gäller kyrkan, utan biskopen”. (Ignatios brev till Smyrnierna, 8:1) På ett annat ställe säger han: ”Där biskopen, där är kyrkan.” Därför sjunger vi i en prefation på apostladagar: ”Du är den eviga Herden och du överger aldrig din hjord. Genom de heliga apostlarna låter du oss vandra under ditt ständiga beskydd, och du leder din kyrka genom dem som du har insatt att i Kristi namn vara hennes herdar.” I varje mässa ber vi för vår biskop. Varje katolsk troende vet att han står under en biskop. Inte ens den mest progressiva eller liberala katolik vill ändra på det, trots kanske intensiv kritik av både det ena och det andra.

För katolsk tro är därför biskopsämbetet inte en lämplighets- eller ordningsfråga, utan en trosfråga. Biskopen är det synliga tecknet på att kyrkan är apostolisk. Sedan kan det mesta diskuteras.

Här tror jag också att en av de största ekumeniska utmaningarna ligger: hur kan vi samtala och bereda väg för enhet med alla de hängivna kristna och på många håll i världen kraftigt växande församlingar, som inte delar denna syn på kyrkans apostolicitet? Och där har vi, tror jag, mycket att lära av varandra, också katoliken av den som tycks sitta längst ut på den andra flygeln.

Vad skulle inte hända om de fria församlingarna världen runt följde exemplet i Apostlagärningarna (Apg 4:32ff) och bar fram alla sina gåvor, kärleken till Jesus, trosiver, offervilja, bibelkunskap, andliga gåvor etc, och lade ner dem dem vid apostlarnas/biskoparnas fötter? Och om den apostoliska och katolska kyrkan tog emot dem?

Vår nuvarande påve Benedikt XVI säger som svar på frågan hur vägen till enhet ser ut:

”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. … vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra… Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss åt.”