Kan man lära sig att be? – Tre lärarinnor i bönens konst

Föredrag vid Etikforum på S:ta Elisabets Folkhögskola Göteborg 28 april 2010

Inledning

Det finns, mig veterligen, ingen kultur och heller inget folk i historien där inte bön har förekommit. Det finns knappast någon människa som inte någon gång har bett till Gud. Bön är ett allmänmänskligt, ett ur-mänskligt fenomen. Det skiljer människan från djuren. Det är bara människan som bygger altare, för att frambära offer, fr.a. bönens offer. Antingen det är i nöd eller av tacksägelse.

Vart vänder sig ateisten i sin nöd? Till vem vänder han sig när hjärtat flödar över av tacksägelse? Utan bön hamnar människan antingen i förhävelse – som om hon hade gett sig själv livet – vilket riskerar att sluta i förtvivlan, när hon nått gränserna för sina krafter. Att däremot få sluta sitt liv i tacksägelse, säger inte det något om människans villkor? Både om hennes behov och om hennes storhet? Människans bön är ett slags indirekt gudsbevis.

Men det är inte självklart att livet slutar i tacksägelse. För många har bönen stannat på barnstadiet. Ingen kan gå i barnskor hela livet. Den naturgivna förmågan att be kan somna in och förtvina. Den kan gå vilse genom felaktig vägledning. Det finns många ”före detta” bedjare. Människan har kapacitet att be, men hon måste lära sig konsten. Lära sig att växa i bönen. Jesu lärjungar vände sig till honom och bad: ”Herre, lär oss att be.” Också aposteln Paulus, som var en erfaren bedjare, säger: ”Vi vet inte hur vår bön egentligen bör vara” (Rom 8:26).

Kan man lära sig att be? Vad finns det för lärare i bönens konst? Jag ska försöka beskriva tre lärarinnor i bönens konst: Modern, nöden och nåden.

Modern

Ni märkte att jag skiftade genus, från maskulinum till femininum. De flesta av oss har lärt oss de första bönerna av vår mor. Hon bad före och vi sade efter. Bönen behöver ord och ord lär man sig genom att lyssna. Precis som man lär sig att tala. Människan behöver få böneord lagda i sin mun. De egna orden tröttnar man snart på. Så lärde vi oss en gång Fader vår, Var hälsad Maria, morgon- och aftonbön. Men vi har ett förblivande behov av att få böneord lagda i vår mun, formulerade av erfarna bedjare. För en katolik kan det vara nyttigt att då och då bläddra igenom Oremus. Några av de stora bedjarnas böner kan införlivas i vår personliga böneutrustning.

Vi märker att vår biologiska moder har lämnat över till en annan lärarinna, vår andliga moder, den heliga kyrkan. Det är hon som lär sina barn att be. Hon lär dem att be regelbundet, morgon och kväll, när vi går till bords. I längden präglar sådana bönerutiner en människas liv och inriktning. Hon hindras från att bara flyta omkring i tillvaron. Bönen påminner både om var hon hör hemma och att hon är på väg, mot ett mål.

För den tidiga kyrkan var också böneställningen viktig. De första kristna bad stående eller på knä, med lyfta händer och med ansiktet riktat mot öster. Om möjligt med hög röst. Människan ber med hela kroppen. Att teckna sig med korsets tecken är också en bön, som både ger skydd och kraft. I den tidiga kyrkan var det också vanligt att man i avskildhet gjorde djupa bugningar med pannan mot marken, s.k. prostrationer. Våra muslimska bröder påminner oss om detta gemensamma arv. Det är god medicin mot tröghet och upprördhet. Är du nedstämd eller irriterad, res dig ur ditt fängelse, slå ett rejält korstecken, gör tre prostrationer inför en bild av den korsfäste och be högt: ”Herre, Jesus Kristus, Gud son, förbarma dig över mig syndare.”

Också mässan är bön, den intensivaste av alla. Det allra mesta i mässan är böner, hämtade ur Skriften. Att fira mässan är att lära sig att be. Kyrkan lägger böneord i vår mun: Herre, förbarma dig… Ära vare Gud i höjden…Vi lovar dig, vi tillber dig… Helig, helig, helig… O, Guds lamm… Mässan har sin kulmen i den eukaristiska bönen, där vi förenas med Jesu offer och överlåtelse åt Fadern. Denna överlåtelse är samtidigt tacksägelse och tillbedjan. Mässan firas på jorden, men föregriper och närvarogör människans slutliga mål, tillbedjan inför den himmelska tronen.

Vår moder kyrkan har också lagt andra böner i vår mun, som inte är så kända, men som jag inte kan underlåta att påminna om – Psaltaren. Dess 150 psalmer har betts inte bara av munkar och nunnor, av präster och diakoner, utan av ett otal troende i mer än två tusen år. De tycks aldrig bli utslitna. Sannolikt av det skälet att de både är Guds heliga ord och bättre än några andra ord passar människan. Orden låter oss formulera och uttrycka både mörker och förvirring, fångenskap och begränsning, lovsång och tillbedjan. Ingen mänsklig situation finns som inte är beskriven i psaltaren, från den svartaste nöd till den högsta lyckan. Inte bara för munken är psaltaren det dagliga brödet. Gud lägger sina egna ord i människans mun. Därmed lär hon sig att be.

De första munkarna bad psaltaren psalm efter psalm, med början i den första. Så småningom har den redigerats och fått liturgiska ramar och former av kyrkan, den s.k. tidegärden (Kyrkans dagliga bön), men det äldsta sättet är att helt enkelt be en psalm i taget. Vissa psalmer är väldigt långa, andra är svårbegripliga och vi behöver hjälp för att förstå dem rätt, men de har hållit i två tusen år och de bads av Jesus själv. Någon berättade att han läste och bad en psalm per dag.

Vår moder kyrkan lär oss inte bara vad och hur vi skall be. Hon lär oss också hur man kommer vidare i bönen, inte minst när hinder dyker upp.

Den som inte nöjer sig med att ha bönen som ett separat ”religiöst” rum att gå in i, märker snart att det inte bara är okunskap och ovana som hindrar bönen. Bön är att ställa sig inför Guds ansikte. Bönen avslöjar hur hjärtat ser ut. Bönen visar att människan inte kan både leva i bön och ha ett orent hjärta. Det ena står i strid med det andra. För den som släpper in orena tankar i hjärtat och låter dem hållas där, för honom blir bönen omöjlig. Det kan vara irritation, bekymmer, självömkan, avundsjuka, högfärd… Erfarenheten bekräftar vad de tidiga munkarna säger: ”Bön är möjlig endast när vi håller vrede och bedrövelse borta, när vi undviker prat om andra och när vi utrotar våra själviska behov” (Cassianus Coll IX:3).

Den som ber går in på helig mark. Den kan inte beträdas hur som helst. Mose fick ta av sig sandalerna. Katoliken renar sig med vigvatten och knäfall när han går in i kyrkorummet. Vapenhuset i gamla kyrkor hade samma funktion, världsliga vapen måste lämnas utanför. Cassianus säger: ”Det som präglar oss före bönen, gör sig på nytt påmint under själva bönen. När vi försjunker i bön, kommer allt vi tidigare kände, sa eller gjorde för oss på nytt inför våra ögon. Vrede eller depressiva tankar kommer över oss, trots att vi vill be. Vad vi inte vill ha i vår närhet under bönen, måste vi därför bannlysa ur hjärtat redan i förväg.” I himlen behövs inte denna förberedelse. Helgonen behöver den knappast eftersom de ber ständigt, men de flesta av oss är inte där än. Vi behöver ta ett medvetet steg in på helig mark. Vi träder ut ur mörkrets och illusionernas skenvärld, in i verkligheten. Trots att vi vet det i teorin, behöver vi med vår vilja ta detta steg innan vi börjar be.

Därmed är vi inne i själva bönen, antingen den gäller ett vanligt Fader vår, deltagande i mässans böner eller en psalm i psaltaren. Bedjaren tar de heliga orden i sin mun och gör dem till sina egna. Kyrkan, vår moder, lägger Guds egna ord i människans mun. Hon tuggar i sig orden, med både förstånd och hjärta. I Benedictus klosterregel möter uppmaningen: Lovsjung med vishet, psallite sapienter

På latin finns en ordlek i uppmaningen. Ordet ”sapienter” betyder inte bara ”med vishet”, utan leder också tankarna till ordet ”smaka”, sapere. Lovsången sker genom att smaka på orden. Den helige Basileios skriver: ”När någon med full inre uppmärksamhet koncentrerar sig på psalmens ord, liksom smaksinnet känner smaken i en bestämd maträtt, då förverkligas det som står skrivet: ’Lovsjung med vishet'”. Bedjaren tillgodogör sig orden, för att smaka deras i förstone fördolda vishet. Något händer med människan när hon gör de heliga orden till sina egna. Den som ber ”Fader vår” förstår och erfar att han är barn till denne Fader. Den som eftertänksamt åkallar den heliga Gudsmodern, förstår att hon har en himmelsk moder. Den som gör psaltarens ord till sina egna, med henne händer något. Hon ”förflyttas” och lyfts in i en större verklighet.

Bönen är en process, en händelse, ett skeende. Den som går in på helig mark renar sig från de illusoriska, självupptagna och begränsade föreställningarna om Gud och livet. Bedjaren går vidare genom att smaka på och ta till sig de ord som läggs i hans mun. Därmed frigörs kraften i de heliga orden. Denna process blir ett koncentrat av det vi kallar frälsning. Guds ord förenar sig med människan genom hennes bön och för henne ut i verkligheten. Bönen blir ett slags sakrament. Den låter människan smaka det vår tror säger oss, att vi inte är ensamma. Som vi lärt oss föregående söndag, att Herren är vår herde som leder oss på gröna ängar.

Processen har uttryckts av profeten Jesaja. Han liknar ordet vid regnet, som faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan att ha vattnat jorden och gjort den fruktbar. Detta är en bild för hela frälsningen, men gäller också bönen. Gud sänder sitt Ord för att trons frukter skall växa fram i dem som tar emot och gör orden till sina egna.

En psalm i psaltaren samlar hela processen. ”Till honom ropade jag och lovsång låg redan på min tunga.” (Ps 66:17) Aposteln bekräftar det: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”. Den som ber är räddad.

Nöden och nåden

Vi har talat om den första av bönens lärarinnor, vår biologiska moder som representant för kyrkan som vår andliga moder. Hon lägger orden i vår mun och uppmanar oss att be, regelbundet och ivrigt. Den dagliga bönen och mässan är en tjänst och en helig plikt. Men den andra sidan av bönens mysterium är när vi ber för att vi behöver det, människans existentiella behov av att be. Här är nöden vår lärarinna.

Den blinde Bartimeus (Mark 10:46-52) vid Jerikos port, som hör Jesus komma förbi och ropar, ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig”, han ropar inte för att fullgöra en religiös tjänst, han ropar för att han är i nöd och behöver hjälp.

Publikanen (tullindrivaren) som står längst ner i templet och ropar om nåd (Luk 18:9-14), gör inte det för att utföra en liturgisk skyldighet, utan för att han är i nöd och hoppas på Guds förbarmande.

Den bön som springer ur den nakna nöden, ur behovet av hjälp, är, genom att vara utlämnad åt Guds barmhärtighet, därmed också närmare bönhörelsen. I koncentrat möter vi här hela frälsningens mysterium. Varje åkallan är ett uttryck för hur människan räddas, för människans nöd och för att någon drar henne ur nöden genom att inge henne viljan att be.

Därmed berör vi den tredje lärarinnan i bönens skola, nåden. Vi har redan anat den när vi talade om att böneorden ger ifrån sig kraft. Det gäller varje uppriktig bön. Allra tydligast när den riktar sig till Jesus. Redan bönen rymmer något av bönhörelse. ”Till honom ropade jag med min mun och lovsång var redan på min tunga”, sade psalmen. Något händer i den som ber.

En munkfader, den helige Johannes Cassianus vittnar om det när han talar om en kort bön, hämtad ur Psaltaren, den västliga motsvarigheten till Jesus-bönen, och som fått sin plats som inledning till tidegärden: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. Om denna bön säger han: ”Den inser sin svaghet men vet att den blir hörd. Den litar på den hjälp som finns här och nu – den som alltid åkallar sin hjälpare vet att han är nära.” Jag upprepar det: ”Den som åkallar sin hjälpare vet att han är nära.”

Så enormt är bönens mysterium. Nöden gör att hon ber. Bönen själv vittnar om att det finns någon som hör. Nöden öppnar för nåden, som är den tredje lärarinnan i vår korta böneskola.

Cassianus säger: ”Bön är en ointaglig mur för dem som kämpar mot demonernas anfall, en ogenomtränglig rustning. Den lämnar ingen i andens domning (acedia) och bekymmer eller i bedrövelse och depression utan hopp om räddning och läkedom. Den pekar på honom som alltid ser vår kamp och åkallar honom och visar att han inte är frånvarande när vi bönfaller honom. Om vi gjort framsteg i den andliga livet och hjärtat gläder sig, manar den oss att aldrig förhäva oss och bli uppblåsta av vår lycka: den vittnar om att inget finns kvar om Gud inte skyddar det. Utan Guds hjälp kan ingen ens existera.” (Coll 10:10)

Ingen bön kan egentligen bedjas om inte Gud ingivit människan viljan och lusten därtill. Den enkla bönen om hjälp uttrycker både vårt behov av räddning och räddningens verklighet. Vårt behov av räddning är orsaken till att vi ber och fortsätter att be. Men redan i varje bön finns ett stycke nåd, ett tecken på att Fadern hela tiden drar oss till sig. Jesus säger: ”När jag blivit upphöjd på korset skall jag dra alla till mig”. Bönens källa och upphov är Gud själv, den helige Ande. Så länge en människa ber, finns det hopp. Den som ber är räddad. Den som håller ut i bön till slutet blir frälst.

Vi märker att nåden inte eliminerar människans frihet och ”medverkan”. Tvärtom – först genom människans bön, kamp och uthållighet, når Guds nåd sin fullbordan.

Avslutning

Vi har lyssnat till bönens tre lärarinnor: modern, nöden och nåden. Modern lägger orden i vår mun och uppmanar oss att göra dem till våra egna. Nöden samverkar med hennes undervisning. Nöden bekräftar att bön inte bara är en utifrån påbjuden plikt. Både moderns och nödens undervisning fullbordas av nåden, som bekräftar bönens hemlighet och utgör bönens egentliga drivkraft, Anden. De tre lärarinnornas undervisning kan sammanfattas i apostelns ord: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.”