Vägen till förlåtelse

Inledning vid ekumeniskt panelsamtal i Kristianstad 19/1 2010.

”Förlåtelsen bryter orsakskedjan genom att den som ’förlåter’ – av kärlek – tar på sig an­svaret för följderna av vad du gjort. Den innebär därför alltid offer.
Priset för din egen befrielse genom en annans offer är att du själv är villig att på samma sätt befria, oavsett insatsen.” (Dag Hammarsköld: Vägmärken)

Det är kristen tro att Kristus genom sitt offer tagit på sig följderna av all synd. Han föregrep det när han själv under sitt jordeliv förlät människors synder och han anger dess fortsätt­ning när han ger apostlarna och kyrkan fullmakt att lösa från eller binda i synd.

Förlåtelsen ges på ett grundläggande sätt i dopet, som re­nar från synden och ger männi­skan ett nytt liv. Därför bekänner vi vår tro på ”ett enda dop till syndernas förlåtelse” (ni­censka trosbekännelsen).

Det var något av en chock för den unga kyrkan när den tvingades konstatera att också den som fått del av dopets nya liv ändå kunde begå allvarliga synder. Texter i Nya Testa­mentet vittnar om att detta uppfattats som närmast otänkbart (t.ex. Hebreerbrevet). Men den bistra verkligheten fick kyrkan att läsa och reflektera på nytt. Också grova syndare togs emot på nytt, men först efter kännbar och offentlig botgöring.

Tertullianus (d. ca 225) talar om den­na nya möjlighet som ”den andra räddningsplankan”. Ambrosius talar om ”dopets vatten och botens tårar”. Ibland har denna möjlighet kallats ett ”andra dop”. Vi känner det som bikten eller försoningens sakra­ment. Men formerna har växlat under historiens gång. I den tidiga kyrkan handlade det om offentlig bot för gro­va synder (mord, avgu­da­dyr­kan, äktenskapsbrott). Från 600-talet växte vår nuvarande praxis fram med enskild bekännelse inför en präst, skyddat av tystnadsplikt. Därmed blev det vanligt att gå till bikt också med mindre allvarliga synder.

Katolska kyrkan ålägger de troende att bikta allvarliga synder minst en gång om året, men rekom­menderar flitig bikt, också för mindre synder. För den som regelbundet går till bikt växer det fram en förmåga att skilja mellan synder som skall biktas och sådana som be­känns på annat sätt, i Fader vår, vid dagens slut eller i inledningen till mässan.

Vårt ämne, ”Vägen till förlåtelse”, är en passande beskrivning av vad det innebär att gå till bikt. För den som syndat är bikten en väg tillbaka till förlåtelse och dopets renhet, en väg med tre vägav­snitt: ånger, bekännelse, botgöring.

Förutsättningen är att det finns medvetande om syn­den. Bristen på detta medvetande tor­de vara ett av vår tids stora pastorala problem. Ett överdrivet och felaktigt tal om synd har övergått i att föga eller ingenting sägs. Att tala om synden kräver både kunskap, erfarenhet och diskretion. Men problemet löses inte med att man tiger. En vanlig uppfattning idag tycks vara att omvändelse från synden an­ses teolo­giskt onödig. Guds kärlek uppfattas som en slags allmän amnesti för alla synder. Av Jesu ur­sprungliga budskap, ”omvänd er och tro evangelium”, återstår då bara den senare halvan.

Här ges ett försök att ytterst kortfattat ange de gängse avsnitten på vägen till förlåtelse. I princip sammanfaller det med vad som traditionellt menas med omvändelse.

1. Ånger

   Ånger betyder att sörja över den begångna synden. Denna ånger har beskrivits som ett ”styng i hjärtat” (compunctio cordis). Med­ve­tan­det om att man har syndat måste sjunka ner från huvudet till hjärtat. Människan måste bli stilla så länge inför korset och Guds kärlek att hjärtat mjuknar. Därmed kommer hon också ”till sig själv” (Luk 15).

   Ändå är det inte bara en känslosak. Både vilja och förnuft är med i ångern. Människan går tillbaka till den punkt där hon gick fel och tar avstånd från sitt felsteg. Testfrågan på ångern är att man vill ha synden ogjord.

   Dess följd är en föresats att inte synda igen.

   Redan ångern rymmer en trefald: sorg, avståndstagande och föresats.

   Ofta beskrivs den som den avgörande faktorn. Ångern kan vara av olika grad och intensi­tet, men rymmer en kraft, kanske den största som står till människans förfogande. Männi­skan har möjlighet att korrigera sin egen historia, att komma ur den obevekliga Karma-lagen. Samtidigt är ångern alltigenom ett verk av Guds nåd. Äkta sorg över synden kan bara väckas av Guds kärlek. Det är inte i första hand egna föresatser jag svikit. Det är Guds kärlek som jag vikit bort ifrån och endast inför den kan hjärtat punkteras. Avstånds­tagandet från synden är en akt av den människans innersta frihet, där hon samtidigt är helt beroende av Guds stödjande och nyskapande nåd. “Uppehåll mig med villighetens ande”. Friheten och nåden möts och förenas, utan att den ena parten eliminerar den andra. Föresatsen att inte synda är verksam endast i den helige Andes kraft.

2. Bekännelse

   I bikten bekänner den biktande alla allvarliga synder hon är medveten om. Det kan upple­vas som omöjligt, men är en befrielse. ”Så länge jag teg tynade jag bort.” Modern psykolo­gi bekräftar det hälsosamma i att ge ord åt det som plågar och tynger. Biktfadern blir inte chockerad. Han har redan hört det mesta, eftersom synden saknar fantasi. Dessutom hjäl­per det biktfadern att ge adekvata råd och vägledning.

3. Botgöring

   En kroppslig sjukdom kräver ofta konvalescens och rehabilitering. Den nyopererade kan oftast inte bara resa sig. På samma sätt med själen. Är det en allvarlig synd är den oftast föregången av att man glidit bort från tron och därför behöver tid och hjälp att återfå kon­tak­ten. Ibland har synden också drabbat andra, stöld, förtal, svek… Så långt det är möjligt skall botgöringen hela och återställa det skadade. Varje synd skadar den egna själen. Ofta lämnar den ärr efter sig. Botgöringen består oftast av någon andlig medicin, som skall stödja den andliga rehabiliteringen.

Förlåtelsen är en oerhörd gåva. Den lyfter av skulden. Människan får börja på nytt. Otaliga vittnen kan bekräfta detta under.

Samtidigt ger bikten hjälp att komma vidare och växa. Botgöringen, till hela sin innebörd, är fullgjord när böjelsen att synda helt fördrivits ur hjärtat. Till dess är försoning­ens sak­rament, med ånger, bekännelse och botgöring, den normala vägen till förlåtelse.

br. Ingmar Svanteson