13 söndagen under året

Vish 1:13-15; 2:23-24 2 Kor 8:7,9,13-15 Mark 5:21-43

Tron - ingång och tillträde till livet

Evangelisten Markus berättar om två underverk, invävda i varandra. En kvinna botas från sina blödningar, en flicka uppväcks från de döda. Vid båda tillfällena är det mycket folk i rörelse. Men underverken sker ändå i ett avskilt rum. Innan flickan uppväcks kör Jesus ut de gråtande och klagande människorna. Bara tre av lärjungarna och barnets föräldrar får vara med. Botandet av kvinnan sker mitt i folkhopen, men mötet mellan henne och Jesus, inte minst samtalet mellan dem, skapar en avskildhet, trots människorna runt omkring dem. Redan det skiljer Jesu underverk från det som utförs på scener inför publik! Vår fråga är: Hur får kvinnan och flickan tillgång till den kraft som ger dem livet tillbaka?

Evangelistens svar är entydigt: genom tron. I flickans fall är det hennes far som tror och ber för sin sjuka dotter. Vi får veta att han är föreståndare för en synagoga och hette Jairos. När hans dotter insjuknat söker han upp Jesus, kastar sig för hans fötter och ber Jesus komma och rädda hans dotter tillbaka till livet. Jesus går med honom och på vägen händer det andra underverket, botandet av kvinnan med blödningarna. Medan Jesus ännu talar med kvinnan får Jairos budet att flickan har dött. Det är inte längre motiverat att besvära Mästaren att besöka hemmet. Då säger Jesus till Jairos: ”Var inte rädd. Tro bara.” Jesus stärker honom i den tro som fått honom att söka upp Jesus.

Om kvinnan står det att hon ”hade hört vad som berättades om Jesus”. Det hon hört hade väckt tron i henne. Därför försökte hon röra vid hans mantel. Markus berättar: ”Hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt”. Det verkar i förstone rent magiskt, men Jesus säger tydligt: ”Din tro har hjälpt dig”. Förbindelseledet mellan Jesu kraft och kvinnans plåga är tron. Det är tron som får Jesu gudomliga kraft att rinna över i henne. Kraften förmedlas inte bara genom beröringen. Också andra måste ju ha rört vid Jesus, men utan tro förmedlas inte kraften. Det är med sin tro hon berör Jesus, säger en kyrkofader. Det är på samma sätt om vi jämför Jairos med den gråtande hopen utanför hans hus. När de i efterhand såg flickan levande blev de säkert förundrade, men förundran är inte det samma som tro.

Markus berättar om de två underverken, men vill inte ge oss bilden av en magisk mirakelman. Han vill väcka tro hos dem som hör eller läser. Den första meningen i hans evangelium lyder: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son”. Profeterna Elia och Elisha hade utfört liknande underverk, men Markus berättar om honom som övergår alla profeter, den livgivande Herren. De tre apostlarna var med när flickan uppväcktes. De skulle vittna om vad som hade hänt. Markus skriver sitt evangelium i påskens ljus.

Det kanske tydligaste är mötet mellan kvinnan som botas på väg till Jairos hus, mitt i folkmängden. Markus berättar att hon lidit av sin sjukdom i tolv år. Det motsvarar den lilla flickans ålder, den flicka som Jesus är på väg att bota. Kvinnan hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Att söka läkarhjälp var både smärtsamt och kostsamt. Ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Att beröra en rabbi var otänkbart, men nöden och tron får henne att bakifrån röra vid tofsen på hans mantel (Matteus berättar om tofsen). Jesus märker att det går ut kraft ur honom. Han frågar lärjungarna vem som rörde vid honom, men de har inte sett henne och blir snarast förvånade över hans fråga: ”Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!” När Jesus vänder sig om och ser henne, kommer hon darrande fram, faller ner för honom och berättar vad som hänt. Här är det som om de två befinner sig i ett avskilt rum. Just nu finns bara Jesus och kvinnan. Hon väntar sig en förebråelse för vad hon gjort. Men i stället möts hon av tilltalet:

Min dotter”. Hon tas upp i barnaskapet som Herrens dotter och är därmed befriad från den orenhet, som en blödande kvinna uppfattades ha. Tilltalet förstärker den intimt personliga karaktären mellan de två. ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.” Hon hade berört Jesus inte bara med sin hand, utan med sin tro. Det är tron som öppnar dörren och ger tillgång till den gudomliga kraften.

Har jag denna tro? Har du den räddande tron? Eller står du bara i närheten, som de många runt omkring? ”Utan tro kan ingen finna nåd hos Gud”, säger Hebreerbrevet. Den som skakar av sig denna fråga som något obehagligt, riskerar att förbli i mörkret. Vi bad i kollektbönen att mörkret inte skulle få makt över oss.

Den som erfar det som en oroande fråga uppmanas att ta både Jairos och den sjuka kvinnan som föredömen. Båda hade hört om Jesus och när nöden kom sökte de sig till honom. Det är något annat än att ta temperaturen på sin egen tro. Sådant leder inte framåt och kan stanna i växlande känslor. Både Jairos och kvinnan sökte sig till Jesus. Så gör den som söker tron. Det visar att de vill tro. Den som vill tro söker sig till källorna, fr.a. genom att lyssna till Guds ord och göra det under bön. Den oroande frågan om du har tron leder till bön om tro. Det kan bli ett avgörande steg ut i ljuset. Gud hör varje uppriktig bön om trons gåva.

Det Markus berättar för oss är ett koncentrat av hela evangeliet. Han berättar hur Jesus botar och ger liv. Gud har inte gjort döden, ”Nej, till att leva skapade han allt”. Markus säger samma sak med sin berättelse om hur Jesus ger Jairos dotter livet tillbaka. Det är inte evigt liv, men ett tecken på det. Ett tecken på Jesu makt också över döden. Alla blir inte botade från kroppsliga sjukdomar, men alla får höra evangeliet. För att väcka och stärka vår tro på honom.

Vandringen från Genesarets strand till Jairos hem blir en bild för vår vandring här på jorden. Den vandringen får ett mål. Liksom flickan reser sig upp från sin säng skall den troende en gång resas upp till det eviga livet i det himmelska hemmet.

Men på vägen dit drabbas hon av annat som också hotar livet, som kvinnan med blödningarna. Som hon har vi fått höra om Jesus. Vi får höra det för att tron skall väckas. En kanske svag och vacklande tro, men en början. Kvinnans målmedvetna handlande är ett föredöme. Ingenting kunde hindra henne från att vilja röra vid hans kläder. Hon låter inte otron få sista ordet. I sin nöd söker hon Jesus. Hon vill beröra hans kläder.

Jesu kläder - det är kyrkan, hennes ord och sakrament. Jesus bor i kyrkan. Han har tagit sin boning i Sion. Kyrkan förmedlar hans kraft, hans dynamis.

Ibland får de troende hjälp av helgonens eller någon annans förbön och handlande. Som Jairos bad för sin sjuka dotter och förde Jesus till hennes säng. Ibland måste den nödställde tränga sig fram alldeles ensam, som kvinnan i folkhopen.

Jesu kläder – det är också hans ord i den heliga Skrift. De är fyllda av kraft. När vi rör vid bokstäverna, när vi tuggar i oss dem ger de ifrån sig tro, ande, liv och kraft.

De sjukas sakrament tränger in i kroppen och ger hopp och liv åt den kroppsligt sjuke. Bikten ger livet tillbaka åt den andligt sjuke och försvagade.

De troende närmar sig kyrkan som kvinnan närmade sig och rörde vid Jesu mantel. De gör det i tro på honom som kommit för att bota och ge liv, ibland från kroppsliga sjukdomar, alltid från otro och förtvivlan.

Därför bekänner vi vår tro och firar den heliga eukaristin, trons sakrament och odödlighetens läkemedel.

Amen.