Heliga Trefaldighets dag

5 Mos 4:2-34, 39-40 Rom 8:14-17 Matt 28:16-20

Källan och källorna

Detta evangelium hör sannolikt till de mest kända verserna i Nya Testamentet. Den Uppståndne ger sin generalorder till sina apostlar och sin kyrka. Orden har tyngd. Fyra gånger används ordet ”alla/allt”. Den som talar har ”all makt”; hans ärende gäller

alla folk”; hans lärjungar skall hålla ”alla” hans bud; han skall vara med dem ”alla dagar till tidens slut”. Orden bekräftar det namn som huvudpersonen fick i evangeliets början, Immanuel. Det betyder ”Gud med oss”. Nu bekräftas det: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”.

Mitt i denna generalorder hör vi de ord som är orsak till att detta evangelium förkunnas idag, den Heliga Trefaldighets dag. Det är dopformeln: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn”. Formeln förekommer bara på detta enda ställe i Nya Testamentet. Läran om heliga Treenigheten växte ju fram senare i kyrkan. Men vi vet att Kyrkan från början har döpt i den Treeniges namn. När senare kyrkofäder skall förklara tron på den helige Treenigheten, så tar de ofta sin utgångspunkt i kyrkans praxis, att hon från första början förrättat dopet i den Treeniges namn.

Bakgrunden hos Matteus är Jesu eget dop, som evangelisten ingående berättat om. Hur Anden sänker sig över Jesus som en duva och förblir över honom. Hur Faderns röst bekräftar att han är Guds älskade Son. Det var upptakten till Jesu hela gärning och når sin kulmen i hans död och uppståndelse. Nu skall detta spridas och apostlarna får befallning att göra alla folk till Jesu lärjungar. Också det sker genom en handling, det heliga dopet, varigenom människan återfår sin förlorade ställning som Guds barn. Den mänskliga tanken kan aldrig ”förstå” den helige Treenigheten. Men vi kan förstå avsikten med dopet, den handling som renar människan och ger henne ett nytt liv. Genom tron och dopet lär hon känna den sanne Guden, som vill dra in oss i gemenskap med sig själv. Vi hörde det i mässans inledning: ”Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap, vare med er alla”. Dopet för in i Faderns och Sonens och den helige Andes liv.

Fadern - alltings källa, fördold för människoögat, ofattbar, outgrundlig, outtömlig, men vars kärlek flödar över och aldrig sinar. Han är den Sanne och Ende Guden, som samtidigt inte är ”ensam”. Redan när han skapar himmel och jord, gör han det med sitt Ord, medan Anden svävar över vattnet. Det finns spår av den Treenige i skapelsen, särskilt i skapelsens krona, människan, som är skapad till Guds avbild.

Låt oss göra människan till vår avbild”, säger skapelseberättelsen, med en antydan om en inre dialog inom Gudomen. När denna Guds avbild vanställts genom synden, och människans liv blir ett sökande efter det förlorade paradiset, sänder Gud på nytt sitt Ord, sin egen Son för att återställa sin avbild i oss. Hur går det till?

Vid ett tillfälle står Jesus i templet och ropar: ”Är någon törstig så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger. Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få”. Dessa strömmar i människan, denna inre källa, är källan till den frid som människan söker. Treenighetens källa rann inte bara fram i Galiléen en gång. Den rinner fram i människans hjärta. Det är verk av Anden. Aposteln säger: ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han gett oss den heliga Anden”.

Så fullbordas den Treeniges verk och vilja. Fadern är urkällan. Sonen är floden som rinner fram ur Faderns innersta, synlig och tillgänglig i Jesus. Anden fullbordar Sonens verk och Faderns vilja och låter en inre källa välla fram i kyrkans och den troendes innersta.

Också i den döptes liv kan vi urskilja tre steg, varigenom det nya livet växer till.

Det första är att upptäcka sig själv. Vem människan är. Det står om Benedictus när han levde ensam i en grotta att han ”bodde hos sig själv inför Faderns ansikte”. Inför Guds ansikte finner människan sig själv. Inför Fadern blir hon hans barn, son eller dotter till den Treenige. Anden vittnar i människans inre, med människans egen ande, att hon är Guds barn, som vi hörde i andra läsningen.

Det andra är att gå ut ur sig själv, sin nästa till mötes, inte minst dem som hon har det svårt med, ovänner och fiender. I sitt inre blir människan överbevisad om bjälken i det egna ögat och kan inte döma den andre. ”Håll fred med alla människor”, säger aposteln, ”så långt det är möjligt och kommer an på er”. Domen lämnar hon åt Gud. Hon går ut ur sig själv och ser den nästa som kommer i hennes väg och behöver henne. Att se och älska sin nästa skapar en ny trefald. Jag och min nästa, förenade av ömsesidig kärlek. En bild av tillvarons innersta trefaldighet. Anden är kärlekens förenande band.

Det tredje är att ryckas upp över sig själv. Hjärtat vidgar sig. Benedictus såg hela världen samlad i en enda solstråle. Den försonade och nyskapade världen, Kristi mystiska kropp, hoppet för dem som fått dricka ur Faderns och Sonens och den helige Andes källa.

Människans djupaste behov och slutliga mål har uppenbarats för oss. Jesus Kristus har öppnat vägen för oss till Fadern genom den helige Ande. Den tron är vi döpta in i, den tron är vi kallade att leva av och ösa ur som livets djupaste källa. Inte underkastelse under en makt som tvingar. Inte heller att sugas upp av en storhet som upplöser den egna personen, utan frivillig överlåtelse i kärlek och glädje, han i mig och jag i honom, så att de splittrade krafterna i människan bringas till enhet. Människan kan stänga sig för Andens verk. Det är därför de allvarligaste varningarna står intill det högsta goda. Endast Anden upplyser, men inte mot människans vilja.

"Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting annat än delaktighet i det liv som är Treenighetens. Där skall vi en gång leva helt och hållet i Gud och i varandra som Fadern, Sonen och den Helige Ande lever i varandra.”

Låt oss av hjärtat, med munnen och med hela vårt liv säga: Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evighet.

Amen.