10 Söndagen under året

1 Mos 3:9-15 2 Kor 4:13-5:1 Mark 3:20-35

Bara det vanliga

Det är lätt att tappa modet när vi ser oss omkring, både i den stora och i den lilla världen. Och den som tappar modet börjar lätt att klaga och knota. En som skulle haft skäl att knota var aposteln Paulus, som utstått mer än de flesta. Han nämner ”trångmål och nöd, prygel, fångenskap, vaka och svält”. Trots det säger han i dagens andra läsning: ”Därför ger jag inte upp”. Han anger också orsaken: ”Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga, utan mot det osynliga”. Och ändå är det för en kristen ingenting udda och avvikande. Det är bara det vanliga. Det är den vanliga kristna tron som gör att aposteln inte ger upp eller förlorar modet. ”Jag tror, därför talar jag”, säger han. Det är den vanliga kristna tron som ger det hopp som aposteln kallar ”överväldigande”. Det är det vanliga, trons ABC, som så många glömt bort eller låtit sig berövas. En engelsk författare, GK Chesterton, upptäckte detta redan för hundra år sedan. De lockande moderniteterna saknade grund och ledde in i återvändsgränder. Det var den klassiska kristna och katolska tron som rymde både svaret och kraften att hålla ut och inte tappa modet.

Till ABC i den kristna tron hör insikten att det finns en fiende i tillvaron, och att människan är smittad av synd från början. Det är något som inte ”stämmer” i människans liv. Alla människor har ärvt en lockelse att synda från våra urföräldrar. Alla försök att förneka arvsynden har hittills slutat antingen i gudlös diktatur eller i en övertro på människans inneboende godhet. Någon tänkte att om barnet bara slapp uppfostran, så skulle det växa till en god människa. Arvsynden är den enda av kyrkans dogmer som inte behöver bevisas. Den klarsynte ser att berättelsen om syndafallet är sann, även om den är klädd i mytologiska kläder. Vad vi hörde i första läsningen upprepar sig ständigt. Ingen förnuftig människa vill synda. Ändå gör hon det.

I paradiset rådde från början enhet, harmoni och glädje. Människan bär på ett vagt ”minne” av hur det ”skulle vara” i livet, en längtan efter ett förlorat paradis. Varför skulle hon annars längta? Men fienden sådde misstro i människan mot Gud och hans bud. Och människan lät och låter sig luras. Så föddes splittring mellan Gud och människa, mellan människorna inbördes och inom människan själv. Vi märker det genom historien och dagligen runt omkring oss, och i oss. Att försöka bygga en värld på makt och halvsanningar kan gå en tid, men förr eller senare faller välden och riken, ideologier och utopier. De bär inom sig fröet till splittring, eftersom de inte är grundade i sanningen och därför inte håller ut i kärleken.

När Gud vill återföra människan till sitt rike, det rike som är paradisets fullbordan, då sänder han sin Son, som är vägen, sanningen och livet, och denne grundar sin kyrka som ett tecken på det kommande Gudsriket. Men Jesus tas inte emot utan vidare. Inte ens hans egen familjen förstår honom till en början. De tror att han är ”från sina sinnen”. De skriftlärda grips av panik när de ser hans under och hör hans undervisning. Därför försöker de misstänkliggöra honom som en svartkonstnär, en som arbetar i samverkan med Beelsebul. Namnet hade med Baal att göra, den avgud som profeten Elia en gång bekämpade. De anklagade honom därmed inte bara för att samverka med ”demonernas furste”, utan också för hädelse. Också hans lärjungar var tröga att förstå. Trots all hans undervisning och alla hans under. Först efter uppståndelsen förstår de att hans rike måste börja i deras egna hjärtan. Ty det är där misstron och egenviljan fått sitt fäste.

När Gud ger sina bud och förbud, så är det inte av småaktighet eller för att hålla människan i schack, utan för att buden är hälsosamma för människan. Också när hon har svårt att förstå buden eller när de verkar krävande och svåra att hålla. Att visa tålamod mot nästan, att älska sina ovänner, att hålla vreden och begären i schack, att hålla ut i bönen och i prövningen, att vara trogen i småsaker, att sätta en vakt för tungan och hålla sig till sanningen, att stå emot avund och självömkan, att kväva bitterheten och hålla ut i tacksägelse. I sådana lägen droppar ormen sin misstro mot Gud i människans sinne och lockar med sin falska frihet. Men den som håller fast vid Gud och hans kyrka vet att buden är hälsosamma och bevarar från skuld, oro och ångest.

Att lita på Guds bud, att göra Guds vilja, är mera än att hålla ett bud. Det rymmer en hemlighetsfull kraft. Det får människans hjärta att vidga sig, något föds i hennes hjärtan, begynnelsen till Guds rike. Och förhållandet till de andra förändras. Utan att hon riktigt förstår hur det går till. Fiender förvandlas till vänner, konkurrenter blir syskon i en ny familj. ”Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor”, säger Jesus.

Också kyrkans bud och undervisning måste vi lita på, även när vi ser hennes mänskliga svagheter. Den kritiska blicken får inte leda till misstro mot den heliga kyrkan. Varje försök att starta något bättre är dömt att misslyckas. Det bär inom sig fröet till nya och ständiga splittringar. ”Om ett rike är splittrat, kan det inte bestå”, säger Jesus.

Och när människan har fallit för frestelsen till misstro och olydnad då ger Gud ändå inte upp. Han frågar och söker efter henne i de buskage hon gömt sig i. Han frågar och söker ständigt på nytt: ”Människa, var är Du?” Då ändrar fienden taktik och frestar henne att skylla ifrån sig. För att snärja in henne i bortförklaringar i stället för att ångra och vända om. Högmodet är den svåraste fienden. Det var det som förvandlade ängeln till djävul.

Evangeliet ger sin allvarligaste varning när den talar om synden mot den helige Ande. Men det är inte en synd i vanlig mening. Det är vägran att vända om, trots att människan ser och vet. Att förhärda sig. Det kan leda till att människan till slut blir ur stånd att ta emot hjälp. Det är det slutliga mörkret.

Guds barmhärtighet är större än vad människan kan fatta. Han använder sig också av de svåraste synder för att förvandla människans hjärta och bereda väg för sitt rike. Ty det rike han kallar människan till är ett nådens rike. Där misstron är förvandlad till fullkomlig förtröstan. Det som börjar redan här i tiden, när människan blir i stånd att ta emot allt som händer med tacksägelse. Men det är inget konstigt. Det är det vanliga som bereder för den ”överväldigande härligheten”. Vi firar det i den heliga eukaristin.

Amen.