11 Söndagen under året

Hes 17:22-24 2 Kor 5:6-10 Mark 4:26-34

Trons villkor och säkerhet

Det kan se alldeles hopplöst ut. När Israels folk hade förts bort i fångenskap till Babylon hade de sannolikt förlorat allt hopp. I sjuttio år fick de leva i främmande land. Sången tystnade, harporna var upphängda i träden. Men profeten Hesekiel ser med andra ögon, och han ser längre. Han berättar om Guds planer för sitt folk. Han talar om en liten kvist på ett högt cederträd. Denna kvist skall brytas av och planteras på Israels berg. Kvisten skall växa upp och bli ett praktfullt cederträd med väldiga grenar, i vars skugga fåglar av alla slag skall bo och finna skydd. En bild för folkets återkomst till Jerusalem och det återuppbyggda templet. Alla som ser det skall förstå att det ligger gudomlig kraft bakom det hela, även om Gud använde sig av sekulära härskare för att genomföra sin plan.

I evangeliet ser vi samma mönster. Det lilla senapskornet växer upp och blir större än andra träd. Fåglar kan bygga bo i dess skugga. Samma gåtfulla fenomen, hur det lilla blir stort, gäller de små sädeskornen som sås i jorden. Bonden ”sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur”. Det finns en kraft som kan få det lilla och oansenliga att växa.

Det finns oryggliga lagar i tillvaron. Guds planer är starkare än dem alla. Det som ser ut som politik, biologiskt bundna krafter eller tillfälligheter, hindrar inte en underliggande plan att nå sin fullbordan. Utanför denna gudomliga plan blir däremot alla mänskliga bemödanden fåfänga. Planen och lagen säger: Gud förödmjukar det mänskligt stora och upphöjer det oansenligt lilla.

Jesus förkunnade Guds rike. Han gjorde det med ord, ”Guds rike är nära”, och med gärningar, ”om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, så har Guds rike kommit till er”. Det väckte förundran och fascination, eller avståndstagande. Men vad människorna såg och hörde var bara utsidan.

Bonden i liknelsen förbereder marken och sår säden. Det är synligt och mätbart, men det avgörande, att det växer, är oåtkomligt för hans mödor. Tillämpat på tron betyder det att människan inte ens kan bestämma sig för att tro. Hon måste förberedas för tron genom undervisning och genom att lyssna till Guds ord och prövas i lydnad för buden. Hon måste använda sitt förstånd och sin vilja för att bejaka det Gud har uppenbarat genom sitt ord och genom sin kyrka. Ändå är tron en gåva. Hon kan be om den, men inte bara ”bestämma sig” för att tro. Inte heller låta sig ryckas med av känslor och stämningar, som inte tål att prövas. Samma villkor gäller för att växa och lära sig att stå emot frestelser. Det finns regler som måste följas och övas, men när hon lyckas är det ett mirakel. Hon ”vet inte hur” det gick till. Endast nåden ger seger, säger fäderna.

Ett annat exempel är bikten. Människan måste rannsaka sig, ångra, bekänna och göra bot, men det avgörande är avlösningen. Det är den som gör skillnad. Den förmedlas genom ett ord formulerat av en människa, men dess innehåll och kraft är ofattbar och gudomlig.

Kyrkans sakrament och ordningar är inte identiska med Guds rike. De behövs, men liknar vad trädgårdsmästaren gör när han sår och bereder marken. När Kyrkan tror sig kunna upprätta Guds rike på jorden blir det förödande. Och efter en tid lämnar det bränd mark efter sig. Människor tror sig ha prövat, men de har lurats av falska läror.

Inte ens mässan är identisk med Guds rike. Det vi ser och hör är nödvändigt. Utan sådd händer ingenting. Utan Guds ord och en präst blir det ingen mässa. Men det viktigaste, Kristi verkliga närvaro, kan inte mätas. Ingen undersökning kan registrera att en förvandling äger rum. ”Vi lever i tro, utan att se”, sade aposteln.

När otrons iskalla vinddrag känns mot huden, när ondskan hånler och det går de gudlösa väl, när resultaten tycks utebli, är det frestande att börja mäta och göra statistik. Namnet på en avgud stavas: Framgång. Jesus berättar om sitt rike som något mycket litet, ett senapskorn, det minsta av alla frön. Det är löftet om Guds rikes ofantliga kraft och slutliga seger. Ingen trädgårdsmästare i världen kan få det att växa. Det som kan göras måste göras, men att det växer råder vi inte över.

Ändå säger aposteln att han alltid är vid gott mod. Han skulle helst vilja ”flytta bort från kroppen” för att helt få vara ”hos Herren”. Men han vet att det bestämmer han inte över själv. Den troende bör rannsaka sig över detta lilla ord ”helst”. Trivs de troende för bra i världen? Har kärleken kallnat? Är det deras högsta angelägenhet att vara Herren till behag? Benedictus säger: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus!” Dessutom påminner aposteln om att vi alla skall ”stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där få igen för vad vi har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont”. Det låter allvarligt, och det är allvarligt, men det är vida bättre än att bli alltmer drogad av denna världens fåfängligheter.

Det mesta förstår och vet vi inte. Men de troende vet vad de behöver veta och får den hjälp de behöver. Det är därför vi ber: ”Må ditt rike komma”. Bedjaren förtröstar på det löfte hon fått. När den bönen blir hjärtats bön händer det märkliga, bedjaren vet inte hur, bekymren smälter bort, hjärtat vidgar sig och lärjungen kan ta sig över murar.

Det gäller både unga och gamla. ”Ännu när de blir gamla skjuter de skott, de frodas och grönskar”. Också ynglingar kan snava och falla. De får samma råd: ”De som litar på Herren får ny kraft, de får vingar som örnar.” De vet inte hur det går till. Och hur skulle de kunna veta det? Den visshet som tron ger är säkrare än all mänsklig kunskap. Den har sin grund i Guds eget ord. Det är den tron vi nu bekänner och firar.

Amen.