Johannes döparens födelse

Jes 49:1-6 Apg 13:22-26 Luk 1:57-66,80

Den kärva vägen till glädje

När Johannes Döparen föddes blev det stor glädje bland grannar och släktingar. Hans föräldrar hade väntat länge på barn. Alla kommer för att dela föräldrarnas glädje. Det kan vi förstå. Men när vi hör om Johannes Döparen själv, vad han sade och gjorde, så väcker det inte omedelbart glädje. Han var en bister profet som gick klädd i skinnkläder, åt gräshoppor och vildhonung och levde i öknen. Han uppmanade inte människorna att äta gott och roa sig, utan att de skulle vända om från sina synder. Hans ord var som ett skarpt svärd och en vass pil. Det var heller inget nöje att vara profet. Till slut blev han halshuggen för att han talade klartext till härskaren Herodes om att denne levde i ett orätt förhållande.

Ändå var det djupt meningsfullt att grannar och släktingar gladde sig över hans födelse. Deras glädje var föregripande. Döparens allvar skulle bereda väg för den stora glädjen. Det hör till det gåtfulla och paradoxala i människolivet. Endast det stora allvaret bereder väg för den stora glädjen. Omvänd er och tro på budskapet, säger Jesus själv. Omvänd er, som Johannes predikade, och tro på det glada budskapet som han beredde väg för.

Det finns något förskräckande och obevekligt över profetens roll i den heliga historien. Profeten är sänd direkt av Gud. Inte indirekt, som andra ämbeten i kyrkan. Det märks redan när profeten kallas ”redan i moderlivet”. Han har inget val. Han måste ställa sig helt till Guds förfogande. Han förkunnar inga egna läror eller idéer. Han frågar inte efter vad människan tycker och anser. Han kan bara tala de ord som Herren lägger i hans mun. Det är hans enda vapen. Han kan klaga över sin kallelse. ”Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft.” Profetens framgång är ofta minimal, åtminstone så länge han lever. Ofta blev de dödade. Men i detta förskräckande och obevekliga ligger något hälsosamt för den obeständiga människan. Det finns en sanning som inte är förhandlingsbar. Det finns en orygglig lag som skiljer sanningen från lögnen, rätten från orätten, oberoende av vad människor anser och beslutar om. ”Utan profeter förvildas folket”, säger den vise. Vågar vi ens på allvar be om profeter?

Lukas berättar grundligt om Johannes födelse. Han väver ihop det med berättelsen om Jesu födelse. Redan det visar att ingen kan söka Jesus och avvisa vägröjaren. Johannes far, prästen Sakarias, gjorde tjänst i templet. Där uppenbarade sig en ängel för honom som förkunnade barnets födelse. Fadern tvivlade och som straff blev han stum, men han återfick rösten när han bekräftade vad barnet skulle heta. Folket både gladde sig och fruktade. De frågade: ”Vad skall det inte bli av detta barn?”

Johannes Döparen var unik. Han är den ”störste av kvinnor född”, säger Jesus. Han fick peka på Jesus och säga det som ingen av hans föregångare fick säga: ”Se Guds lamm.” Samtidigt har varje kristen en profetisk kallelse. Den fick hon i dopet. Hennes basvillkor liknar profetens. Varje människa bär en kallelse redan i moderlivet. Gud kände hennes tankar innan hon tänkte dem själv. Hans plan finns skriven i hans bok. Profeten i henne ber: ”Rannsaka och pröva mig, och se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen”. En röst i dagens värld (Jordan B Peterson) tycks mig likna Johannes Döparen. Han säger: Städa upp i ditt eget rum, innan du försöker förbättra världen.

Profetens enda vapen var Guds ord. Därför läser lärjungen Guds ord för att inte dras över på mörkrets planhalva. Den som insett riskerna läser Guds ord innan han går ut på nätet eller bläddrar i tidningen. Endast i ljuset från Guds ord kan hon bedöma det som sker runt omkring oss och i världen.

Profeten vittnade om Guds ord. Det är varje kristens kallelse. Mest i handling, men ibland också i ord. I responsoriepsalmen kan vi höra Johannes röst: ”Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv... Benen i min kropp var inte gömda för dig, när jag bereddes i det fördolda.” Ett profetiskt svärd mot alla övergrepp på det värnlösa människolivet. Men också ett evangelium för den själ som gått vilse, den som aldrig fått hjälp att städa upp i det egna rummet.

Fäderna på Andra Vatikankonciliet säger att evangeliets vittnesbörd gäller inte minst kallelsen i äktenskap och familj. ”Med hög röst bär den kristna familjen ett budskap om gudsrikets närvarande krafter och om det eviga livets hopp”. Samtidigt har munkar och nunnor känt igen sig i Johannes Döparen. När den helige Benedictus byggde två kapell för sitt kloster på Monte Cassino, då vigde han det ena åt Johannes Döparen. Benedictus regel ger hjälp att städa upp i det egna rummet, både bokstavligt och andligt.

Trots det unika i Döparens kallelse kan därför varje troende känna igen sin kallelse i hans. Enda vägen till hållbar glädje är daglig omvändelse och ödmjukhet. Många behöver också finna en god ordning, lära sig självdisciplin och umgänge med både verktyg och med de egna känslorna. ”Gud är inte oordningens Gud, utan fridens”, säger aposteln.

Ödmjukheten förblir kungsvägen. ”Kristus skall bli större och jag bli mindre”, säger Johannes. Kampen är nödvändig, men inget självändamål. Den är vägen till glädje och evig lycka. Profeten Jesaja talar inte bara om möda och fåfängt arbete. Han fortsätter: ”Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud.”

Det är den glädjen som ges åt den som omvänder sig och tror på budskapet. Därför firar vi med tacksamhet och glädje Johannes Döparens födelse.

Amen.