7 Påsksöndagen

Apg 1:15-17,20ac,21-26 1 Joh 4:11-16 Joh 17:11b-19

Helga dem i sanningen

Apostlarna var övertygade om att Kristus uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de börjar inte omedelbart predika. Något mera måste hända. Påsken behöver Pingsten. Apostlarna är samlade runt Maria, i bön och väntan. Det motsvarar de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst, den s.k. Pingstnovenan, då Kyrkan ber om och väntar på Anden.

I evangeliet, ur Jesu översteprästerliga förbön, hör vi Jesus be för sina lärjungar och för sin kyrka. Som när en mor bekymrar sig för sina barn när de lämnar hemmet och skall stå på egna ben. Nu kan Jesus inte längre skydda dem som när han var hos dem i jordisk gestalt. Han ber att de skall bevaras i Faderns namn. Gud är inte bara ett högsta väsen. Han har uppenbarat sig som Fader genom att Jesus har blivit känd för apostlarna som

Faderns Son’. Sonen har lärt oss att be ’Fader vår’ och därmed förvandlat oss från föräldralösa och irrande varelser till Guds barn. Barnen får del av Jesu intima förhållande till sin Fader. Det är grunden för syskonens enhet i Kyrkans gemenskap. Vi har alla blivit ’brö-der och systrar’. Vi hör det i Jesu ord till Maria Magdalena vid graven: ”Jag stiger upp till min fader och er fader, till min Gud och er Gud”. Han säger det för att de skall få del av samma glädje som Jesus ägde i sitt innersta, också under sitt lidande. Jesus ber ”att de skall få hans glädje helt och fullt”. Det är så Anden fullbordar påsken och låter Guds rike ta sin boning i den troendes hjärta: ”Guds rike är rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande”.

Jesus ber därför att det finns makter som vill beröva de troende denna gåva. Jesus kallar dessa fientliga makter för ”världen”. Han säger att ”världen” hatar oss. ’Världens’ ledare, djävulen. är nämligen avundsjuk på den glädje och frid som Guds barn äger.

Världen’ irriteras av att någon har tillgång till vad den själv saknar. Det var den glädjen som fick martyrerna att hålla ut. De ödmjuka skyddar denna glädje som sin dyrbaraste skatt, mitt i elände och bedrövelser. Därför ber Jesus att de troende skall bevaras från det onda.

Därför ber han: ”Helga dem i sanningen!” - ”Vad är sanning?” frågade Pilatus cyniskt och irriterat, som om han hade levt i vår egen tid. Vem vågar idag ens ta ordet i sin mun, eftersom den av dominerande filosofier inte anses finnas? Sanning har reducerats till åsikter och tyckanden. Den växlar från person till person och följer smidigt konjunkturerna. Den enes åsikt är lika ’sann’ som den andres. Den enda sanning som återstår är att det inte finns någon sanning. Det uppriktiga samtalet i sökandet efter sanningen ersätts med slagord och angrepp på person, där den smartaste och häftigaste formuleringen vinner debatten. Makten tar över och djävulen triumferar. Vår förre påve Benedikt XVI varnade för ”relativismens diktatur”. Den verkliga förloraren i detta krig är människan, vars värdighet säljs ut på torgen och blir beroende av den ställning och det inflytande hon har eller saknar. Ett växande antal ofödda, handikappade och de som behöver mest stöd i livets slutskede berövas själva rätten att leva. Men lögnen blir inte sann för att den upprepas ofta.

Nu talar inte Jesus om sanning för att försvara ett filosofiskt sanningsbegrepp, men han utgår från att sanningen finns och att människan är i stånd att förstå skillnaden mellan sanning och lögn, mellan ljus och mörker, och mellan rätt och fel. Aposteln säger att vi måste kunna ge ’skäl’ för det hopp som finns i oss, förnuftiga och begripliga skäl. Och skälen för att sanningen finns, är betydligt förnuftigare än de som förnekar att det finns en sanning.

Jesus vill mera än att vinna en filosofisk eller politisk debatt, han vill rädda människan. Han vill föra henne ut ur mörkret in i ljuset, han vill ge henne det hon djupast längtar efter och behöver, rättfärdighet, frid och glädje. Därför har han helgat sig till ett offer för henne. Han gav sitt liv för att människan skulle helgas och inte besegras av den onde, i bibeln kallad lögnens furste.

Bevara dem i ditt namn – Jesus ber att de skall bevaras i det han har lärt dem. Inte glömma och glida bort. Avfall från tron sker oftast i små steg. Lärjungen fångas av det mindre viktiga, av det mångahanda, eller av sin egen tröghet. De tre första bönerna i ’Fader vår’ handlar om det som måste vara det första. Helgat varde ditt namn – Tillkomme ditt rike – Ske din vilja. Det första påverkar det som kommer efter. Dagens första tankar kan prägla hela dagen. En liten avvikelse från kursen märks kanske inte på en gång, men efter en tid upptäcker lärjungen att hon kommit på avvägar. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, då kommer det andra på rätt plats.

Bevara dem från det onda – Följ den smala vägen, inte den breda. Släck inte det inre ljuset genom att bryta mot samvetet! Kyrkan är som en tålmodig moder. Fram till Trefaldighetssöndagen är det ännu tid för påskbikt.

Hur skall människan lära sig att se klart om hon inte får hjälp? Att vara sin egen rådgivare är inte rekommendabelt. Först tänker hon: ’Det är inte så allvarligt’. Men efter en tid dömer hon ut sig själv som hopplös. Det handlar inte om att ha läst den senaste boken. Kyrkans helgon visar att de mest olärda kan bli de klokaste. De har förstått sitt behov av vägledning och sökt den, i Skriften, i Kyrkan, hos goda rådgivare och fr.a. i bön. Den som ber om Andens ljus och vägledning upptäcker, oftast i efterhand, att han får det ljus han behöver. Omdöme och urskiljningsförmåga är en gåva, men alla kan be om den.

Helga dem i sanningen – Sanningen är oss given genom den tro vi fått och som vi bekänner. Vi irrar inte omkring i världens mörker. Vi låter oss inte terroriseras av den värld som förnekar sanningen och föredrar sina egna ficklampor. Världen avslöjar sig genom att bli upprörd när Kyrkan förkunnar sanningen och kallar sig sanningens pelare och grundval.

Helga dem genom sanningen.” Inte i egen kraft. Jesus fortsätter: ”Jag helgar mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.” Vi är kallade att bli delaktiga av hans helighet, av den sanning som är han själv. Det sker i varje eukaristi, där kommunikanten får del hans heliga kropp och blod. Påsken fullbordas i den som ber om den utlovade gåvan. Då kan hon också säga sitt ’Amen’ i den heliga kommunionen och bära fram sig själv som ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer.

O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”

Amen.