Kristi himmelsfärds dag

Apg 1:1-11 Ef 4:1-13 Mark 16:15-20

För att uppfylla allting

Kristi himmelsfärds dag lyser av glädje och fullbordan. Liturgin strålar av himmelsk skönhet. Kristi himmelsfärd är början till människans upphöjelse. Slutmålet för allting skymtar fram. Kristi himmelsfärd ger hopp om befrielse från den tomhet som hela skapelsen suckar under. Människan är skapad för något större än intighet och död. Aposteln säger:

Kristus steg upp över alla himlar för att uppfylla allting”.

I Apostlagärningarna berättar Lukas om den yttre händelsen. Men först hänvisar han till vad han skrivit i sin ”första bok”, dvs. det tredje evangeliet, där han berättat om ”allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp i himlen”. En väldig plan går i fullbordan. När Jesus fösta gången offentligt talade i sin hemstad Nasarets synagoga utlägger han profetian om Herrens tjänare, den tjänare som var smord av Anden och sänd att frambära ett glädjebud för de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda och ge de förtryckta frihet. När han sedan utlägger texten säger han: ”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”. Hans ord skulle sedan bekräftas i en rad underverk och mäktiga handlingar. I ord och gärning uppfyller han allt det som Gud har lovat. I slutet av sitt evangelium, efter uppståndelsen, då Jesus anonymt går med de två lärjungarna till Emmaus, låter Lukas Jesus förklara vad Mose och profeterna har sagt. Han öppnar deras ögon för att allt i skrifterna handlar om honom. Jesu ord och gärningar uppfyller allt vad Gud har lovat.

Hans viktigaste gärning var hans död och uppståndelse. Lukas berättar hur han ”framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde då han under 40 dagar visade sig för dem och talade om Guds rike”. I Guds rike är alla fiender besegrade och lagda under Jesu fötter. Det är innebörden i att Sonen intar platsen på Guds högra sida, som vi hörde i evangeliet. Det var förutsagt av profeten i den psalm som kyrkan sjunger varje söndagsvesper. Gud säger till sin Messias: ”Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender under dina fötter”. Det är vad som skedde på korset och som bekräftades i hans uppståndelse. Människans fiender, synden, döden och djävulen, besegrades, för att Guds vilja skulle råda utan inskränkning och uppfylla hela hans rike. Vi hörde det i matutinen i morse: ”Herren har rest sin tron i himlen, allt är lagt under hans välde”.

Kristi himmelsfärd kan ge intrycket att han överger sina lärjungar genom att lämna dem i synlig gestalt, men innebörden är snarast den motsatta. Han lämnar den geografiska och tidsmässiga begränsningen för att uppfylla allt. Lukas berättar hur ett moln tar honom ur deras åsyn. Molnet symboliserar i bibeln Guds härlighet, den strålglans som omger Gud i hans rike. Jesus går in i denna härlighet. Redan i Gamla Testamentet är det detta moln som leder Israels folk genom öknen och som överskuggar tabernaklet när folket slår läger. Samma moln överskuggar jungfrun Maria när hon blir havande, hon som är det nya tabernaklet. Ur ett moln hörs Faderns röst på förklaringsberget. Jesus återvänder till den härlighet från vilken han har kommit.

Men, och det är det nya, han återvänder inte på samma sätt som han kom. Han återvänder med den mänskliga kropp som han fått genom jungfru Maria. Han lämnade inte den mänskliga kroppen på jorden. Han lyfter den ända in i härligheten. Aposteln sade att vi inte bara har uppstått med honom, utan att han har ”gett oss en plats i himlen”. Guds vidunderliga plan med människan fullbordas och uppfylls. Gud steg ner till jorden för att föra människan ända in i himlen. För att gudomliggöra henne.

Liturgin vittnar om detta mysterium. Kollektbönen säger att ”Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”. I den första eukaristiska bönen säger Kyrkan att han ”upphöjde vår bräckliga mänskliga natur till härligheten på din/Guds högra sida”. Prefationen är något försiktigare och säger att vi som lemmar i hans kropp skulle ”få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före oss”. Därför kan Paulus säga att vi lever ”ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud”. Augustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kristus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp tillsammans med honom”. Kristus uppmanade oss inte bara att tro på honom. Han kallade oss att följa honom, ända till himlen. Genom att bli människa har Sonen blivit den väg som leder till Fadern.

Därför kan aposteln säga att de döpta skall bli ”mera fullkomliga”, inte kastas hit och dit av olika lärovindar, utan bli ”fullvuxna och nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet”. Kan lärjungen erfara och bekräfta det? Också den vackraste gudstjänst tar slut. Andliga upplevelser tonar bort och kan vara bedrägliga. Kan den utlovade upphöjelsen erfaras redan på jorden? - Det finns en väg, en smal väg. Men den är förknippad med ett oerhört löfte. Jesus säger det flera gånger: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Himmelsfärden koncentreras i en enda mening, som solstrålen i ett brännglas. Benedictus visste det. Hela kapitlet om ödmjukheten i hans regel blir en utläggning av detta löfte. Det var genom högmod som allt gick fel för människan. Men i stället för att döma oss sände Gud sin Son, som gick den motsatta vägen och ödmjukade sig, men blev upphöjd. Han kallar människan att följa samma väg. Därför är ödmjukheten den väg som fienden gör allt för att vanställa och karikera. Djävulen vet ju att han inte får grepp om den ödmjuke. Lika lite som han fick makt över Jesus.

Vi hör det redan i saligprisningarna. Saliga är de fattiga i anden, saliga de som hungrar och törstar, saliga de som sörjer, saliga de ödmjuka... Men det behövs bara en minut för att den ovaksamme skall glömma det. Och luras att mera fika efter beröm och tröst, än att glädjas över motgångar. Lockas att försvara sig, i stället för att, som apostlarna, glädjas över att få lida för namnets skull. En enda förrädisk tanke och den högmodige börjar klaga, i stället för att ta upp den hjärtats bön som hon glömt. Omvändelsen stannar i ord.

Visst, jag har syndat”, men i hjärtat finns lusten kvar. Cassianus säger att boten inte är fullbordad förrän lusten att synda är borta. Den ”lusten” försvinner inte bara med vilja och beslutsamhet, utan främst genom hjärtats ånger och många tårar. Saliga de som sörjer... de som i sitt hjärta bejakar att de är fattiga i anden, utfattiga.

Men det är i detta läge som något händer. Benedictus säger att det sker ”strax”. Det är ett mirakel. Det är då den ödmjuke får smaka att det är en saligförklaring han har hört. Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Hon vet inte hur det går till. Det är ett mysterium. Men det är verkligt. Det sprider sig till allt omkring den ödmjuke, i ”hela skapelsen”. Den ödmjuke känner honom ”som står över allting, verkar genom allt och finns i allt”.

Att gå till bikt och att fira eukaristi är för den ödmjuke att fira himmelsfärd redan på jorden. I hjärtat kan den ödmjuke fira himmelsfärd dagligen.

Lovad var honom som steg ner för att bereda väg, men som sedan steg upp över alla himlar för att uppfylla allting.

Amen.