6 Påsksöndagen

Apg 10:25-26,34-35,44-48 1 Joh 4:7-10 Joh 15:9-17

Från gudsfruktan till vänskap

Att höra dagens läsningar är som att stiga ut i en strålande vårdag. Solen ger liv åt kroppen och hela skapelsen. Den som hör evangeliet får stiga ut i en ny skapelse, belyst av ljuset från Kristi uppståndelse. Vi hörde det i andra läsningen: ”Gud sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv - liv, ljus, värme, förlåtelse, glädje och vänskap. Förra söndagen hörde vi hur vinstockens sav rinner ut i grenarna och får dem att bära frukt, varav den mest välsmakande är kärleken. Dess källa är Gud själv, ty, säger Johannes: ”Gud är kärlek”. Samtidigt vet vi hur förrädiska orden är, inte minst de vackraste. Kärlek har sitt pris. Låt oss be om mod att höra också de kärva orden. Det första ordet på väg till kärleken stavas gudsfruktan.

I den första läsningen hör vi om en romersk officer, Cornelius, som blir döpte och tar det första steget ut i uppståndelsens ljus. De första lärjungarna var av judisk börd. De förstod att Jesus var den i Skrifterna utlovade Messias, den av Gud smorde Konungen. Att deras Messias skulle ha ett ärende också till andra folk hade visserligen profeterna talat om. Ja, redan Abraham fick höra att alla folk skulle önska sig den välsignelse han hade fått. Men när de judekristna i Caesarea såg att Andens gåvor blev utgjutna också över hedningen Cornelius och hans familj då häpnade de. Också Petrus häpnar och säger: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor… vilket folk de än tillhör”. Gränsen mellan olika folk bröts igenom. Det blev upprinnelsen till den jämlikhet som blivit självklar i vår kultur. Men därmed blev en annan gräns tydligare, den mellan rättfärdighet och orättfärdighet. Om Cornelius står det att han fruktade Gud och gjorde vad som är rättfärdigt. Han gav gåvor redan till den judiska synagogan och ”han bad alltid till Gud”. Det skilde honom från de flesta andra av hednisk börd, men det beredde väg för att han blev döpt och fördes in i Kristi ljus. Psaltaren bekräftar det: ”Gudsfruktan är vishetens begynnelse”. Denna gudsfruktan kan finnas där man minst anar det, långt utanför kyrkans gränser. Insikten av det absoluta, av Gud. Vissheten om att människan inte är sin egen skapare och Herre. Att Gud är synlig genom alla sina skapade verk. Vissheten om det som Mose hörde vid den brinnande busken, att Gud ÄR. Den visshet som Israels folk vittnar om för alla folk. Den vissheten kallar bibeln för gudsfruktan. Utan den byggs det andliga livet på lösan sand. För Benedictus är gudsfruktan det första steget på trons och ödmjukhetens väg.

Utan gudsfruktan blir också talet om kärlek lätt tomma ord, rentav bedrägliga. Ofta ställs ju kärlek och bud upp som varandras motsatser. Viss teologi tycks hävda att Jesus i kärlekens namn har upphävt alla bud. I evangeliet uppmanar han förvisso lärjungarna att ”bli kvar” i hans kärlek. Men så fortsätter hand: ”Om ni håller mina bud blir kvar i min kärlek”. Inte ens det kända ordet ’Älska och gör vad du vill’ betyder att buden upphävs. Kärleken fullbordar buden. Cornelius, som hade insett visheten i Mose lag, bekräftar det. Genom dopet och Andens gåvor får han kraft att ännu ivrigare hålla buden. Alla bud är ju samlade i kärleksbudet. ”Låt oss älska varandra”, skriver Johannes, ”ty kärleken kommer från Gud”.

Ja, mer än så. Johannes säger: ”Kärleken är inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder”. Den som redligt försöker hålla Guds bud måste steg för steg lära sig vad Jesus sagt: ”Utan mig kan ni ingenting göra”. Lärjungen blir annars en kristnad ”farisé”. Kanske ivrig att hålla buden, men förblindad av det egna högmodet. Och utan glädje.

Ty glädje är vad Jesus genom sin uppståndelse vill ge sina lärjungar. ”Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig”. När solen skiner blir kroppen glad. Den som lever i uppståndelsens ljus får del av en glädje som bara växer, också när solen går i moln och döden närmar sig. Också där synden överflödar, överflödar nåden än mer. Med ångerns tårar blinkar den ödmjuke mot det ljus som stigit upp ur graven.





Vår vandring, som började med gudsfruktan, når sin höjdpunkt när Jesus kallar sina lärjungar vänner. Det ett hisnande tilltal. Jesus kallar dem inte bara tjänare utan vänner. En tjänare är skyldig att lyda sin Herrens bud och befallningar. Men vänskapen är ömsesidig. Den bygger inte på över- och underordning. Vänskapen är jämlik. Jesus gör lärjungarna till sina förtrogna, han inviger dem i sina planer.

Jesus visar sina apostlar ett oerhört förtroende. Han överlåter fortsättningen av hela sitt verk åt dem. Vinstocken kan inte bära frukt annat än genom sina grenar. Som en lärofader, en cisterciensmunk, har sagt: ”Kyrkan kan inte göra något utan Jesus, men Jesus vill inte göra något annat än genom sin kyrka”. Jesus har inga andra händer och fötter än våra.

Så nära är kyrkan förenad med sin Herre. Som två vänner är förenade med varandra, när de gemensamt strävar efter ett gemensamt mål. I ett oavbrutet ömsesidigt samtal och utbyte. I en ständig liturgi. Därför kan apostlarna fatta ett avgörande beslut och säga: ”Den helige Ande och vi har beslutat”. Därför kan Jesus säga till sina apostlar: ”Den som hör er han hör mig och den som avvisar er, han avvisar mig”. Kyrkan kan med bruden i Höga Visan säga om sin brudgum Kristus: ”Min vän är min och jag är hans”. Kristus och hans kyrka är förenade i en innerlig, ömsesidig och beständig vänskap.

Men det gäller också den enskilde. Varje kristen är kallad att bli vän med Jesus. Först genom att förstå att han har blivit vår vän genom att ge sitt liv för oss. ”Jesus är min vän, den bäste”. Han är den vän som aldrig sviker, som lärjungen får anförtro allt och av vilken han kan förvänta sig allt han behöver. För de flesta består den längsta kampen i att söka och upptäcka detta. Att lära oss att ingenting föredra framför Kristus.

Men det märkliga är att denna vänskap också kan bli ömsesidig. Att också lärjungarna kan bli Jesu vänner, hans förtrogna, med eget personligt ansvar. Benedictus beskriver i sin regel förvaltaren som en vän. Han skall inte bara lyda sin abbot, utan också handla på eget ansvar och efter eget omdöme, utan att ändå upphäva lydnaden.

Den avgörande platsen för denna ömsesidiga vänskap är bönen, hjärtats förtroliga samtal med Herren. Efter att ha kallat sina lärjungar för vänner, talar han om deras bön och säger: ”Fadern skall ge er vad ni än ber honom om i mitt namn”. Jesus tycks förvänta sig något av lärjungen, något som går utöver lydnaden, ett vänskapens samarbete, för att Guds vilja skall nå sin fullbordan.

Helgonen är de tydligaste exemplen, de äkta originalen. De är inte bara de lydigaste av alla, utan också de frimodigaste och friaste. De har brutit ny mark och visat ett oryggligt mod och en frihet som ofta chockerade deras samtida. De har burit Jesus lidanden i sin egen kropp, men därmed också fått hans ljus att lysa. Benedictus antyder det i slutet av ödmjukhetskapitlet, när han talar om att kärleken drivit ut räddhågan. Genom lydnad till frihet och vänskap. Genom ödmjukhet till kärlekens glädje.

Vänskap med Herren är både högst personlig, det innersta och mest personliga i lärjungens liv, och ändå inte något privat. Lärjungens liv är till för andra. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. För Jesu vänner är det mat och glädje att göra Guds vilja. De bär en frukt som består, den frukt som inte är något annat än kärleken. Gudsfruktan, som är begynnelsen, har nått sin fullbordan.

Som alltid lyser hemligheten tydligast i eukaristin. Han i oss och vi i honom. ”Min vän är min och jag är hans.”

Amen.