Skärtorsdagen

2 Mos 12:1-8,11-14 1 Kor 11:23-26 Joh 13:1-15

Eukaristin - påskens sakrament

Kyrkan firar de tre heliga påskdagarna, långfredag, påskafton och påskdag. Hon börjar redan Skärtorsdagens kväll, liksom varje söndag börjar redan kvällen före. Hon firar den händelse som förvandlat allt, Jesu Kristi påsk, hans väg genom lidande och död till uppståndelse och liv. Var och en av de tro stora gudstjänsterna, kvällens mässa, korsgudstjänsten i morgon och påskens vigilia, firar egentligen samma övergång, samma påsk, men med olika aspekter av samma mysterium. Dessutom, när Kyrkan firar sin Herres påsk så är det samtidigt sin egen väg hon firar och påminns om. De troende följer sin Herre, för att bli delaktiga av det nya liv han vill ge dem.

Denna delaktighet blir tydlig inte minst denna kväll, när kyrkan firar åminnelsen av den sista måltiden, instiftandet av den heliga eukaristin, kyrkans ”källa och höjdpunkt”. Den gör oss delaktiga av hela Kristi verk, både hans död och hans uppståndelse. Redan i ingångsantifonen hörde vi: ”Vi vill berömma oss av vår Herre Jesu Kristi kors, som är vårt liv och vår uppståndelse”. Allt finns redan denna kväll, för att de troende skall bli delaktiga av Kristi påsk.

Vi hörde i andra läsningen aposteln Paulus berätta om instiftandet av den heliga eukaristin. De tre första evangelisterna, Matteus, Markus och Lukas, gör detsamma, med inbördes varianter. Men den fjärde evangelisten Johannes har redan i sitt sjätte kapitel talat om Livets bröd. Det är där Jesus chockerar sina lärjungar med att kalla brödet för sitt kött och vinet sitt blod. Vid den sista måltiden berättar Johannes i stället hur Jesus tvättar sina lärjungars fötter. Men det skall visa sig handla om samma sak. När Jesus tvättar sina lärjungars fötter är det en förtätad symbolisk handling, som rymmer samma mönster som hela påsken visar, både för Jesus själv och för hans lärjungar. Jesus har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv för många. Det är samma väg han kallar sina lärjungar att följa. ”Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel för att ni skall göra som jag har gjort med er”.

Det är inte svårt att förstå, men svårt att göra. Människan bär på en själviskhet som ligger djupare än hon i början inte vill kännas vid. När det kommer till praktiken visar sig ett inre motstånd hos människan att tjäna den andre, åtminstone inte mer än till en viss gräns. För många stannar det vid denna gräns. Kristi bud förklaras orimliga. Kristendom blir moralisk anständighet men inte mera.

Paulus säger att man och hustru skall ”underordna sig varandra i vördnad för Kristus”. Benedictus säger att bröderna skall ”lyda varandra”, ja t.o.m. ”överbjuda varandra i inbördes lydnad. Ingen skall söka sin egen nytta utan desto mer den andres”. Många kämpar, men vågar inte se hur själviskheten ändå drar gränser. De har fortfarande inte förstått varför vi firar påsk. När Jesus tvättar sina lärjungars fötter är det inte bara ett moraliskt ideal han visar.

Den franske militärpolisen Arnaud Bertrame måste ha förstått det när han kvällen före Palmsöndagen räddar livet på en kvinna som tagits som gisslan av terrorister i södra Frankrike. Han erbjuder sig att byta plats med henne. Detta accepteras och han avlider av det våld han utsätts för. Han ger sitt liv. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”, säger Jesus.

För att nå dit behöver vi närmare se på Petri reaktion när Jesus skall tvätta hans fötter. Petrus har ännu inte förstått fottvagningens djupare innebörd. Jesus säger att han ”senare skall fatta det”. Jesus ger en första förklaring när han säger: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig”. Vi märker det när Petrus sviker och förnekar sin Herre. Petrus hade ännu inte ”gemenskap” med sin Herre, och kunde därmed inte heller att följa hans väg. Så slutar det för ”moralisten” i människan, den högmodiga och ännu inte helt omvända människan, som inte förstått varken påskens innebörd eller vad det är att leva av nåden. Petrus förstår det först sedan han gått ut i mörkret och gråter, medan Jesus ger sitt liv för honom på korset. Petrus får sitt uppdrag förnyat. Han är inte fullkomlig för det, men något avgörande har skett. Han förstår att han ingenting kan göra annat än i nådens kraft. Han förstår att det bara finns en väg in i detta nya liv, den fullbordade omvändelsens och ödmjukhetens väg. Det är det som eukaristin ger oss del av. Och däremellan behöver lärjungen gå vägen via biktstolen.

Det finns en likhet mellan Petri reaktion när Jesus vill tvätta hans fötter, och reaktionen i Kafarnaum när Jesus talar om att äta hans kött och dricka hans blod. Också ”många” av hans lärjungar fann detta tal ”outhärdligt”. De ville gärna höra andligt tal, men inte detta konkreta. Ofta avslöjar de sig i vardagens irritationer över besvärliga medmänniskor eller ofullkomliga bröder och systrar, vars svagheter Benedictus uppmanar oss att bära med största tålamod.

Det visar sig att Guds mål för människan är vida större än hon kunnat tänka ut själv. Och långt mera krävande än hon förmår med egen kraft. Människan behöver gudomlig kraft, det vi kallar nåd, både för att tjäna sin nästa och för att nå sitt yttersta mål. Människans mål är ingenting mindre än delaktighet i den heliga Treenighetens eget liv, som är ödmjukhetens källa.

Därför kallas eukaristin odödlighetens läkemedel. Det är inte något enbart andligt. Det är delaktighet i Kristi uppståndna och förhärligade kropp, där lemmarna tjänar och älskar varandra som de tre gudomspersonerna gör i den heliga Treenigheten.

Vem annan än Kristus kan föra människan dit? Vad annat än Kristi gudamänskliga kropp och blod kan ge människan kraft på vägen dit?

Amen.