Palmsöndagen

Vid palmprocessionen: Mark 11:1-10 I mässan: Jes 50:4-7 Fil 2:6-11 Mark 13:1-15:47

Inledningsord när kvistarna välsignas

Vi går in i Stilla veckan. Det är tillvarons Stora vecka, där all mänsklig ondska drabbar Jesus. Men då händer något som förvandlar det största onda till det största goda. Han visar sig vara barmhärtighetens Konung och Herre. Många ser det redan vid intåget i Jerusalem och hyllar honom med sång och palmkvistar. Låt oss be om öppnade ögon så att vi kan hylla vår Herre och Konung.

Predikan

I Jesus har Gud gett oss en förebild i ödmjukhet, hörde vi i kollektbönen. Paulus samlar det i andra läsningen. Han ”vaktade inte över sin jämlikhet med Gud utan ödmjukade sig ända till döden”. Men det är ingen jantelag han följer. Han är inte ett hjälplöst offer för människors ondska. Han frambär själv sitt lidande som ett offer. Han överlåter sig åt Guds plan. Han gör det genom ödmjukhet.

Han grips av bävan och ångest i Getsemane. Han ber att lidandet skall tas ifrån honom. Men denna ångest får inte sista ordet. Han överlåter sig. ”Inte som jag vill, utan som du vill”. Därför släpas han inte fram ur Getsemane. Den ödmjuke är på ett märkligt sätt stark. Hans panna är hård som sten, sade profeten. Jesus är ingen tragisk hjälte. Det är han som låter det ske som han vet måste ske. Han stiger fram och säger: ”Stunden är inne. Stig upp låt oss gå.” Han tas till fånga, men det är han som förklarar vad som egentligen sker: ”Skriftens ord skulle gå i uppfyllelse”. Den ödmjuke överlåter sig åt Guds plan. Det är högmodet som slutar i skam och tragedi.

Jesus utfrågas inför Stora rådet, men han är inte vek och anpasslig. De falska vittnesbörden motsäger varandra och saknar kraft. Det är han som avgör när han skall tiga eller tala. När översteprästen frågar om han är Messias är det han som uttalar de majestätiska orden:

Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln”. Så talar inte den som är på väg till ett förnedrande slut. Så talar universums konung. Ändå går han lidandets väg.

Pilatus blir förvånad. Han försöker slippa undan, men viker sig för kraven och låter piska honom. Han utlämnar honom åt soldaternas brutalitet. Det är verkligt, det är fasansfullt. Han berövas sina kläder, sin mänskliga värdighet. Men det är inte bara ett koncentrat av mänsklig ondska och gemenhet. Det är något mera som händer. Också naturen reagerar och medverkar. ”Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen.”

Jesus ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det är inte bara ett rop i yttersta övergivenhet. Det är en psaltarpsalm som Jesus tar i sin mun. Psalmen ingår i en plan, i ett gudomligt rådslut, i den gudomliga barmhärtighetens mäktiga kärleksvilja.

Evangelisten Markus är den ende som berättar om mannen i Getsemane som flydde undan naken. Sannolikt är det Markus själv. Han inledde sitt evangelium med orden: ”Här är glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son”. Som kulmen låter han en renhjärtad hednisk officer vittna: ”Den mannen måste ha varit Guds son”.

Jesu lidandesberättelse återger inte om ett tragiskt människoöde. Det handlar inte främst om ondskan och den mänskliga synden. Den berättar om en gudomlig plan, vad Gud gör för att rädda människan ur hennes tragiska villkor.

Lidandesberättelsen står inte i kontrast till det jublande intåget. Den är dess fullbordan. Vår Herre Jesus gick in i lidandet och döden för att bereda väg till det himmelska Jerusalem. Men endast den ödmjuke ser det.

Tragiken är att människan inte ser och tror, eller att hon vägrar att ta konsekvenserna av det hon sett. Det, och endast det, är det slutligt tragiska, det mänskliga högmodets bittra följd.

Låt oss be om officerens tro. ”Herre, öppna mina ögon, låt mig skåda det underbara i din lag.” Och om mod att följa det vi sett.

Det är för att få del i Kristi ödmjukhet som vi firar påsk.

Amen.