Tredje söndagen i fastan

2 Mos 20:1-17  1 Kor 1:22-25  Joh 2:13-25

Jesus visste vad som finns i människan och befriar ur vanmakten

Vem känner människans hjärta?” Profeten Jeremia klagar över att inte ens människan själv gör det. I sista versen av dagens evangelium står det dock: ”Jesus visste av sig själv vad som fanns i människan”. Eftersom bara Gud känner människans inre, är Jesu ord ett vittnesbörd om hans gudomlighet. Den som känner människan, vet också vad hon bäst behöver. Eftersom människan är sjuk är Jesus därför vår bäste läkare. Han ställer den rätta diagnosen. Och hans kyrka, utrustad med sin Herres vishet, ger oss hjälp ut ur vår mänskliga vanmakt. Hon gör det särskilt under fastetiden. Men låt oss först se efter i dagens läsningar.

I inledningen till den första läsningen hörde vi hur Gud hade fört sitt folk ut ur Egypten, ut ur slaveriet under främmande makter. Nu ingår han förbund med dem vid Sinai berg. Han ger dem sina bud och de lovar att hålla dem. Då skall han beskydda dem och föra dem till ett eget land.

Historien visar att folket gång på gång avföll från förbundet och ger sig hän åt andra gudar och därmed hamnar i nytt slaveri. Gud måste fostra och ibland bestraffa, men är i allt trofast och står fast vid förbundet. Han låter dem så småningom bygga ett tempel som tecken på att han finns mitt ibland dem. Men folkets hjärta är fortfarande delat. När Gud till slut sänder sin egen Son avvisas han och blir korsfäst utanför staden. Aposteln säger i andra läsningen att Kristi kors äger en styrka och ger en vishet som övergår förbundet från Sinai. När Jesus instiftar den heliga eukaristin talar han om det nya förbundet i hans blod, det blod som utgöts på korset. Det skedde, som vi vet, vid påskfesten, som Johannes nämner innan han driver ut månglarna ur templet. Johannes berättar det redan i sitt andra kapitel. Redan här börjar kampen mellan mörkret och ljuset, den kamp som hela hans evangelium handlar om. Kampen för att bota människan och upprätta ett nytt förbund mellan Gud och mänskligheten. När de frågar efter ett tecken på varför han har renat templet, svarar han gåtfullt med att tala om ett nytt tempel som skall uppstå på tre dagar. Det måste ha varit fullständigt obegripligt för dem som hörde. Först i efterhand, när han har uppstått från de döda, förstår hans lärjungar att han talat om sin kropp. De förstod att det var samma kropp han talat om när han instiftade eukaristin, där han talat om det nya förbundet i hans blod. Därmed syftar ordet tempel inte på en materiell byggnad, utan på församlingen och varje enskild troende. Aposteln säger till de kristna i Korinth: ”Guds tempel är heligt och ni är det templet”. Därmed blir tempelreningen något som gäller oss, särskilt under fastetiden, som är Guds gåva till sitt folk för att förnya förbundet och återvinna den andliga hälsan och glädjen.

Kollektbönen angav tre botemedel för att vi skall komma ut ur vår “mänskliga vanmakt": bön, barmhärtighet och bot.

Bön - När människan inte varit på sin vakt och lockats på avvägar, när hon fastnar i upprördhet över det onda eller dras ner i bedrövelse och uppgivenhet, då säger kyrkans urgamla erfarenhet: ta ett fast tag i bönens vapen och släpp det inte förrän hjärtat renats och friden återvänt. Bed som du kan! Någon beprövad bön eller bara ett bönerop: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. Eller Jesusbönen: “Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, syndare”. Eller en rosenkrans. Bed ivrigt och uthålligt, uppriktigt och av ditt innersta. ”Inte med hög röst utan med tårar och av hjärtat.”

I förväg, medan det ännu är bekymrat eller mörkt, kan bönen tyckas fåfäng och hopplös. Därför måste hon använda sin vilja och praktisera sin tro, göra erfarenheten på nytt. Först när hon ber, när hon använder redskapet, förstår hon vilken kraft bönen rymmer. Det är kraften från Kristi kors. Aposteln talade om den korsfäste som en "Guds kraft och Guds vishet".

Redan människans bön är ett steg mot bönhörelse. Gud är trofast och står för sina ord och löften. Bönen vidgar det trånga hjärtat för hans storhet och barmhärighet. Bönen är medicin mot bekymmer och bedrövelse. Den öppnar vägen till glädje och frid. 

Det andra verktyget är barmhärtighet - Det som gör bekymmer och bedrövelse till ett trångt fängelse är dess självupptagenhet, dess kretsande kring människan själv. Guds heliga bud befaller oss att gå ut ur oss själva och älska vår nästa. Det är både ett gudomligt bud och en hälsosam medicin. “Herrens lag vederkvicker själen”, sjöng vi i responsoriepsalmen. Är du irriterad eller vred på någon - bed för honom. Löna ont med gott. Är du bedrövad, sitt inte kvar i det fängelset, utan besök den sjuke, trösta den sörjande, mätta den hungrande, le mot den du möter, visa din nästa saklig omsorg och barmhärtighet. Aposteln säger att Gud älskar en glad givare. Också i budet att ge ryms en gåva. I budet att visa nästan barmhärtighet öppnas en väg till glädje. Helgonen bekräftar det. De utgav sig för sin nästa, men spred därigenom glädje.

Det tredje verktyget heter bot - omvändelse, sinnesändring, att vända om till Gud. De jäktade affärsmännen i templet hade lockats av mammon och denna världens glitter. Men glada var de sannolikt inte. Varje syndare har lockats vilse och förlorar så småningom glädjen. Den förlorade sonen kom till besinning. Fadern tog emot honom med öppen famn och dukade glädjens gästabud för den förlorade som fått liv. Det är en bild för varje omvändelse. Botens, omvändelsens väg till glädje och frid. Att komma till besinning, att våga se att det inte är ”omständigheter” eller ”de andra” som orsakar mitt djupaste elände, utan min egen synd. Att jag själv har missbrukat min frihet, låtit mig förföras och lockats bort från förtroendet och lydnaden för Gud och hans heliga bud. Detta måste jag se och inse. I ljuset från Guds ord och kyrkans bud, i ljuset av Guds egen dragande barmhärtighet. Fadern står där hela tiden med sin öppna famn. Men jag måste komma till besinning, utan bortförklaringar och falska ursäkter. Den bästa medicinen för att återfå glädjen är, förvånande nog, ångern. Denna sorg är salig, till skillnad från den dystra sorgen och det ständiga ältandet. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade”. 

Besinningen och sorgen leder till handling. Den förlorade sonen bröt upp från det främmande landet och vände tillbaka till Fadern. Sackeus delade ut till de fattiga. Till omvändelsen hör viljan att bryta med synden och en helhjärtad föresats att hålla Guds heliga bud. Beredskap att göra bot, ställa till rätta och hela det som kan rättas till, betala skulder, försona sig med fiender, men också att bejaka konkret botgöring. Det märkliga är att också botgöring är förenat med så mycket glädje. Dessutom öppnar den väg till att bejaka lidande och svårigheter i Jesu efterföljd. Vi hörde förra söndagen vad Thomas av Kempis sade: “Om du bär lidandet motsträvigt, gör du det till en börda för dig och du gör det tyngre för dig själv och ändå måste du bära det. Om du kastar av dig ett kors, finner du utan tvivel ett annat och kanske ett ännu tyngre.”

Jesus visste vad som fanns i människan. Därför är också hans kyrkas vägledning tillförlitlig.

Låt oss be, öva barmhärtighet och göra bot. För att kunna fira påsk i hjärtats glädje.

Amen.