Andra söndagen i fastan

1 Mos 22:1-2,9a,10-13,15-18 Rom 8:31b-34 Mark 9:2-10

Vad är normalt?

När Jesus tar med de tre lärjungarna upp på förklaringsberget är det ett avbrott på vägen till Jerusalem. Han har just talat om sitt förestående lidande och lärjungarna var förvirrade och på väg att tappa modet. Jesus tar med dem upp på det höga berget för att i förväg ge dem en aning om slutmålet och därigenom få kraft att härda ut på vägen. Förklaringsberget blir ett avbrott, som när vandraren får vila ut på en rastplats och dricka sig otörstig vid en vattenkälla. Vår moder kyrkan för oss upp på detta berg innan vi fortsätter vägen till Getsemane och Golgota. Vi får i förväg en skymt av Kristi uppståndna och förhärligade kropp. På väg till det Jerusalem där han skall lida och dö får vi en skymt av det himmelska Jerusalem. Detta kan ses som ett mönster för hela livet i Jesu efterföljd. På den vägen är prövningar det “normala”, med avbrott och “oaser” av ljus och tröst.

Av en rad skäl tänker de flesta idag helt annorlunda. Ett sekulärt och materialistiskt tänkande har påverkat också många troende. Att må bra och ha det bra uppfattas som “normaltillståndet”. Om någon inte svarar ‘Tack, bra!’ på frågan hur det står till, uppfattas det som något avvikande och problematiskt. Man blir upprörd när t.ex. sjukvården inte levererar eller drabbas av motgångar. Visst finns det legitima skäl att reagera när någon drabbas orättvist, tidningarna berättar nästan dagligen om det, men nu gäller det hur människan ser på och vad hon förväntar sig av sin stund på jorden. Är det en mänsklig rättighet att må bra? Materiellt sett har vi ju fått det så mycket bättre än för bara några generationer sedan, särskilt i vår del av världen. Det uppfattas lätt som en slags “rättighet”, inte bara vad en medborgare legitimt kan kräva av ansvariga myndigheter.

Den kristna tron ser djupare. Människans behov är inte tillfredsställda av hälsa och välstånd. Hon är inte bara medborgare i ett land. Kort uttryckt: Den kristne är medborgare i himlen, men hon är inte där ännu. Denna världen är inte paradiset. Den är en trasig värld, fallen i synd. Alla är skyldiga att bidra till dess förbättring, men tron bekräftar att människan aldrig kommer att riktigt lyckas, trots alla legitima försök. Skadan går djupare än det materiella och jordiska. Den kristna tron säger att människans hem är hos Gud. Hon är på väg. Hon lever i ett förstadium, ett fosterstadium till livet i dess fullhet.

Därför blir ambitionen att ha det bra på jorden lätt så vilseledande. Hon är kallad till något större, till det som skymtar fram några korta minuter på förklaringsberget, det himmelska ljus som strålar från Kristi ansikte och gör också hans kläder vitare än någon blekning kan åstadkomma. Människan är kallad att förvandlas och bli delaktig av det Himmelska ljuset och det eviga livet. Det var för att öppna vägen dit som Jesus gick till Jerusalem. Det livet framgick ur graven på uppståndelsens morgon. Människan får del av det livet i tron och dopet. Där befrias hon i sitt innersta från trasigheten och tomheten i det liv som, trots alla materiella framsteg, ändå slutar i döden. Människan får en väg att följa med ett mål som uppfyller hennes djupaste längan efter liv, ljus och glädje.

Detta förvandlar människans syn på detta livet. Det blir en vandring mot ett mål hon ännu inte kan se, men har fått en skymt av genom tron. Därför kände kyrkan igen sig i Israels folks ökenvandring. De hade befriats från slaveriet under främmande makter i Egypten. Fienderna dränktes i Röda havet. Människans värsta fiender är synden, djävulen och döden. De är dränkta i dopet. Men inte ens den döpte är framme. Hon är på väg till det utlovade landet. Gång på gång lär oss fäderna: ”Inte omedelbart efter övergången av Röda havet får de ingå i det utlovade landet, och ännu kan de inte triumfera över att fienderna är borta, ty ännu ligger fiender i försåt efter vägen. På samma sätt återstår efter dopet ett kristet liv under frestelser.” Därför behövs det oaser på vägen. Påminnelser och föraningar om slutmålet. Augustinus kallar det tröst. Resten är prövningar. Jesus har strax före förklaringsberget sagt att hans lärjungar måste bära sina kors i hans efterföljd. Prövning och tröst. Det är det ”normala”.

En erfaren vägledare på denna väg, Thomas av Kempis, säger: ”Du kan inte undkomma korset vart du än flyr, ty vart du än kommer, bär du alltid dig själv med dig och finner alltid dig själv, överallt skall du finna korset. Om du bär lidandet motsträvigt, gör du det till en börda för dig och du gör det tyngre för dig själv och ändå måste du bära det. Om du kastar av dig ett kors, finner du utan tvivel ett annat och kanske ett ännu tyngre.”

Ändå är det inte ett asketiskt program som lärjungarna måste fullgöra. De är kallade att följa Kristus. Det är inte en kallelse till de starka, utan till alla som är tyngda av bördor. Själv antyder han ”trösten” genom att säga att hans börda är lätt. Det typiska för helgon och martyrer är att de var så glada. Också deras lidande och prövning präglades av glädje. Paulus säger att han gläds åt förföljelser, motgångar och lidanden när det sker för Kristi skull. Han bär fram det som ett offer, men ett offer i glädje.

Thomas av Kempis talar om sådana prövningar så att man anar ljuset från förklaringsberget. ”Den människa som plågats på många sätt är inte utan tröst, ty hon märker att ur hennes lidanden växer rika frukter fram. När hon frivilligt underkastar sig det, förvandlas varje lidandes börda till tro på den gudomliga trösten. Den som bär sitt lidande för Kristi skull har funnit paradiset på jorden.”

Benedictus talar om prövningen, men i meningen före har han sagt: ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.” Han citerar ur samma kapitel i Romarbrevet som vi hörde i andra läsningen. “Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?”

Kan människan göra något för att få del av trösten? En gång mötte jag en katolik, långt innan jag själv konverterat, som hade drabbats av förkylning. Jag beklagade henne, men hon svarade, nästan med ett leende: ”We offer it up”. Det är svårt att uttrycka det på svenska. Kanske att i sitt hjärta bejaka det som sitt kors i efterföljelsen. Och ”erbjuda/offra/bära fram det till Jesus”, förena det med hans lidande. Det är vad vi gör i varje mässa när vi bär fram bröd och vin till altaret. Vi ”offrar” hela livet med alla dess lidanden och ber att det skall förenas med Kristi lidande och offer.

I varje eukaristi tas vi med upp på förklaringsberget. Där sker förvandlingen. Prövningen förvandlas till tröst.

I slutbönen tackar vi för att vi ”redan här på jorden i Kristi kropp och blod få en försmak av himlens härlighet”.

Amen.