DEN HELIGE STEFANOS DAG

Apg 6:8-10; 7:54-60 Matt 10:17-22


Glädjens makt, också över vrede och hat

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Tidigt började man fira Stefanos i närhet till julen. Temat från igår får sin bekräftelse idag - inte ens vrede och hat rår på den glädje som uppfyller Stefanos. I förstone tycks martyriet störa julens frid och glädje. I stället lyser då glädjen som tydligast.

Omfattningen av vår tids martyrium är tydlig. Rapporterna är samstämmiga. Kyrkan har aldrig fått känna på så intensivt hat som i den innevarande tiden. I alla världsdelar, med centrum i Främre Orienten. Varför? Det är som om ondskan dras till just dem som bär det kristna namnet, som om den inte kan tåla varken sanningen eller kärleken. Om martyren gäller också den röda tråd som följt oss denna jul. Martyrens tydligaste vittnesbörd är glädjen.

Stefanos martyrium ger det grundläggande mönstret. Hans vittnesbörd möts av ursinne. De får inte grepp om det han säger. De blir ursinniga och släpar honom ut ur staden för att stena honom. De kan inte acceptera Stefanos ord om att Jesus står på Guds högra sida.

Men, och det är ännu viktigare, inte ens detta ursinne kan släcka Stefanos kärlek. Han lönar inte ont med ont. Han besvarar deras ursinne med förbön: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”. Ursinnet fick inte makt över glädjen. Julens glädje är starkare.

Stefanos ser det redan i Gamla Förbundet, när han vittnar inför Stora Rådet. Mose blev först avvisad och fick sedan stå ut med ett ständigt knotande av sitt folk. Några gånger med rent uppror. Ändå höll han ut, även om det var på gränsen. Josef såldes av sina bröder, men lönade dem med generositet och förlåtelse. Profeterna fick ofta plikta med livet. Ibland klagar de, men vet att de står i hoppets tjänst. Jesus själv måste ofta formulera obehagliga sanningar: ”Jag har kommit i min faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer någon i sitt eget namn, så tar ni emot honom”. Ändå sägs det inte i bitterhet eller vrede. Det Stefanos säger kan inte ha varit lätt att höra: ”Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den helige Ande.”

Varför detta motstånd? Varför föredrar människan mörkret framför ljuset? Varför är att det så svårt att höra sanningen? Den ytligt optimistiska tron på människans godhet lämnar oss i sticket. Vad är ateisternas svar på lidandet och ondskan i världen?

Ännu viktigare är dock att Gud inte sätter punkt, inte ens inför det ursinniga hatet. Glädjens källa är outsinlig, medan ursinne och ilska tröttar ut. Inte ens den korsfäste resignerar. Han ber för sina bödlar och överlämnar sin ande. Han uppstår från de döda och sänder Paulus och apostlarna tillbaka till det folk han blivit korsfäst av. Och ut i den värld som tycks avvisa honom på nytt.

I Stefanos liv upprepas detta mönster. Kyrkofadern Fulgentius av Ruspe säger att det är kärleken i Stefanos som gör honom omöjlig att besegra. Och kärleken föder glädje. Han är varken överlägsen eller undanglidande. Kroppen kan de stena. De tror att de kan beröva honom livet, men det finns inget liv att beröva, ty det har han lämnat till Kristus. Vi hörde det om den lille Samuel: ”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Stefanos förenar sitt liv med Kristi överlåtelse och offer. Vi gör det i varje mässa, när vi förenar oss med Kristi oblodiga offer på altaret.

Att de troende så lätt blir skumögda beror alltså på att de har glömt glädjen. Den som hatar blir helt blind. Redan den som irriteras ser dåligt. Stefanos däremot ser vem som har makten. Han ser barnet, på vars axlar herradömet vilar. Mörkret får inte makt över den som älskar.

Inte heller fångas han av bedrövelse, bitterhet eller hämndlystnad. I stället ber han för sina bödlar. Och öppnar därmed vägen för deras egen räddning. Ett av vittnena till stenandet hette Saulus. Det är den Saulus som senare skall bli en Paulus. Fulgentius säger att Pauli omvändelse skedde under medverkan av Stefanos förböner. Paulus behöver inte bli förlägen över Stefanos död. Stefanos gläder sig över gemenskapen med Paulus, ty kärleken gläder sig i båda. Det är den sanna kärlekens makt och hemlighet, Kristi herravälde och glädjens triumf.

Kärleken är inte heller feg och anpasslig, den viker inte undan utan bekänner också anstötliga sanningar. Samtidigt fullkomnas därmed kärleken. När Kristus förkunnat sanningen för människorna och de avvisar honom, då vänder han inte ryggen till dem, utan breder ut sina armar på korset för att omfamna alla, för att ge sitt liv för alla, för att dra alla till sig. Stefanos och martyrerna följer i hans spår.

Vi är skyldiga martyrerna solidaritet och förbön. Vi är kallade att gå i deras fotspår. Även om det inte handlar om ett blodigt martyrium, så finns det dagligen möjlighet att följa dem. De första munkarna kände igen sin kallelse i martyrernas. Tålamod i motgångar och orättvisor är ett slags oblodigt martyrium. Detta ”vita” martyrium är inte mindre värt. Kanske mera. Inte som något krampaktigt, ännu mindre med ett snett leende.

De flesta måste gå igenom en lång kamp för att erövra glädje i tålmodet. Det betyder äkta sorg och ånger över att den egna vreden får styra. Det är en kamp. Den som flyr undan den kampen lagrar bitterhet i sitt inre och riskerar evig bitterhet. Men sorgens tårar över egen vrede är starkare. Starkare än ilska och bitterhet. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.” Den sorgen hämtar ny kraft i glädjens källa, det nyfödda barnet i krubban. Också i den korsfästes ögon har en konstnär sett ett leende.

Vi dricker hans glädje i den eukaristiska kalken, som är glädjens bägare. När det nyfödda barnets och den korsfästes leende fått fäste i lärjungen smakas den aldrig sinande källan. Profeten säger: ”Du smörjer mitt huvud med olja”, det är glädjens olja, och ”fyller min bägare till bredden”. Tjänarna vid bröllopet i Kana lydde befallningen och fyllde krukorna ”till brädden”. Vattnet förvandlades till glädjens vin. ”Gläd er alltid i Herren”, säger aposteln.

Det goda har blivit en vana och dygden en lust, försmaken till den eviga glädjen.

Amen.