Juldagen 2017

Glöm inte din glädje!

I midnattsmässan hörde vi Lukas berätta om den glädje som änglarna förkunnade. Johannes använder inte det uttrycket. Han talar om Ordet som lyser i mörkret och att mörkret inte har fått makt över detta ljus. Det gäller också julens glädje. Bedrövelse och sorg kan inte besegra julens glädje. För de flesta känns den ofta inte alls. För många är julen den svåraste av högtider. En dröm om mänsklig glädje krackelerar och tomrummet fylls av ångest ju större förväntningar människan har haft. Men budskapet ljuder fortfarande: Det finns en glädje som är starkare än bedrövelsen. Johannes talar om ”nåd och åter nåd”. Vi kan lika gärna säga ’glädje och åter glädje’. Men då förstår vi att det är en glädje som ligger djupare och är större än vad vi direkt kan erfara med våra sinnen. Trots att julens fest är konkret och påtaglig för sinnena – också ateisten kan förundras över Händels Messias eller Bachs juloratorium. Ändå förblir insidan dold. Ett nyfött barn lockar fram glädje, tillgivna känslor och generositet. Men vad är det speciella med barnet i Betlehems krubba?

När vi försöker förstå slinter vår tanke och famlar i mörker. Kan detta barn ge en glädje som är starkare än bedrövelse? Det är vad den kristna tron bekänner och vittnar om. Teologerna har det svårast, de som har uppgiften att förstå och förklara. "Inkarnationen (att Gud blev människa) är ett mysterium som är svårare än något annat att fatta." (Maximos Bekännaren) Några betvivlar Kristi sanna mänsklighet. Man tänker att han bara liknade en människa, men egentligen var en "förklädd Gud". Därmed reduceras tron till saga och myt. Vacker kanske, men inte sann. Eller också förnekas hans gudomlighet och Kristus förminskas till en människa, låt vara den ädlaste och högsta. Sådana teologer mumlar om Jesus som den störste av profeter, men förnekar egentligen kyrkans tro på Kristus som "sann Gud av sann Gud".

Evangelisten Johannes bekänner både att ”Ordet var Gud” och att ”Ordet blev människa”. Men han säger också: "Åt dem som tog emot honom gav han makten (rätten) att bli Guds barn". Avsikten med att Gud blev människa är att människan skall bli Guds barn. Det är julens saliga utbyte. Det är också enda vägen till tro. Endast den som följer Jesus förstår i hjärtat vem han är. Det gäller också teologen. Guds Son blir människoson, för att göra oss delaktiga i sitt eget förhållande till Fadern. Han blir vår broder och ger oss därmed rätten att få samme Fader som han. Med honom vågar vi säga: Fader vår... Han blir fattig för att göra oss rika. Han antog det som är vårt: möda, sorg, hunger, törst, smärta, ensamhet och död, för att ge oss det som är hans: glädje, kraft, frid, gemenskap, salighet och gudomligt liv. Men hur behåller den troende tillgång till denna källa? Varför rinner glädjen så lätt bort?

Att bli Guds barn betyder att födas på nytt. Jesus säger det till Nikodemus: ”Om människan inte föds på nytt kan hon inte se Guds rike”. Så djupgående är förändringen att den kallas en ny födelse. Ett namn på julen är ”Den nya födelsen”, nova nativitas. Människans nyfödelse sker sakramentalt i det heliga dopet. Den döpte har fått glädjens källa utgrävd i sitt innersta. Men det behövs en fullbordad omvändelse för att upptäcka denna källa. Vi ser det hos helgonen, tydligast hos martyrerna. Ingenting fick makt över deras glädje. Deras dop har fullbordats i deras hjärta. De har blivit födda ”inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud”.

Men långt ifrån alla döpta har låtit det leda till fullbordad omvändelse. Vi hörde Johannesevangeliets dova ton. ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” Det gäller inte främst de tydliga förnekarna, de som larmar mot Herren och hans Kristus. Det kan gälla de troende, även om de aktar sig för grova synder och laster och går i mässan varje söndag. De känner varken sig själva eller Kristus. Bristande självkännedom kan bero på att de inte vill se, men det kan också bero på att de inte kan se - utan hjälp av den helige Ande. Endast Hjälparen, den helige Ande, kan upplysa människan om hennes synd. Först den äkta ångern och sorgen över den egna synden blir salig. Då rinner också glädjen till. ”Saliga de som sörjer, de skall glädja sig.”

För att det skall ske behöver den troende det som är mera värt än allt annat, kännedom och kunskap om Herren. Många tror att de känner honom, men har egentligen slutat söka. Annat har tagit över och de tror att de kan leva på vad de en gång har lärt sig. Johannes vittnade om vad han sett: ”vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning”.

För den som ser Herrens härlighet rinner glädjen till. Mörkret och bedrövelsen får inte makt över ljuset och glädjen. Den som sett hans härlighet är som helgonen. De kan ta emot allt som händer, vad det än är, och upptäcker att det ingår i Guds vilja och plan. Också vad de inte förstår eller vad de tidigare ville fly ifrån. Ordet som blivit kött lyfter oss inte ur det konkreta och till synes omöjliga, men tar det i sin tjänst och förvandlar det. Hjärtat vidgar sig, säger den helige Benedictus. Han säger inte att problemen trollas bort, men hjärtat vidgar sig för hans närvaro och herravälde. Ett ljus tänds i hjärtat, en glädje rinner till. ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden.” Trots alla egna brister, synder och ofullbordade omvändelser. Påven Leo förmanar den kristne i sin julpredikan: ”Glöm inte din värdighet!”. Han kunde ha sagt: ’Glöm inte din glädje!’

Julens saliga utbyte. Han som är smord med glädjens olja låter sin glädje rinna fram i människans innersta och föda henne på nytt.

Amen.