ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 40:1-5,9-11 2 Pet 3:8-14 Mark 1:1-8


Tid för omvändelse

Adventstidens liturgi skimrar och vibrerar av tron på Herrens ankomst. Advent får hjärtat att bäva och vidga sig. ”Välsignad vare han som kommer. Hosianna i höjden.” Människan är skapad för något större än det låga och begränsade. Varje dagstidning kan göra att man förlora hoppet. Det kan fräta på tron. Är det sant att Herren kommer? Är det sant att han har makten? Varför dröjer han med att gripa in? Frågan skymtar fram i andra läsningen. Redan efter den första generationen kristna ställdes frågan, varför Herren tycktes dröja. Först korrigerar aposteln tidsuppfattningen. ”För Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag.” Så ger han svaret: ”Herren dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” Adventstiden är tid för omvändelse. Den fullbordade omvändelsen öppnar ögonen för honom som kommer.

Guds Son behövde en vägröjare, som beredde väg för hans ankomst som människa. Vägröjaren var klädd i kamelhår och hade ett läderbälte om livet. Han levde av gräshoppor och vildhonung. Han drog till sig alla i Jerusalem och hela Judéen. De kom och bekände sina synder och döptes i Jordan. Och detta var ändå bara en förberedelse. Döparen hänvisar till den som skulle komma efter honom, som var starkare än han själv och vars sandalremmar han inte var värdig att knyta upp. Johannes döpte i vatten. Den han banade väg för skulle döpa med helig Ande. Profeten Jesaja hade 500 år tidigare redan förberett det. Hans glädjebudskap gällde det förslavade och bortförda folket i Babylonien. De fick höra: ”Trösta, trösta mitt folk… predika för det att dess missgärning är försonad”. Johannes Döparen fick peka på Jesus och säga: ”Se Guds lamm, som borttager världens synder”.

Låt oss be om profeter som får både små och stora syndare att bekänna sina egna synder. Ett ännu större under är om de fick sällskap av dem som fällt de hårda domarna. Domarna måste uttalas. Men den sekulära världen vet ingenting om förlåtelse. Kanske förväxlar den med överseende, men då är ju problemet kvar. Det borde i dessa dagar vara större kö till kyrkans biktstolar än till julvaruhusen.

Rösten från öknen är minst lika aktuell idag som den gången. ”Bana väg för Herren”. Det är idag som människan lär sig upptäcka Herrens ankomst. Hon vet inte när Herren kommer tillbaka. Lika lite vet hon vilken dag som är hennes sista. Därför avgörs framtiden när hon hör dessa ord. Som hon är idag, en förlåten syndare eller en som är oförlåten och skuldtyngd, så skall hon sannolikt vara på sin dödsdag, den dag som för henne också blir domens dag.

Ja, tänker den som tror sig ha kontroll över sitt liv, jag vet vad jag har syndat, och Herren vet det också. Så tänker den som inte känner varken sig själv eller Herren. Profeten talade om att dalar skulle höjas och höjder sänkas. En tidig kyrkofader (Origenes) säger att dessa ”dalar” syftar på den människa som lever instängd i sin egen värld, kretsande kring sig själv. Styrd av habegär, aggressioner, orena tankar, bedrövelse och en långsamt växande resignation. Dalarna är en bild för lasterna, de som drar ner människan. Därför säger profeten att dalarna skall höjas. Lasterna skall ersättas av dygder. Habegäret av generositet, aggressiviteten av tålamod, bedrövelsen av glädje och likgiltigheten av mod och iver. Människan går ut ur sig själv, sin nästa till mötes. Hon banar väg för någon annan, hon upptäcker Kristus i sin nästa och lämnar sitt falska jag.

Den som redligt försöker fylla igen dessa ”dalar” lämnas dock inte i fred av fienden. Han byter strategi och frestar med annat. Att få bukt med de grova synderna är första steget. Det kan ske med framgång. Så viskar fienden tyst: ’Du tar ditt liv på allvar. Du är inte som de andra, de stora syndarna’. Sådant är svårare att upptäcka. Ändå kallar profeten det för höga berg, som måste sänkas: avund, krav på erkännande och beröm. Den högmodige arbetar och sliter. Hon kan imponera på andra genom sina insatser. Men hon ber inte om hjälp, har inga frågor, tror sig redan veta. Hon har lätt för att döma andra och svårt att stå ut med deras svagheter. Hon avslöjas av irritation och bristande tålamod med andra. Högmodet är det svåraste hindret för Herren att övervinna. Ty hur skall Herren komma fram till den som rest ett berg framför sig? Men lagen är orygglig. Endast för den ödmjuke öppnas ögonen. Den som känner igen sig hänvisas till att vara stilla och be om öppnade ögon.

Profeten talade också om krokiga stigar som måste rätas ut. Lögn och halvsanningar, försöken att slingra sig undan. Den som undviker sanningen trasslar in sig i nya halvsanningar och till slut rena lögner.

Stenarna på vägen är knotande och klagan. Den knotande väljer att syssla med det egna eländet, och blir blind för hjälpen. Bönen går på sparlåga, om ens det.

Det profeten förkunnar kan vara svårt att höra. Men det bereder vägen till glädje. Han hjälper oss att se och röja undan, han hjälper människan att vända om. Försoningens sakrament lyfter av tyngande bördor och öppnar ögonen för Herrens ankomst.

Det långa perspektivet, de tusen åren, samlas i den lilla handlingen. En bön, läsning av Guds ord, ett leende, en akt av ånger, ett enda korstecken mot frestelsen, en god gärning, en akt av tålamod, en Jesusbön - varje akt av tro, hopp och kärlek röjer väg för Herrens ankomst. ”Låt inget hör på jorden hindra oss att skynda din Son till mötes”, ber vi i dagens kollektbön.

Tydligast ser vi det i den heliga eukaristin. Alla de ”tusen åren” är samlade och närvarande i eukaristins ”idag” - ”till dess Herren återkommer i härlighet”.

Amen.