FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 63:16b-17; 64:1-8 1 Kor 1:3-9 Mark 13:33-37


Tiden går, men Herren kommer

Tiden är obeveklig. Ingen kan stoppa den. Den har liknats vid en grym best, som slukar tiden. Barnet kan visserligen tycka att tiden går långsamt. Alla kan komma i situationer då det är svårt att vänta, men ju äldre människan blir desto snabbare tycks tiden gå. Den rinner undan. Är det allt människan har att vänta på, att tiden skall ta slut?

Nej, det är inte allt. Inte ens det viktigaste. Det finns någon som kommer. Så lyder det goda budskapet. ”Välsignad vare han som kommer.” Folket sjöng det när Jesus red in i Jerusalem och kyrkan sjunger det i varje mässa.

Han har kommit, född av jungfrun och lagd i krubban. Han skall komma på himmelens skyar för att döma levande och döda, sätta sigill på historien och upprätta sitt eviga rike. Mellan dessa två advent, hans ankomst som människa och hans återkomst som alltings Herre, kommer han på tusen sätt, särskilt i hans heliga kyrka. Han kommer i sitt ord och i sina sakrament. Han kommer till den som ber i hans namn. Han kommer i varje ny tid, nu i ett nytt kyrkoår. Han är den evige som står över tiden, han är begynnelsen och änden. Men han gick in i tiden för att människans tid skulle helgas. Genom honom och med honom förvandlas tiden. Den blir inte längre något som rinner ifrån människan. Tiden blir en förberedelse som fyller den troende med längtan efter tidens fullbordan. Därför är adventstiden präglad av upphöjt allvar och hoppfull väntan.

Hur blir människan fylld av hopp och förväntan inför framtiden? - Många skulle snarare känna igen sig i profetens klagan. ”Varför låter du oss gå vilse från dina vägar och förhärdar våra hjärtan, så att vi ej fruktar dig?” De har kanske hört om allt vad Gud har gjort för att rädda sitt folk. De kan säga: ”Aldrig någonsin har man ju hört en annan Gud än dig handla så mot dem som hoppas på honom”. De har hört om hur ”himlen rämnade”, när han blev människa i jungfruns sköte. Men de har inte hållit sig vakna. De har somnat in, långsamt neddrogade av hedonismens lockrop, av tröghet, av världsliga och ofruktbara bekymmer. Kanske lurade av den ideologi som alltid skyller på någon annan eller något annat. Guds ord kallar det en sömn som människan måste vakna upp ur. Aposteln säger:

Ni vet vad tiden lider: det är dags för att vakna! Dagen är nära”. När människans tid är ute är det för sent att vakna.

Men det gäller inte bara att vakna upp en gång. Den som vaknat måste hålla sig vaken. Den som ärligt gör det upptäcker sådant som förskräcker henne. Ur hjärtat rinner det fram synder som hon inte trodde fanns där: avund, småaktighet, klagan, dömande tankar, tröghet, självömkan, orenhet… ”Vi stod där som syndare”, säger profeten. ”Vi blev allesammans som orena människor och all vår rättfärdighet var som en fläckad klädnad. Våra missgärningar förde oss bort som vinden”. - Den som ser sådant frestas att se bort eller att förklara bort. Därmed saboteras Andens verk för den fortsatta vägen.

Den som däremot vågar se, får också höra fortsättningen ur profetens mun: ”Men, Herre, du är ju vår fader, vi är leret och du är den som danat oss”. Det är den botfärdiges bön. Den öppnar öron och ögon för evangeliet: ”Välsignad vare han som kommer”. Han kommer för att frälsa syndare. Han red in i Jerusalem för att på korset rena människan från alla hennes synder. Folket som sjöng förstod det inte, men kyrkan påminner oss i varje mässa. Herren kommer för att rädda och frälsa syndare. Välsignad blir den som ödmjukar sig och likt den botfärdige rövaren säger, ”vi lider vad våra gärningar är värda”, och därmed får löftet att få vara med i hans rike. Advent är lämplig tid för att bruka försoningens sakrament.

Också den benådade människan måste hålla sig vaken. Den benådade kan frestas att missbruka nåden. Kollektbönen talade om att ”med kärlekens gärningar gå Kristus till mötes”. Profeten talade om hur Herren kommer dem till mötes som ”övade rättfärdighet med glädje”. Något nytt har kommit till, glädjen i att göra det goda. Den benådade gör steg för steg samma hisnande upptäckt. Någon har tagit sin boning i den ödmjukes hjärta. Någon annan har tagit över rodret. ”Nu lever inte längre jag, Kristus lever i mig”, säger aposteln. Någon annan vakar i den som håller sig vaken.

De steg människan tar är bara en övning, ett intet, i jämförelse med Herrens ankomst. Det är Herren som kommer människan till mötes. I sitt ord och sina heliga sakrament kommer han in i våra liv. Inte minst i bönen. Ingen bön kan bes om inte Herren redan

kommit” och ingett bedjaren viljan att be. Och därutöver på tusen sätt. I människor vi möter, i allt som händer. Det som ”händer” får ett ansikte, en mening, det rymmer en ankomst, antingen som en prövning eller som en tröst. ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut”. Att hålla sig vaken är att upptäcka Herrens närvaro. ”Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel”.

Därför vakar och väntar vi, trygga i all oro. Med hela kyrkan sjunger vi: ”Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”

Amen.