32 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Vish 6:12-16 1 Thess 4:13-18 Matt 25:1-13


Glädjens olja

Liknelsen om de tio jungfrurna väcker både fruktan och glädje. Fruktan hos somliga och glädje hos andra. Den är djupt allvarlig, samtidigt som det handlar om en bröllopsfest. Kyrkan har inte kunnat glömma den. Den har spelat stor roll i konsten. Som präst i en medeltidskyrka på Gotland stod jag vid altaret varje söndag med denna liknelse inför mina ögon. På ena sidan de fem strålande glada jungfrurna med brinnande facklor. På den andra fem förtvivlade jungfrur med sorgliga facklor utan ljus. Otaliga konstverk har framställt samma tema och ännu flera predikanter har utlagt liknelsen. Även om utläggningen har haft olika accenter har alla förstått att här står de troende inför det stora allvaret. Hemligheten är att det allvaret vill föra till den stora glädjen.

De som saknar olja i sina lampor blir inte insläppta till den slutliga bröllopsfesten. Alla tio flickorna somnade, alla hade facklor, men fem saknade olja. Det måste handla om något mera än tillfällig obetänksamhet. Brudgummens svar är obönhörligt: ”Jag känner er inte”. Det måste syfta på något avgörande. Här hjälper varken böner eller tårar. Liknelsens allvar kan inte förhandlas bort med allmänt tal om Guds kärlek.

Gud give att du som lyssnar vågar höra allvaret. Inte för att en mänsklig röst säger något. Mänskliga hot kan förskräcka, men förändrar ingenting. Endast Guds egen Ande kan väcka en människa ur denna sömn. Hon behöver väckas av Guds ord och av hans Ande. Det människan kan är att avvisa och stå emot ordet som försöker väcka henne. ”Vakna upp du som sover”, ropar aposteln. Människan behöver vakna till insikt om det viktigaste i livet, insikten om att hon måste välja väg. Ty hon går antingen på den breda eller på den smala vägen. Den ena slutar i fördärvet, den andra i det himmelska bröllopet. Någon tredje väg finns inte. Det kan vara obehagligt att väckas, men långt obehalgligare att vakna för sent. Det är lätt att skjuta på det till morgondagen, men vi vet inte om vi lever i morgon. Den som berörs av detta måste be Gud att fullgöra sitt verk i henne. Endast hans Ande kan väcka en sovande människa, så att hon inte en gång får höra av den himmelske Brudgummen: ”Jag känner dig inte”.

Däremot missförstår man liknelsen om man förstår den som ett hot för att skrämma. Det är det missförståndet som lurat många att helt sluta lyssna. De har förstått det som ett hot från någon som godtyckligt stänger porten för somliga. Men ”Gud vill att alla människor skall komma till insikt om sanningen”. Liknelsen handlar om ett bröllop, den största och gladaste av fester. Till ett bröllop passar inte ett hotfullt allvar. Däremot med ett glädjefyllt allvar.

Oljan som de fem kloka flickorna har ofta jämförts med glädjen. Brudgummen är Kristus och han är smord med glädjens olja mer än någon annan. Att hålla sig vaken är ingen krampaktig eller räddhågad hållning. Jesus vill inte ha räddhågade lärjungar. Vaksamhet är viljan att leva i den ständiga glädjen. Det är samma glädje som Benedictus talar om som målet för den ödmjuke. Där har kärleken drivit ut fruktan. Den kärleken och den glädjen kan bara ges av Guds Ande genom att människan lyssnar till Guds ord. Den som försöker köpa glädje i andra butiker lär inte känna Kristus.

Det är till denna glädje som det första allvaret syftar. Den fruktansvärda insikten, att människan kan gå förlorad och därför måste vakna, är första steget på en vandring som fullbordas i glädje. ”Av dig har jag fått en större glädje än de som fått korn och vin i mängd”, säger den som lärt känna Kristus.

Den som börjat vakna får hjälp i första läsningen för att hitta rätt på den fortsatta vägen. Där kallas glädjen för visheten, som är en profetia om Kristus. Också visheten är ”strålande och oförgänglig… Man finner henne om man bara vill söka”. Hon finns nära till hands varje morgon. ”Den som söker henne om morgonen får kort väg, han finner henne vid husets port.” Det betyder att börja varje dag med bön om överlåtelse till Guds vilja. Den som vaknat ur illusionen att allt stod rätt till har förstått att detta är viktigare än allt annat. Den vise Salomo fortsätter: ”Att ha henne i tankarna är den högsta klokhet”. Då får hon hjälp att driva ut de onda och egoistiska tankarna. Likaså när hon skall somna på kvällen: ”Den som ligger vaken för hennes skull är snart utan bekymmer”.

Förvisso inser hon mer och mer hur mycket det finns i henne som inte passar i himmelriket. Mycket mer än hon anade i början av sitt kristna liv. Men hon skjuter inte undan det, utan låter Anden avslöja henne, även det obehagliga. Därför behöver hon fortfarande gudsfruktan för att växa i självkännedom. Ingen känner Herren som inte vill lära känna sig själv. Men nu har fruktan fått sällskap av något annat. Hon vet att Herren älskar henne och det ger henne alltmer glädje. Den första gudsfruktan ändrar steg för steg karaktär. Hon börjar smaka Herrens godhet. Hon lär känna Herren.

Hon börjar förstå att det egentligen är Herren som söker henne. Den vise Salomo uttryckte det så: Visheten, det är Kristus, ”går själv omkring och söker den som är henne värdig”. Det betyder inte de duktiga och självrättfärdiga, men de som han har gjort värdiga genom att ge sitt liv för dem medan de ännu var syndare. De håller sig vakande, inte av rädsla, men för att inte förlora glädjen. Också detta visste Salomo: ”Vänligt visar hon sig för dem var de än går, hon möter dem närhelst de tänker på henne”.

Ropet, ”brudgummen kommer,” gäller inte bara en gång när tiden är ute. Det gäller varje dag, varje stund. I allt som möter, inte minst i de människor vi möter. I klosterkorridoren, vid frukostbordet, på arbetet, när vi öppnar tidningen, när vi lyfter telefonluren, när vi tror oss vara ensamma. Sådant är förövningar till den slutliga ankomsten. Herren kommer oväntat till den som inte är vaken. Först i efterhand, när det är för sent, upptäcker hon att hon inte var vaken, att hon varken såg eller hörde. ”Varför hörde jag inte vad han sade?” ”Varför såg jag inte att där var en människa i nöd?” ”Varför lät jag mig dras in i onödigt pratande och skvaller?” ”Varför chansade jag och försökte handla på rutin?”

Sådana erfarenheter är bittra, men dyrbara och lärorika. Det skall inte leda till förtvivlan och uppgivenhet, utan till mera bön. Be ”ofta”, som Benedictus säger. Be konkret om just det vi upptäcker att vi saknar, om vakenhet och om villighet att förbli vakna.

Ändå är det ingen teknik. Det handlar om en upptäckt, upptäckten av en närvaro. Själva svagheten kommer henne till hjälp, den svaghet som driver till mera bön. Hans Ande manar den vakande att ständigt bedja, också utan ord. Hans Ande vaknar i den vaksamme, som upptäcker sitt totala beroende och hans ständiga närvaro. Ty ”han sover aldrig, han vakar ständigt”. Men han gör det för att väcka den sovande, för att hålla den väckte vaken och dra henne närmare den fulla vakenheten. Det är ju honom människan skall bli lik.

Tydligast och mest konkret sker detta i den heliga eukaristin, där Brudgummen kommer till sin vakande kyrkan för att förnya sin närvaro. Kyrkan, hans brud, hör ropet om brudgummens ankomst och sjunger: ”Välsignad vare han som kommer”.

Han kommer för att smörja henne med glädjens olja och föra henne närmare målet, den ständiga och eviga glädjen.

Amen.