31 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Mal 1:14b-2:2b;2:8-10 1 Thess 2:7b-9,13 Matt 23:1-12


Varken svikare eller hycklare

Hyckleri och dubbelspel har följt mänskligheten i alla tider sedan syndafallet. Vi läser om det i tidningen nästan dagligen. Ledare som säger ett, men gör ett annat. Allra mest skriande blir det när hyckleriet sker i Guds namn. Inte minst om hycklaren försvarat den rena läran och troheten mot kyrkan. Men samma dubbelspel finns också bland dem som talar mycket om kärlek och mänskligt tjänande, kanske med hänvisning till Jesu ord: ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare”. När vederbörande stiger ner från talarstolen och kommer hem kan han visa sig ha förvånande hårda nypor. Antingen hyckleriet är av det ena eller andra slaget är det lättare att se det hos andra än hos sig själv.

Hos aposteln Paulus anar man motsatsen till hyckleri. Han är sanningens försvarare mer än de flesta. Hade han då inte också hårda nypor? - Det är det märkliga. I andra läsningen hör vi hur han bemötte församlingen i Thessalonike. Han uppträdde som när en mor sköter om sina barn. Av ömhet var han beredd att ge sitt liv för dem. Han måste ha handlat som Benedictus råder abboten att göra: ”blanda mildhet med stränghet”. Församlingen bekräftar det. De lyssnade till ”Guds ord i Pauli predikan och tog emot det inte som människoord, utan som vad det verkligen var: Guds ord, som också visade sin kraft hos de troende”. De blev varken svikare eller hycklare, men både frimodiga och ödmjuka. Detta gällde både Paulus och dem som lyssnade. Det gäller både prästen och de troende. Båda behöver Guds kraft för att varken svika eller hyckla. Svikaren ger upp och nöjer sig med de egna orden och den egna kraften. Hycklaren tar till de stora orden, men utan att de har täckning i det egna livet. I det ena diket finner vi prästen som skall förkunna Guds ord, men som förminskar dem till egna mer eller mindre kloka ord och tankar. De troende, i samma dike, drar gränser för sitt tjänande och nöjer sig med välvillig snällhet. Kanske säger de att de inte ville hyckla, men de blev svikare som grävde ner sina pund. Domen över prästerna är enligt profeten Malaki obönhörlig. Om de inte undervisar enligt de bud Herren har gett så skall han sända förbannelse över dem. De enbart mänskliga orden saknar kraft. Guds ord visar att barmhärtigheten inte klarar sig utan rättfärdigheten. Kärleken går vilse utan sanningen. Medan rättvisa utan barmhärtighet skrämmer bort. De nödställda lämnas vid vägkanten. Ömheten saknas.

Paulus hade både ömhet och omutlighet. Och de troende i Thessalonike tog emot det som Guds ord. De vände sig från avgudarna till den levande och sanne Guden, som vi hörde i söndags. De blev ett föredöme i vida kretsar. De tog emot apostelns ord för vad det verkligen var, Guds ord, som visade sin kraft i deras nya och fortsatta liv. De kunde själva vittna med stor frimodighet, samtidigt som de tjänade varandra i tålamod och inbördes ömhet.

Hur får vi del av denna märkliga kraft som både är öm och omutlig? Den kraft som både är fylld av helig iver och samtidigt är beredd att utföra de lägsta sysslorna utan att knota. Jesus svarar själv: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Ödmjukhetens hemliga kraft.

Prästen måste ödmjuka sig under Guds ord och kyrkans lära. Han är inte herre över Guds ord och den sanna läran. Han är dess tjänare. Sviker han sin uppdragsgivare slutar hans förkunnelse i välmenande, men egna ord. Tror han sig bli mera barmhärtig genom att tumma på Guds heliga bud och kyrkans lära är det förmätet högmod. Och vad värre är, han för många vilse. Till slut blir han ur stånd att förmedla Guds barmhärtighet. När tiden gått blir han föraktad också av folket.

Den troende lever i grunden på samma villkor. Den som har ett uns av redlighet vet att människan inte kan lura Gud. Gud låter sig inte gäckas varken av tomma ord eller av fromma gester. Det bibliska ordet för detta är gudsfruktan. Den redlige vet att gudsfruktan är vishetens begynnelse.

När prövningarna kommer och därmed frestelsen att svika, antingen sanningen eller kärleken, behöver hon föras vidare på ödmjukhetens väg. Hon behöver lära känna sig själv och våga se sitt inre motstånd och de försåtligare synderna. Det är först då hon kan ana vad Guds barmhärtighet är, vad det kostade Jesus att ge sitt liv för att vi skulle hitta tillbaka till livet. Då lär hon sig att vägen till biktstolen är vägen till att börja leva av förlåtelsens kraft. Hon upptäcker glädjen i att ge sitt liv, hon kan omfamna de prövningar hon tidigare bara såg som hinder. Hon lär sig förnöjsamhet med det hon tidigare såg som värdelöst och uselt. Hon upptäcker det fåfänga i att försvara sig. Det finns en frihet i att överlåta sig åt Guds vilja.

Den som fortsätter på denna märkliga väg ser allt mera av sitt verkliga beroende av Guds barmhärtighet. Hon upptäcker att hon är den lägste och ringaste av alla. Till skillnad från hycklarna som gärna talar om Guds barmhärtighet, men i praktiken har nog så hårda nypor och dömande ord. Den som håller ut på denna väg, med henne händer något. Det är omöjligt att helt förklara med mänskliga ord vad som händer. En ny människa växer fram, där fruktan ersätts av kärlek och lust att göra Guds vilja. Benedictus säger att det är ett verk av den helige Ande. Där har sanningen förenats med mildheten, rättfärdigheten med ömheten.

I kollektbönen bad vi om att nå detta mål:

Allsmäktige och barmhärtige Gud” - tron lär oss att barmhärtigheten inte kan skiljas från allmakten och rättvisan, att allmakten är hans barmhärtighet.

Din gåva är det att vi rätt kan tjäna dig”. - Utan hans hjälp blir människan antingen en svikare eller en hycklare.

Låt inget hindra oss att nå det goda du har lovat”. - De stora hindren finns i människan själv. På ödmjukhetens väg lär hon känna dem. Den som låter sig hindras missar målet. ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad.”

Vägen är oss visad, inte för att vi skall förlora modet, men för att vi skall fyllas av den kraft som vi kallar Guds nåd och nå målet. ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Amen.