28 söndagen under året

Jes 25:6-9 Fil 4:12-14, 19-20 Matt 22:1-14


Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft

Tänk om vi kunde säga som aposteln Pau­lus: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”. Att klara både framgång och motgång, både överflöd och brist, både hälsa och sjuk­dom, utan att bli högmodig i framgången eller nedslagen i motgången. Som apostel kunde han vara svag och ansatt, miss­känd och plågad – ändå säger han: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”.

I kollektbönen anar vi orsaken: ”Herre, låt din nåd ständigt föregå och följa oss, så att vi ständigt är beredda att göra det goda”. Guds nåd ger människan den förmåga och kraft som Paulus vittnade om. En helig samverkan sker mellan Guds nåd och människans vilja. Män­ni­skans vilja tas helt i anspråk, men till slut förstår man att det är Guds nåd som före­går, följer och full­bor­dar allt. Därför är det nåden lärjungen måste söka före allt annat.

Det gäller också hur vi för­håller oss till framtiden och tidernas slut. Utan nåden är framtiden osäker och hotfull. Även om de flesta förnekar det och inte vill vakna upp. Vi hörde pro­feten vittna om den framtid som Gud har berett. Han beskrev den som ett gäs­tabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och med starkt vin. Det dok som höljer alla folk skall göras om intet. Herren skall av­torka tårarna från alla ansikten. Han skall ta bort sitt folks vanära på jorden. Själva döden skall göras om intet.

Sådana löften förblir drömmar - utan nåden. Guds ord garanterar att de är sanna och profetens löfte bekräftas av honom vars liv prövades till det yttersta och som bestod pro­vet, Jesus Kristus vår Herre. Han ”signerade” löftena med sitt eget blod. Därför uppstod han från de döda. Han har gett sitt eget liv för att vi skall leva i evighet i Guds rike. Men människan be­höver Guds egen hjälp för att det skall bli en levande och stabil sanning. Därför behöver vi nåden, både för att få en tro och för att förbli i denna tro. Den människa som smakat denna nåd men inte förblir i den, utan låter annat väga tyngre, om denna män­niska handlar dagens allvarliga evange­lium.

Framtiden liknas vid ett kungligt bröllop. Ett bröllop är den största och gla­daste av mänskliga fester. Här handlar det om det optimala bröllopet, det som evange­liet kallar him­melriket eller Guds rike. Tjänarna som sänds ut för att inbjuda till bröllopet är bå­de Gamla förbundets profeter och Nya förbundets apostlar. Tjänarna sänds ju ut i två om­gångar. Men inbjudan möts med avvisande, ”de ville inte komma”. När han sänder ut an­dra tjänare står det: ”de brydde sig inte om det. En gick till sina åkrar och en till sina affä­rer”. Men helt obe­rörda tycks de ändå inte ha varit. På något sätt väckte inbjudan irritation. Man griper tjä­nar­­­na, skymfar dem och slår ihjäl dem. Kristen tro kan väcka ett hat som är svårt att förstå med sitt förnuft.

Kungen grips av vrede och sänder ut sina krigare, låter döda mördarna och bränna ner deras stad. Kyrkofäderna tillämpade liknelsen på den yttersta tiden. Soldaterna syftar på änglarna som vid domen skall skilja agnarna från vetet, de onda från de goda. Staden bränns ner. För den förs­ta generationen kristna var det lätt att i detta ord höra en anspel­ning på Jerusalems fall år 70. Men det kan också ses som en bild för det människorike, det Babel, som byggs upp av dem som vändt Gud ryggen, ett rike som till slut förgör sig självt. Straffet drabbar dem som med vett och vilja avvisar inbjudan till Guds rike. Vem kan påstå att det inte är rättvist? Gud dömer, men det är samtidigt människan som dömer sig själv.

I liknelsen går inbjudan vidare, från judar till hed­ningar. Det mönstret möter vi i apos­teln Paulus verksamhet. När den judiska synago­gan avvisar hans förkunnelse vänder han sig till hedningarna. Tjänarna går ut på vägarna och samlar ihop alla de träf­far på. Bröl­lopssa­len fylls med gäster, både onda och goda. I en annan liknelse säger Jesus att det finns ogräs bland vetet och varnar lärjungarna för att försöka rensa bort ogräset. Det är änglarnas sak. Gre­go­rius den Store säger att de goda be­höver de onda för att prövas och luttras.

När kungen kommer in i salen ser han att en av gästerna saknar bröllopskläder. Den­ne drar på sig ett fruktansvärt straff. Han kastas ut i mörkret. Den drastiska bilden är en varning till den som tagit emot evangeliet, som tillhör kyr­kan och deltar i festen, men bara i yttre me­ning. Den som in­stämmer i tron, men utan att bära frukt i kärlek. Augustinus citerar i sin utlägg­ning apos­teln Pau­lus: ”Om jag har tro så att jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingen­ting”. Hyckleri blir som allvar­ligast när det sker på helig plats. Augusti­nus säger att många som är innanför i själva verket är utanför.

Slutordet, ”många är bjudna, men få är utvalda”, får inte förstås som gudomlig nyck­fullhet. Att Gud redan från början skulle ha utvalt några och förkastat andra, har alltid av­visats av kyrkan som falsk lära. Men Gud ser i förväg, han vet redan från början vilka hycklarna är, de som med sin egen frihet missbrukar nåden. Han läser deras hjärtan och en gång skall hyckleriet avslöjas.

Mannen utan bröllopskläder blir bunden till händer och fötter innan han kastas ut i mörkret. Gregorius den Store utlägger det så: Hycklaren har låtit sina händer och fötter bindas av laster och synder. I stället för att gå med sina fötter till den fattige och fängslade, har han låtit sig bindas av själviskheten. I stället för att räcka ut sina händer till den nöd­ställde och minste brodern, har han använt händerna för att samla i egna lador. I stället för att tala sanning har han vant sig vid lögnen, och blivit bunden av den. Straffet är en be­kräftelse på hur han själv har levt sitt liv.

Guds inbjudan gäller så länge evangeliet förkunnas. Likaså kallelsen att ikläda sig kärlekens bröllopskläder. Vad är dåraktigare än att avvisa Guds kärlek? Gud begär ingen­ting av människan som han inte också ger kraft att utföra. Han inbjuder den som står utanför. Den som står innanför ger han kraft att älska. Men både för att stiga in i bröllops­sa­len och för att förbli där behöver vi Guds nåd.

Det är den nåden du måste be om och söka. Inte i upplevelser utan på de platser som Gud har anvisat, hans heliga Ord och sakrament. Både för att få en rätt tro och för att förbli i den. Då behöver du inte be­kymra dig med frågan om du hör till de utvalda eller inte. Det säkraste tecknet på att höra till de utvalda är att du vill dö i nåden och därför hela tiden sö­ker den. Därför lägger kyrkan bönen i vår mun: ”Låt din nåd ständigt föregå och följa oss, så att vi alltid är beredda att göra det goda”.

Därför firas måltiden redan nu, som en försmak av det himmelska bröllopet, ett gäs­tabud med feta rätter och med starkt vin, väl klarat, vår brudgums egen kropp och hans eget blod. Vi firar den för att få del av nåden.

Då kan den benådade också smaka sanning­en i apostelns ord: ”Allt för­mår jag genom honom som ger mig kraft.”

Amen.