23 Söndagen under året

Jer 20:7-9 Rom 12:1-2 Matt 16:21-27

Livet - en gåva och ett uppdrag

Dagens tre läsningar handlar alla om samma sak, även om de talar olika språk.

Profeten Jeremia klagar över det uppdrag han fått, att ständigt påtala våld och förtryck, att påminna om folkets alla svek mot förbundet. Denna olydnad mot Guds bud ledde till den otänkbara katastrofen. Jerusalem förstörs och folket förs bort i fångenskap, till Babylonien 587 f. Kr. Jeremia får utstå spott och spe och hotas till livet. Han klagar över sin kallelse, men när han försöker tiga är det som om en eld brinner i hans innersta.

Utan profeter förvildas Guds folk. De är sällan populära. Vågar vi ens be om dem? Även om Jeremias uppdrag var speciellt, har varje kristen ett profetiskt uppdrag: att vittna om och bekänna den sanna tron, genom sitt liv och ibland i ord. Hur fullgör de kristna sin profetiska kallelse?

Aposteln Petrus försöker ge sin Herre råd, när Jesus förvarnar om vad som väntar honom i Jerusalem. Petrus vill få honom att följa en annan väg än den Jesus fått av sin Fader. Petrus avvisas strängt av Jesus, som ser Satan själv i apostelns råd. ”Håll dig på din plats, Satan.” Det betyder platsen bakom Jesus, inte framför honom som vägvisare. Petrus har ännu inte förstått vad det betyder att följa efter sin Herre. Tankarna är hans egna, inte Guds. Det ger Jesus anledning att undervisa om vad efterföljelse betyder. Han talar om att förneka sig själv och bära korset i hans fotspår. Det kristna livet är ingen söndagspromenad. Det kostade Jesus livet. Det kostar lärjungen det självupptagna och självuttänkta livet, där människan själv styr och leder.

Det låter sig sägas, men blir lätt tomma ord, kanske en vag föresats, eller en religiös garnering för det liv där den troende ändå styrs av den egna viljan.

Aposteln Paulus beskriver vad Jesus undervisat om. Han gör det i tolfte kapitlet i Romarbrevet, det tyngsta av hans tretton brev. I brevets första del har han beskrivit vad Kristus har gjort genom sin död och sin uppståndelse. I brevets senare kapitel drar han ut konsekvenserna för de troende. Han börjar med de två verser vi hörde i andra läsningen. Han gör det med en inträngande och vädjande bön: ”Jag ber er, bröder…”. De flesta översättningar har ett starkare ord, vädja, förmana, uppmana. Det är inte bara ett råd eller ett tips, utan ett tilltal, en uppmuntran, en uppmaning, som både är en gåva och en förpliktelse. Orsaken ärGuds barmhärtighet”. Det är denna barmhärtighet aposteln har berättat om i de föregående elva kapitlen. Kristus har genom sitt offer på korset öppnat en väg ut ur egenviljans, syndens och dödens fångenskap, det liv som slutar i evig död. Nu har en väg öppnats till förlåtelse och frihet, ett liv som ger evig salighet och salig evighet.

Hur beskriver aposteln det liv som fått detta mål? - Han kallar det ett offer, ett levande och heligt offer som behagar Gud. I alla religioner har man framburit olika slags offer. I Gamla Förbundet offrade man djuroffer, matoffer, brännoffer. Dessa offer är nu fullbordade av Kristi evigt gällande offer, han som var både präst och offergåva. Ändå talar aposteln om ett offer, men inte om något utanför människan, utan om de kristna själva (eg. står det ”frambär era kroppar”). Han uppmanar oss att bära fram oss själva, hela livet till Guds tjänst. Det är vår gudstjänst. Det är ett levande offer, inte som offren av de slaktade och döda djuren. Det är ett heligt offer, eftersom det sker i kraft av Kristi evigt gällande offer. Vi är infogade som lemmar i hans offrade kropp. Därför, och endast därför, kan offret behaga Gud. Det är inga påhittade offer, utan präglade av Kristi föredöme och av hans Ande. Det är en ”andlig” gudstjänst (grek.”logiké”, präglade av ”logos”, Guds Ord). Han kallar det en gudstjänst, men syftar på lärjungens hela liv. Hela vårt liv skall alltså vara gudstjänst, tjänst åt Gud. Detta är lärjungens liv i sin Herres efterföljd. Han gav sitt liv, och uppmanar oss att göra det samma, gnom att följa honom. ”Det må vara lärjungen nog om det går honom som hans mästare.”

Han ger två vägledningar, en negativ och en positiv. Den negativa: ”anpassa er inte efter denna världen. Den positiva: ”låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar. Inte anpassning till något allmänt godhetsmönster, styrt av osynliga agendor. Han säger inte att vi skall lämna världen, men han uppmanar oss att inte anpassa oss, inte bli konforma, med denna världen. Dvs. den värld som styrs av lidelser och begär, som lever utan hopp och utan Gud. I Galaterbrevet talar aposteln om att ”korsfästa sitt kött med dess lidelser och begär”.

Origenes (död 254), en av de första stora bibelutläggarna, blir konkret. Den som besegrar högmodet offrar en kalv, den som övervinner vreden offrar en tjur. Den som står emot sina begär frambär ett brännoffer. Den som blir herre över de irrande tankarna frambär offret av en duva. Förnyelsen av tankarna sker genom att betrakta och läsa Guds ord. Det handlar inte bara om att driva de förföriska tankarna på flykten, utan om att förse hjärtat med goda och förnyande tankar. Genom att läsa och i hjärtat bevara det vi hört. Genom att tugga och idissla de förnyande och nyskapande orden, som medicin och som näring. Dag och natt. I nöd och framgång. I sorg och glädje. Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.

Guds ord och bön är ingen specialitet för några få. Det är nödvändiga hjälpmedel för att lära sig skilja mellan gott och ont, så att vi lär oss att urskilja Guds vilja, ”vad som är gott, behagar honom och är fullkomligt”.

Guds bud ger vägvisning i de enklare vägskälen i livet. Men vi kommer också i situationer, där inga bud eller allmänna regler räcker. Vi behöver en inre kompass och urskiljningsförmåga, förmågan att skilja mellan andarna, för att med klar blick kunna se, bedöma, och handla. Det är det samvete som blivit lyhört för Kristi Ande. Jesus uppmanar sina lärjungar att ”själva avgöra vad som är rätt”. Det är sådana människor som världen behöver, inte minst idag. De som inte låter sig styras, varken av lidelser och begär eller av konvention och rädsla. De är som jästen som genomsyrar hela degen. Aposteln kallar dem ”ljusets barn”. Jesus kallar dem ”världens ljus”.

Mönstret har vi i varje eukaristi, där vi lyssnar till hans ord, bekänner den gemensamma tron och ber för hela världen. I offertoriet, där bröd och vin bärs fram till altaret, förenar vi våra liv med Kristi överlåtelse av hela sitt liv. Vi lägger våra liv på patenen, fatet med eukaristins bröd. Vi gjuter våra liv tillsammans med vinet i kalken. På altaret sker förvandlingen och vi tar emot det nya livet i den heliga kommunionen. Till den säger vi vårt ”Amen”. Det är inte bara en bekännelse till den gåva vi tar emot. Det betyder också att säga: må din vilja ske, må det ske med mig efter ditt ord, så att mitt liv kan behaga och förhärliga dig. I den heliga kommunionen får kommunikanten all den kraft han behöver. ”Du ger mig kraft” sjunger psalmisten, ”du låter min bägare flöda över”. Hela vårt liv blir eukaristiskt. I profeten Jeremia tändes en eld. Hans motstånd och knotande förvandlades. Kommunikanten kan säga som Paulus gör: ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig”. Så att hela mitt liv blir som det är tänkt, ett levande och heligt offer som behagar Gud.

Så länge vi lever i denna tiden förblir det en kamp. Men kampen har också del i Kristi uppståndelse och Andens gåva. Den dagliga övergången från mörker till ljus, den ständiga överlåtelsen av hela livet och varje situation som ett offer åt Gud i Kristi efterföljd.

Så att vi blir det vi tagit emot. Så att vi förvandlas till allt större likhet med honom, vars förvandling vi nu firar på kyrkans altare. Han i oss. Vi i honom. Ett levande och heligt offer, vår andliga gudstjänst.

Amen.