19 Söndagen under året

1 Kung 19:9a,11-13a Rom 9:1-5 Matt 14:22-33

En sakta susning

Profeten Elia är rädd. I det föregående kapitlet har han besegrat alla de falska profeterna, de som tillbad Baal. Med ironi och kraft har han demonstrerat att Israels Gud är starkare än alla avgudar. När detta når drottning Isébels öron skickar hon bud till Elia att han skall drabbas av samma öde som baalsprofeterna. Då står det: ”Elia blev rädd och flydde för livet”. Han flyr först en dagsled ut i öknen, sätter sig under en ginstbuske och önskar sig döden. ”Det är nog”, sade han, ”ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder.” När han vaknat ur sömnen finner han en glödkaka och ett krus med vatten. Måltiden ger honom kraft att gå ända till Guds berg Horeb/Sinai. Där går han in i en grotta och stannar där över natten. Han har förlorat all kraft. Han ömkar sig och klagar över att folket övergett förbundet. Han ensam är kvar bland profeterna. ”Nu står de efter mitt liv.” Profeten är ”utbränd”, han som på Förklaringsberget får representera alla Israels profeter. Den starke har blivit svag.

Så händer det vi hörde i första läsningen. Gud griper in och Elia får bevittna en storm som rycker loss berg och bryter sönder klippor. Efter stormen följer en jordbävning och därefter en eld. Men Herren är varken i stormen, jordbävningen eller elden. Efter elden kommer ljudet av en sakta susning, ett stilla sus. När Elia hör detta döljer han sitt ansikte. Då vet han. Han hör en fråga: ”Varför är du här, Elia?” Han får berätta sin nöd igen. Så får han befallning att vända tillbaka och smörja en ny konung över Israel och en profet, Elisha, som skall bli hans efterträdare. Herren har varken övergett honom eller hans folk.

Alla är inte profeter, åtminstone inte som Elia. Gåvor och uppgifter är olika. Både i samhälle, på arbetet, i familj och kyrka. Men alla kan gripas av en förlamande svaghet. Den uppgift de har, den gåva de fått att förvalta, som de tidigare fullgjort med kraft och lust, känns tung och omöjlig. Framgången byts i motgång. Kraften rinner bort som vatten i ökensand.

Det kan ha sin orsak i bristande klokhet. Ovana att säga nej och dra gränser. Det kan bero på att det mångahanda har tagit över och det viktigaste fått flytta ner på andra eller femte plats i prioriteringen. Någon tror sig vara oersättlig, som om allt hängde på den egna insatsen. Abbot och förvaltare i ett kloster har ansvar för mångt och för många. Benedictus förmanar dem att också hålla vakt över den egna själen. Den mest ambitiöse och ansvarsfulle kan bli utbränd. Också kyrkan kan genomgå tider av kraftlöshet. Hon tycks svag och räddhågad, ansatt av vindar och vågor, som lärjungarna i båten, när Jesus hade gått upp på berget för att vara för sig själv och be. Eller som Petrus. Han vågar sig visserligen ut på vattnet, men när han ser hur det blåser blir han rädd och börjar sjunka. Psalmisten uttrycker det: ”Dödens bränningar brusade kring mig, förödelsens stormflod skrämde mig.”

Hur märkte Elia Herrens ingripande? Det står uttryckligen att Herren inte var i stormen, jordbävningen eller elden, däremot i ljudet av den sakta susningen. Knappt hörbart. Den stressade och jäktade hör inte. Inte heller den överambitiöse. Elia var rädd. Hans hjärta hade snörts ihop av klenmod och depressivitet. Petrus tvivlade. Ändå talar inte Herren genom häftiga händelser. Han försöker inte överrösta oljuden. Den sakta susningen. Den tysta viskningen uppfattar bara den som själv blivit stilla. Kanske sovit och vilat ut. Men ytterst handlar det om något mer än kropp och psyke, om hjärtats öra.

”Bli stilla och besinna att jag är Gud”, hör vi i psalmen. ”De som bidar efter Herren hämtar ny kraft, de får nya vingar som örnarna”, säger en annan profet. När lärjungarna grips av rädsla på sjön hör de en fast och stadig röst: ”Lugn, var inte rädda, det är jag.” Petrus får en mild förmaning: ”Du trossvage, varför tvivlade du?” Den gudomliga närvaron är så nära, att alla andra ljud måste tystna för att människa ska uppfatta den. När de stigit i båten lägger sig vinden och Petrus får börja tänka efter. Men det skulle ta lång tid innan han kom till insikt. Innan han vågade lita på Herrens godhet. Innan han förstod att Herrens kärlek var större än hans största svek. Att nåden var starkare än alla hans ambitioner och pampiga löften. Det står att Jesus sträckte ut handen och grep tag i honom. Gesten är som en stilla susning. En susning som ljuder i psalmistens ord: ”När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe, Herre. När mitt hjärta är fullt av bekymmer gör din tröst mig glad.”

Elia blev inte pensionerad som profet. Han fick sitt uppdrag förnyat. En ny konung skulle smörjas och en efterträdare insättas. Ändå är situationen förvandlad. Han är fylld av en annan kraft. På botten av den egna svagheten hörs den stilla susningen som tydligast. Kraften fullkomnas i svaghet.

Petrus får erfara den sakta susningen när Jesus efter uppståndelsen tre gånger frågar honom: ”Älskar du mig?” Tillvarons innersta melodi. Guds egen andedräkt. Kärleken ingjuten i våra hjärtan. Den gudomliga kärlekens sakta susning.

Amen.