14 Söndagen under året

Sak 9:9-10 Rom 8:9,11-13 Matt 11:25-3

Befriande börda

Vallfärden igår blev en glad och brokig katolsk fest. Genom att vår biskop blivit kardinal har vi ännu tydligare infogats i den världsvida kyrkan. Biskop Anders var inte den förste kardinal som gjorde tjänst i denna kyrka. När kyrkan invigdes 1995 var kardinal Meisner, då ärkebiskop i Köln, medkonsekrator. Han avled för bara några dagar sedan. Biskop Anders bekräftade igår hur mycket kardinal Meisner har gjort för vårt stift och för hela Norden. Mitt intryck av honom var en orubblig trohet mot Kristus och hans Kyrka, men också hans leende, nästan som ett barns. Vi hör just om denna gåtfulla enhet mellan barnslig tro och orubbliga trohet i dagens evangelium.

Det börjar i tacksägelse. Jesus prisar och tackar sin Fader för att evangeliet är dolt för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Också tron kan uppfattas som ett komplicerat system, som bara ett fåtal har tillgång till. När Jesus själv predikade och verkade, då var det de enkla och olärda som förstod och tog emot. Inte så att de lärda var uteslutna, men det hängde inte på lärdom och bildning. Det avgörande var den hållning som barnet har, när det litar på och lyder far och mor. Denna barnets förtröstan och lydnad är öppen för alla. Ingen kan säga att det krävs något omöjligt. Det är därför evangeliet är ett glatt budskap till alla. Här råder fullkomlig jämlikhet. I grunden är det enkelt, eftersom Gud är enkel. Det är människan som står för komplikationerna. ”Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster”, säger Predikaren. Helgonen var inte komplicerade. De var som barn. Därför prisar Jesus sin Fader.

Ingen annanstans i de tre första evangelierna talar Jesus så öppet och tydligt om sitt förhållande till Fadern som i dessa verser. Redan de äldsta kyrkofäderna såg i dem en grund för det största mysteriet, den heliga Treenigheten. ”Ingen känner Sonen, utom Fadern”, säger han. Så stor är hans hemlighet. När Jesus förminskas till enbart en profet eller en lärare, en världsförbättrare eller en terapeut, går poängen förlorad. Han är så ett med Fadern, att bara Fadern själv kan uppenbara vem Sonen är. Det skedde vid några få tillfällen, t.ex. vid dopet i Jordan, där en röst ljöd ur molnet: "Detta är min älskade Son". Den som är som ett barn tar emot detta budskap.

Samtidigt står han där som människa, och säger: ”Ingen känner Fadern utom Sonen”. Enda vägen till Fadern går genom Sonen. Ingen människa kan själv finna vägen till Gud eller få kunskap om honom. Därför förkunnar evangeliet att vägen till Gud går genom Jesus. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Det är ett anstötligt budskap, som kostade Jesus livet. Men för den som är som ett barn är det ett glatt budskap. Genom Jesus är vägen till Gud öppnad.

Därför säger han: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” Människan kan vara tyngd av olika bördor. För Jesu landsmän var religionen ofta en börda, med en rad bud och föreskrifter. I vår liberala epok är det sällan så. I stället har människan själv blivit sin tyngsta börda. Försöken att vara sin egen herre gör henne märkligt nog till slav under destruktiva makter. När hon låter sig styras av dessa leder det till synd. Evangeliet berättar hur människor lyssnade till Jesus och kom till honom. Han lyfte av dem deras bördor och gav dem förlåtelse och frid. Det är så enkelt att bara ett barn förstår det.

Men det finns också en fortsättning, ett liv efter den första omvändelsen eller efter den senaste bikten, som vi också behöver hjälp med. Därför fortsätter han: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ”. Han säger: ”Följ mig, lär av mig”. Det betyder att leva nära honom hela tiden. Att låta honom vara Herre över både tankar, ord och gärningar.

Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta”. Han jämförs av profeten med en konung som kommer fattig, ridande på en åsna. Mildhet och ödmjukhet tycks vara det viktigaste han vill lära oss. Det betyder att motsatsen för oss vilse, vrede och upprördhet, klenmod och självömkan, äregirighet och högmod. Det är främmande makter som binder och förslavar. Människans hjärta rymmer så mycket ”komplicerande krånglighet”. Hon har

glömt” hur det är att vara som barn. Hon kan vara beredd att slita ont, också med goda ting, men har ofta svårare med detta enkla, att leva i mildhet och ödmjukhet. Hjärtat gör uppror. Tills hon blir stilla, som ett barn som kommer till ro i sin moders famn, och förstår att Jesus vill vårt bästa när han visar oss ödmjukhetens väg. Den ödmjuke är alltid glad och ingenting kan beröva honom friden. Han är alltid skyddad. Vi anar den sista hemligheten.

Jesus säger: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”. Det är vad alla stora lärare har sagt och alla helgon har visat. ”Kärleken gör bördan lätt”, säger Augustinus. Den lilla Theresa vittnar om sin ”lilla och enkla väg”. Benedictus talar om hjärtat som vidgar sig. Allt är en tillämpning av det Jesus lovat: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”. Slaven har förvandlats till son. Människan har återfått sitt förlorade barnaskap hos den himmelske Fadern.

Jesus är Guds Son ”av naturen”. Människan blir det genom nåden, först i dopet och sedan när hon genom Guds Ande lämnar syndens gärningar och får smaka glädjen. Som Guds barn får hon instämma i den tacksägelse som Jesus uppstämt.

Därför firar vi eukaristi, för att prisa Fadern och finna vila för vår själ.

Amen.