Fattigdom, kyskhet, lydnad.

 

Inledningsord vid utställning i Ystads klostermuseum 28/9 2003

Är det inte anmärkningsvärt att ett modernt museum i Sverige år 2003 arrangerar en utställning med temat "Fattigdom, kyskhet, lydnad"? De tre orden hör ju knappast till vår tids dominerande ideal. Fattigdomen tror vi oss ha utrotat, kyskhet - nästintill föraktad, och lydnad - vem vågar ens ta ordet i sin mun?

Därför vill jag gratulera museet till detta trotsiga mod. Och jag vågar tolka temat som inte bara ett historiskt intresse, även om redan historien är intressant nog. Hur kom det sig att franciskanernas fattigdomsideal spred sig som en löpeld i 1200-talets Europa? Eller att också gifta människor under århundraden såg kyskhet som något eftersträvansvärt? När Bernhard av Clairvaux på 1100-talet predikade om kyskheten, då spred det sig som en väckelse och hans bröder tvekade inte att ge sig ända hit upp till det hotfulla Norden i Europas utkanter. I alla kloster var lydnaden ansedd som en säker väg för att hitta rätt i det mänskliga livet.

Finns det rentav något som dessa tre ord har att lära en (post) modern människa?

 
Fattigdom -

Fattigdom betyder inte armod och nöd, inte ens för Franciskus, Guds lille fattige. Också en munk behöver mat, kläder och tak över huvudet. Men det innebär att avstå från allt överflöd och från privata ägodelar. I ett kloster är allt gemensamt och var och får det han eller hon behöver. Varför avstår man frivilligt från privat egendom? Man har sett rikedomens risker och skymtat en annan rikedom. Den som samlar i lador blir inte fri, som han inbillar sig, utan slav. Det är inte utan skäl som penningen fått ett avgudanamn, Mamon. Men alla avgudar avslöjar sig efter ett tag som grymma tyranner.

Den som frivilligt avstår från det han ej behöver gör en upptäckt; en erfarenhet, att få ta emot det han behöver som en gåva, att hela livet är en gåva. Och därmed att människans villkor i livet inte är ägarens, utan förvaltarens och förmedlarens. Den som avstår från det han ej behöver, och som binder sig vid denna hållning genom ett löfte eftersom människan är ombytlig, lär sig mottagandets konst, och får på köpet gåvan att inte behöva göra sig bekymmer. Det är den fattiges rikedom. Jesus formulerar det som en gratulation: "Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike" (Lukas 6:20).

 
Kyskhet -

att frivilligt välja att förbli ogift, att leva i celibat, är idag kanske det mest svårsmälta av de tre klosterlöftena. Häromdagen sade en tvåbarnsmamma till mig: "Om alla gick i kloster skulle ju världen stanna av". Nåja, risken är kanske inte överhängande. Och kyrkan har aldrig sagt att celibatet är avsett för alla. Äktenskap och celibat är två parallella vägar, som båda behöver varandra. Men förvisso är det svårare att förstå poängen med celibatet.

På ett praktiskt plan kan vi kanske förstå det. Den ogifte är inte bunden vid en familj. Han står helt till kyrkans, klostrets och människors förfogande. Han är broder eller syster till varje människa han möter. Celibatären tillhör alla. Precis som Jesus. Ingen kan göra anspråk på honom för privat del eller för den egna familjens räkning. Celibatären är gift med Kristus och därmed tillhör han alla.

Men, frågar den skeptiske, är det inte onaturligt? Gör inte celibatären våld på sig själv? Är inte sexualiteten en Guds gåva? Förvisso! Och vårt enda svar är att celibat bara kan levas av kärlek och i kärlek.

Celibatet är en kallelse. Den kan aldrig föreskrivas som en lag, allraminst för alla. Men några dras till den genom nåden. När den kallelsen besvaras ger det också kraft att avstå från utlevd sexualitet. Men det är bara möjligt i kärlek. Kärleken ger och tar emot. Men den är också beredd att avstå. Den måste hela tiden renas från själviska begär. Det är vad kyskhet betyder, ren kärlek.

Därmed berör celibatärens kallelse den giftes. Också den gifte är kallad till ren kärlek, dvs. till kyskhet.

Därför tror jag, inte minst i en tid där sexualiteten blivit ett irrande och vilsegånget djur, att kyskhet kan bli allas bundsförvant för att hitta rätt väg. Både för den gifte och den ogifte.

 
Lydnad -

Lydnad har sedan länge kommit i vanrykte. En hel kultur har böjt sig - för karikatyrerna. De flesta undviker t.o.m. själva ordet, även om den bistra verkligheten tvingar fram gränser och normer, t.ex. i skola och uppfostran. På ett plan är det självklart. Varje mänsklig gemenskap behöver en ordning, ett slags trafikregler i umgänge och samliv.

Vi kan också förstå det kloka i att den som vet mindre lyssnar och rättar sig efter den som vet mera och har mer erfarenhet. Bara dåren och den som stannat i puberteten avvisar sådant.

Men lydnadslöftet i ett kloster går längre. Fr.a. ser det djupare. Det börjar med upptäckten att den egna viljan, en av våra största gåvor, också kan föra vilse, att den gärna samverkar med det förvända i vårt inre, upproret mot Gud och lockelsen att vara vår egen herre. Men den som förstått att detta leder vilse och kan ödelägga livet frågar själv efter lydnadens väg. Hon vill lyda den som representerar Kristus. Lydnaden blir ett sätt att vända tillbaka till Gud. Det är därför en riktig lydnad är något glatt, angenämt och befriande. En väg till frihet. Vi ser det på helgonen, t.ex. den heliga Birgitta, för vilken det var självklart att lyda både biktfäder och påvar. Men ur denna lydnad växte det fram, inte en underkuvad människa, utan frimodighet, civilkurage och mod att bryta ny mark. Lydnad blev en väg till frihet, en rättvänd sådan.

 
Så rymmer alla tre klosterlöftena en hemlighet. En skatt skymtar fram bakom de tre orden.

Fattigdom - en väg till rikedom.
Kyskhet - en väg till kärlek.
Lydnad - en väg till frihet.

Det är min önskan och bön att besökarna av denna utställning skall se en skymt av denna hemlighet.

Man har bett mig att inviga denna utställning. Jag gör det genom att be om och utdela Guds välsignelse.

Må härmed denna utställning, alla som arbetat med den och alla som besöker den vara välsignade,av Gud allsmäktig, Fadern och Sonen och den Helige Ande.

Pater Ingmar Svanteson OSB