Kristi himmelfärdsdag

Apg 1:1-11 Ef 1:17-23 Matt 28:16-20

Eftertrakta det eviga livet med andens hela begär

Människan är inte till freds med detta livet. Inte ens när solen skiner. Inte ens när hälsan står bi och det är fred på jorden. Hon är skapad för något större. Det vi kan se och erfara med våra kroppsliga sinnen är för lite för människan. Människan måste ha hjärtat i himlen för att kunna gå stadigt på jorden. Till skillnad från våra fyrbenta vänner, som är nöjda att gå med nosen mot marken. Och vad värre är, utan hoppet dras hon ner i dödsriket. Den helige Benedictus säger till munken och till varje människa:

eftertrakta det eviga livet med andens hela begär”.

Det är en intensiv formulering. Människans begär, concupiscentia, som oftast söker njutning och förströelse, är i sig ingen ond kraft, men den måste vändas i annan riktning. Den girige har begär efter pengar och ägodelar. Med samma begär skall lärjungen sträva efter de andliga gåvorna och det eviga livet. Den förälskade gör allt för att vinna sin älskade. Med samma kraft skall människan genomskåda allt fåfängligt och först av allt söka Guds rike, ingenting föredra framför kärleken till Kristus..

Pauli bön i andra läsningen har samma intensitet och riktning. Han ber att vårt inre öga skall få ljus för att se det mål och det hopp vi är kallade till. Det hoppet är ingen dröm. Hoppet har sin stadiga grund i tron på Kristi uppståndelse. I den döpte finns samma ”oerhörda kraft” som uppväckte Jesus från de döda och satte honom på Faderns högra sida i himlen. ”Hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”, som vi bad i kollektbönen. ”Kristus kom till jorden och förde med sig den Helige Ande; han uppsteg till himlen och förde med sig vår kropp”, säger en kyrkofader. Kan något större sägas om människan?

Men det bekräftas också av erfarenheten. Människan dras, som av en kosmisk magnet, tillbaka till den Fader hon har gått bort ifrån. Jesus säger före sin död: ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” En av kyrkans tidiga martyrer, Ignatius av Antiokia, är på väg mot sitt martyrium och säger: ”Det finns ett levande och talande vatten inom mig som inifrån säger mig: ’Gå till Fadern’”.

När Jesus kallade lärjungar sade han: ”Följ mig!” Han går före och vi är kallade att följa i hans fotspår, ända till målet, ända in i himlen, till platsen vid Faderns högra sida. Utan Kristus hittar vi inte vägen. Ännu mindre orkar vi. Hoppet blir vagt och ersätts av annat. Det är endast med detta mål i sikte som människans jordiska ekvation går ihop. ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp.” Den som lever i detta hopp får ett märkligt skydd. Aposteln Paulus utsattes för oupphörliga motgångar och angrepp, men han säger frimodigt: ”Mina kortvariga lidanden väger ingenting mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga”.

Den andliga kampen blir outhärdlig utan meditation över den utlovade saligheten, inte minst kampen mot bedrövelse och leda. En munkfader säger: ”Vi måste uthålligt och i orubbad glädje rikta blicken mot det kommande och eviga. Då kan vi aldrig tryckas ner av tillfälliga motgångar eller förföras av stundens lycka, ty båda är relativa och går, om vi tänker efter, snart förbi”.

Kyrkan firar Kristi himmelsfärd. Den ger en fast grund för vårt hopp. Jesus återvänder till den härlighet, från vilken han har kommit. Men han lämnar inte kvar sin mänskliga kropp på jorden. Han ”tar den med sig” och lyfter den ”högt över alla härskare och makter”. I en hymn i tidegärden sjunger kyrkan: ”Med bävan Herrens änglar ser, hur skapelsens förvandling sker. Stoft som av jorden kommet var, i himmelen sin boning tar.” I Kristi himmelsfärd ser vi därför människans eget mål, hur han upphöjer vår bräckliga mänskliga natur till härligheten på Guds högra sida. Vi har genom dopet och tron blivit lemmar i hans kropp, för att vi skall ”få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före oss”. Augustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kristus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp tillsammans med honom”.

Vad är det som gör att också den troende saknar eller förlorar hoppet? Hoppet om det eviga livet har under lång tid utmålats som ett hinder för engagemang i det jordiska. Också teologin har begränsat hoppet. Guds rike skulle förverkligas här och nu. Det är en halvsanning. Det framstod som tveksamt om den troende fick längta till himlen. Vilket har varit en självklarhet för de troende i alla tider. Inte minst för de helgon som gjort de största insatserna för sin nästa. Många troende är helt enkelt ovana att öva sig i hoppet, att sträcka ut vingarna, ovana att be om hopp.

Detta bäddar för att människan sätter sitt hopp till förgängliga ting. Hon säljer sin förstfödslorätt och blir en fånge under jordiska och världsliga bekymmer. Det gudomliga hoppet, däremot, för henne ut i solskenet, friheten och livet.

För den ödmjuke finns det alltid hopp. Herren har ju lovat: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” För den som sörjer över sin brist och vänder om i bot och bön blir det himmelsfärd i miniatyr, redan på jorden. Att gå till bikt är att fira himmelsfärd, att följa Kristus ända fram till Faderns barmhärtiga famn. Varje bön blir en himmelsfärd. Då kan ingenting, varken död eller liv, varken krafter i höjden eller krafter i djupet skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Att fira eukaristi är att stärkas i hoppet. Medan änglarna häpnar ger eukaristin människor gudomliga gåvor, gör dem delaktiga i gudomlig natur. Eukaristin föregriper himlen. Bönen över offergåvorna uttrycker det, om än mera återhållsamt: ”Låt detta möte mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud.” Eukaristin ger kraft att varje dag följa Benedictus vägvisning: ”Eftertrakta det eviga livet med andens hela begär”.

Lovad vare Jesus Kristus, som ger oss detta hopp.

Amen.