TREDJE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 21:14,22-33 1 Pet 1:17-21 Luk 24:13-35

Vägen till Emmaus - tredimensionellt

Det är inte svårt att föreställa sig de två lärjungarna på vägen till Emmaus. De har lämnat Jerusalem bakom sig, men kan inte låta bli att tala med varandra om allt som hänt. När deras mästare dog på korset, dog också deras hopp. De hade hoppats att han skulle rädda Israel från dess förtryckare. Nu är allt slut.

Då får de sällskap av en anonym medvandrare. Läsaren får veta att det är Jesus, men de två lärjungarna känner inte igen honom. Han frågar vad de talar om. Han spelar okunnig. Som en skicklig terapeut får han dem att blottlägga sina tankar. De berättar om ”detta med Jesus från Nasaret”, mäktig i ord och gärningar inför alla. Men folkets ledare får honom utlämnad, dömd och dödad. Nu har tre dagar gått och det har också hörts ett rykte om änglar, som säger att han lever. Några kvinnor har varit vid graven och sett att den är tom. Deras förvirring är total.

Då blir deras medvandrare allvarligare i tonen. Han ställer frågor till dem, nästan förebrående: ”Förstår ni inte, är ni så tröga till att tro på det profeterna har sagt?” Så börjar en ny slags vandring. De går tillsammans igenom skrifterna, ”med början hos Mose och alla profeterna”, och deras medvandrare förklarar vad som står om Messias överallt i skrifterna. I efterhand säger de två lärjungarna: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”

Vi får inte veta konkret vad i skrifterna de hann med att tala om. Vandringen var ju bara en styv mil. Kanske förklarade han Psalm 22 för dem, den som de hört Jesus citera från korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Kanske gick han igenom psalmens fortsättning, där det står: ”Hela jorden skall minnas vad som skett och vända om till Herren, och folk och stammar skall tillbe inför honom, ty riket är Herrens, han härskar över folken.” Kanske fick han dem att förstå vem profeten Jesaja talade om i sitt 53:e kapitel, den gåtfulla gestalt som ”blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna”. Något börjar långsamt klarna för dem. ”Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” När de nått Emmaus ber den honom att stanna hos dem. Och när han sedan vid kvällsmaten läser tackbönen och bryter brödet känner de igen honom. Men då försvinner han ur deras åsyn. Hans närvaro var verklig, men av ett annat slag.

Därmed kan vi växla över till nästa scen. Emmausvandringen är inte bara en händelse i det förflutna. Den upprepas i varje eukaristi. Ja, i varje sakramental handling. Kyrkan har känt igen Emmausvandringen som ett mönster för sin egen gudstjänst och bön. Först en vandring genom skrifterna, som nu i denna gudstjänst, för att göra de troendes hjärtan brinnande och deras ögon öppna för hans närvaro. Vi läser om och om igen, för att förstå att allt i den heliga Skrift handlar om honom. Då händer något med den som hör, hör med hjärtat och inte bara med sina fysiska öron. Samma mönster finns i Kyrkans dagliga bön, hennes tidegärd, som blivit det benediktinska klostrets särskilda kännetecken. Vi ber och sjunger Guds ord, och något händer. ”När dina ord öppnar sig ger de ljus.” Detta mönster fortsätter när lärjungen i sin kammare läser Skriften på ett andligt sätt. Det kallas lectio divina, gudomlig läsning. Lärjungen läser för att göra det kalla eller tröga hjärtat brinnande. Läsningen för över i bön och, när tiden är mogen, i kontemplation, det betyder skådande. Herren bryter sitt ords bröd inför våra ögon och vi känner igen honom som talar. Det är ju hans eget ord. Eukaristin ger mönstret. Kommunikanten inte bara känner igen vem det är som bryter brödet. Han får nåden att ”smaka och se att Herren är god”.

Därmed kan vi växla över till en tredje scen, en tredje dimension. Emmausvandringen är inte bara en historisk händelse med de två lärjungarna. Den är inte bara en bild för Kyrkans vandring genom skrifterna i sin gudstjänst och i den enskildes läsning och bön. Emmausvandringen är också en bild för kyrkans och varje lärjunges vandring genom tiden och livet. Vi känner igen mönstret. De första två vandrarna var först gripna av Jesu mäktiga ord och gärningar, men korset hade de inte förstått. Den troende har tagit sina steg in i trons och kyrkans värld, lockad och fascinerad, kanske som en nyförälskad. Men så går tiden. Och det blir sällan som man tänkt sig. De medkristna visar sig inte vara så heliga som man trott, inte ens när man gått i kloster. Inte heller Kyrkan imponerar på samma sätt, när man upptäckt vad som finns på hennes bakgårdar. Och vad värre är, inte heller den egna heligheten framskrider som man hoppats. Det gick väl an att bryta med yttre synder och ovanor, men hjärtats synder tycks snarare växa.

En första fråga är den självrannsakande: Vill jag bli brinnande? Eller är jag nöjd med medelmåttigheten? Det är inte främst en moralisk fråga, om hur jag blir en bättre kristen. På den vägen stupade Petrus och alla efter honom som styrs av egna ambitioner. Jesus dog på korset för att ge oss nytt liv. Vår gamla människa och egenkärleken måste dö. Men avsikten med korset är att ge oss nytt liv. Därför måste vi gå igenom prövningar och lidande. ”Innan jag fick lida, for jag vilse”, säger profeten. Emmauslärjungarna började ana att korset vill ge något som var större än vad de hittills trott. Inte för att slås ner och förlora hoppet, utan för att vidga våra trånga hjärtan för det verkligt nya, det verkligt hoppingivande, det nya livet med Kristus. ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig”, säger aposteln. En lärare säger att man bara kan se om man själv blir ett bröd. Genom eukaristin blir vi det vi äter, ett bröd som låter sig brytas och förtäras. För att bli helt beroende av honom som gick före oss. Jesus gav sitt liv. Lärjungarna får del av det brutna brödet för att gå samma väg och därmed leva ett nytt liv.

Den som bejakar denna efterföljelse, ödmjukhetens väg, ibland kallas den utblottelse, börjar skymta ljuset.

Amen.