Påskdagen

Apg 10:34a,37-43 Kol 3:1-4 Joh 20:1-9

Ljuset som lyser genom att förtäras

Denna påskdagsmorgon kom det bara en budbärare till Den helige Benedictus kloster. Tidningsbudet hade tydligen sovmorgon. På den s.k. nätupplagan finner jag dock inte en rad om dagens största nyhet, Kristi uppståndelse från de döda. Men jag kanske såg dåligt. Kanske fanns det något mellan raderna? (Det visar sig i efterhand att tidningen både utdelades, om än försenad, och dessutom innehöll en suverän krönika om påsken!) Den andra budbäraren ringde på och försvann, efter att ha lämnat en korg med påskgåvor i porten. Sannolikt en kvinna på snabba fötter. Helt bibliskt, som den första gången, när det var kvinnor som först förkunnade för apostlarna vad de hade sett och hört.

Kristi uppståndelse är världshistoriens viktigaste nyhet. Till skillnad från alla andra nyheter blir den aldrig gammal. Hela vår kultur blir obegriplig, om inte något ovanligt har hänt den första påsken. Den tomma graven och Jesu kroppsliga uppståndelse är inga fromma konstruktioner i efterhand, som många har hävdat. Det bästa sättet att förklara kristendomens ursprung och ofattbara framväxt ur sin judiska bakgrund är att något faktiskt hände den tredje dagen efter Jesu död. Detta budskap gör ingen till troende, men det vågar påstå som ett historiskt faktum att påskdagens budskap har förändrat världen.

Kyrkan själv förundras, bävar och gläds. I denna högmässa möter vi ett stillsammare tonläge än i påskvakan. Den diskreta tonen vittnar om en tyst och ständig närvaro, jämförbar med solens förmåga att locka fram vårblommorna ur den kalla snön. Det är ingen tillfällighet att vi började påskvakan med att läsa om skapelsen. Påsken är skapelsens fullbordan, den är dess innersta mening. Johannes kallar denna ”mening” logos, översatt med begreppet ”ord”. Detta Ord har blivit människa i Marias son. Det har iklätt sig sin skapelse. Det har gått in i tiden. Vi såg och hörde det när påskljuset invigdes vid elden. Påskljuset, som är symbol för Kristus, ristas med sitt namn, Alfa och Omega, begynnelsen och änden. Samtidigt ristas det innevarande årtalet. Han som är början och slutet, har gått in också i detta år 2017. Fem rökelsekorn sticks in i korsets mitt och ändar. De symboliserar hans sår, genom vilka vi blir botade. Påskljusets viktigaste ”tecken” och symbol är dess ljus. Det lyser genom att brinna upp, genom att förtäras.

Som första läsning har kyrkan valt en predikan av aposteln Petrus ur Apostlagärningarna. Petrus berättar hur Jesus vandrade omkring och gjorde gott. Ändå hängdes han upp på en träpåle och dödades. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen. Barmhärtigheten visar sig starkare än orätt och våld. Barmhärtigheten gäller också dem som korsfäst honom. Han bad för dem, och den bönen besvaras av hans Fader genom att låta honom uppstå från de döda och ingjuta hopp i alla botfärdiga syndare. (Påskbikten kan avläggas också efter påsk.) Denne Jesus är ”den som Gud har bestämt till att döma levande och döda”. Den dom som förskräcker, blir i påskens ljus ett hopp. Fadern har överlåtit all dom åt Sonen.

I responsoriepsalmen ur psaltaren 118 sjöng vi om stenen ”som byggningsmännen förkastade”. Den förkastade stenen har blivit en hörnsten. När människorna avvisade den som Gud hade sänt, förvandlades den av Gud till en hörnsten i ett nytt tempel och blev början till en ny skapelse. Sådan är Guds makt. Guds vidunderliga förmåga att förvandla ont till gott. Att ingjuta hopp, när allt verkar hopplöst.

Påskevangeliet hör vi i evangelisten Johannes stillsamma variant, till skillnad från dramatiken hos Matteus. Steg för steg beskriver han hur älsklingslärjungen, han själv, kommer till tro. När han och Petrus får höra att graven är tom ger de sig av på en märklig språngmarsch till graven. Det står att Johannes sprang fortare än Petrus. Fäderna förklarar denna dråpliga information med att Johannes hade större kärlek. Det är kärlekens iver, de snabba fötter som den helige Benedictus talar om i sin regel. Om portvakten säger han: ”Han skall ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver”. Hur skulle Petrus kunna springa snabbt? Dåligt samvete gör stegen tunga. Han har ännu inte förstått. Framkomna till graven är dock Petrus den modigare och vågar sig först in. Evangelisten berättar om bindlarna och huvudduken, den senare ordentligt hoprullad på ett ställe för sig. Om det hade varit ett gravrov, skulle det ha sett annorlunda ut. Om Johannes står det: ”han såg och trodde”.

Kanske gick han hem till Maria och berättade. Enligt Jesu ord från korset fick hon ju sitt hem hos honom. Kanske visste hon redan. Därom tiger evangelisterna. Liksom endast natten var vittne till uppståndelsen. Den tomma graven är ett tecken, varken mer eller mindre.

Påskljuset står kvar i kyrkans mitt hela påsktiden. Det ger ljus genom att förtäras. Liksom rökelsen sprider sin väldoft genom att förtäras av det glödande kolet. Eller brödet, både det kroppsliga och det sakramentala, som ger näring genom att förtäras och införlivas i våra kroppar och våra liv. Korsets hemlighet är inskrivet redan i skapelsen, men uppenbaras i Kristi uppståndelse. Kristi liv lyste genom att brinna upp. Det är vår kallelse, det är livets mening, men vi behöver Kristus för att fullborda det.

Låt oss fira påsk genom att upplysas och förtäras av Kristi ljus. Det ger verkligt och evigt liv. Ty Kristus är verkligen uppstånden från de döda!

Amen.