Påskvaka

Matt 28:1-10

Historia och ändå något vida mer

Det saknades inte dramatik den första påskmorgonen. Jordskalv. En ängel rullar undan stenen och sätter sig demonstrativt på den. Vakterna, de beväpnade och tuffa, skakar och blir liggande som döda. Till kvinnorna säger ängeln: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, som han sade.”

Detta är vad som hände i trädgården. Men vad som hände dessförinnan hade inga vittnen, förutom natten. Uppståndelsens innebörd är svårare att tala. Det är ju inte så att han blivit levande igen, att han ”återuppstått”, som det idag ofta formuleras. Som Lasarus eller änkans son i Nain. Vad skulle vi ha för nytta av att Jesus bara blivit levande igen? Det vore ett mirakel, men inte mera. I övrigt skulle livet på jorden bara rulla på. Och döden ändå ta hem spelet.

Påven Benedikt XVI, som i morgon fyller 90 år, påminde om att det tog tid för de första kristna att förstå uppståndelsens innebörd. Först så småningom förstod de. Han kallar uppståndelsen ett ”utvecklingssprång”, ”an evolutionary leap”, även om han reserverar sig för att uttrycket kan missförstås.

Denna påskens ofantliga innebörd besjunger Kyrkan vid påskljuset i det s.k. Exsultet. Där sjunger hon ut hela sin påsktro. Det talar ett annat språk än i Matteusevangeliet, men vi behöver båda språken. Evangeliet vittnar om att påsken är en historisk verklighet. Exsultet vittnar om dess innebörd, hur det hela och fulla livet börjar genom Kristi uppståndelse.

Exsultet vänder sig först till änglarna. Inte ens de kände påskens hemlighet. ”Höj jubelrop, ni skaror av änglar i himlen!” Kristi uppståndelse har kosmisk innebörd. Planeterna dansar och stjärnorna bugar sig. Sedan uppmanas jorden att jubla av glädje. ”Hela världen må förnimma att mörkret har skingrats.” För det tredje uppmanas vår moder kyrkan att glädja sig. Hon bär i sig uppståndelsens krafter. Hon är smyckad av dess blixtrande ljussken. De troende bär påskljus i sina händer och evigt liv i sina hjärtan.

Så följer en lång förundran över orsaken till detta jubel. Uttrycket ”denna natt” upprepas om och om igen. Skrifterna läses i ett nytt ljus. Under natten i Egypten skyddades Israels barn från dödens hot genom blodet från påskalammet, som ströks på dörrposterna. Ingen makt kan beröva oss det liv vi har genom Kristus. Att känna honom är det eviga och verkliga livet. Denna natt har vi förts ut ur slaveriet under främmande makter. Vi går torrskodda genom Röda havet och våra andliga fiender, frestelser och begångna synder, dystra minnen av oförrätter, alla ligger döda på stranden. Eldstoden, den helige Ande, leder vandringen i nattens mörker. Inget kan skilja oss från detta liv - om vi inte av fri vilja lämnar det ifrån oss.

Kulmen nås när Exsultet sjunger: ”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp ur dödsriket som segrare.” Tonen blir som vore den berusad. ”Outsäglig är din ömsinta omsorg om oss, bottenlöst är måttet på din kärlek: för att friköpa slaven utlämnade du Sonen!” Till och med skulden prisas salig. ”Lycksalig är i sanning den skuld, felix culpa, som blev inlöst av en sådan Återlösare!” Människosläktets skuld drog till sig Kristi uppståndelse!

Så blir texten mera eftertänksam. ”Du saliga natt, som ensam fick veta tiden och timmen då Kristus vände åter från de dödas rike!” Inget människoöga kunde se vad som egentligen skedde i tillvarons djup. När ängeln rullar undan stenen har allt redan skett.

Så beskrivs frukterna av uppståndelsen. Brotten förjagas, skulderna utplånas, oskulden ges åt de fallna och de bedrövade får glädjen tillbaka, hatet förintas, fred skapas och makterna tvingas till lydnad. Skeptikern undrar om detta inte är överord? Tron svarar: Kristus har uppstått från de döda! Helgonen visar det, gång på gång. Vad skulle inte hända om vi levde ut tron på uppståndelsen?

Exsultet avslutar med att fullborda sin lovsång, tillsammans med påskljuset, som ett offer. De troende jämförs med de flitiga bina som frambringat vaxljuset. Moderbiet, bidrottningen, nämns inte vid namn, men det måste vara Maria. Hon som stod vid korset och deltog i sonens offer till Fadern.

Vi lever i spännvidden mellan det konkreta som hände vid graven och Exsultets hisnande budskap. Vi behöver både det konkreta och det hisnande. Vi behöver både Matteus och Exsultet. Matteus med sitt vittnesbörd och Exsultet i hela sin storhet.

Hela Kyrkan förkunnar denna natt: Var inte rädda! Kristus är uppstånden från de döda. Amen.