Kyndelsmässodagen - Herrens frambärande i templet

Mal 3:1-4 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40

>Vad göra med de onda tankarna?

Hur reagerar vi på detta evangelium? När vi ser bilden av Jesus i Symeons armar? Evangelisten målar en varm och vacker bild för våra ögon. En ikon. Den gamle Symeon med barnet i sina armar. Han ber sitt livs aftonbön. Han har väntat hela sitt liv på detta. Han hade fått ett löfte att han inte skulle dö, förrän han hade fått se Herrens Messias. Denna dag har Anden drivit honom till templet, just när Maria och Josef kommer dit med barnet. Han ser det andra inte ser. Hans hjärta är rent. Han ser ljuset i detta barn. Han talar om det som ett ljus för både hedningar och för Israels folk. Han är förberedd, så att han kan se. Han har läst i Skrifterna. Det har väckt ett hopp och han har hållit fast vid detta hopp. Trots att de flesta omkring honom hade sjunkit ner i en rutin utan hopp. Han var inte bara rättfärdig och from, ”han väntade på Israels tröst”.

Det är därför vi läser Guds ord. Vi gör det för att förbli i hoppet. Så att vi är beredda när stunden är inne för att se. Vi gör det inför och i varje mässa. Ordets gudstjänst bereder oss för att se det som händer på altaret. Vi hör för att se. I dag får vi tröst och stöd av den bild som evangelisten målar för våra ögon.

Men ikonen är inte stum. Vi får använda våra öron och förundrat höra vad Symeon säger till Josef och Maria förundrades. Symeon sade att barnet skulle bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid. Alla som hör och som förstår något av hans ärende och anspråk blir inte glada. De första kristna mötte inte bara öppna sinnen, utan också motstånd och många fick betala med sina liv. Men aldrig har Kyrkan haft så många martyrer som i vår egen tid. Barnet fortsätter att väcka strid. En utslätad Jesus, en profet och snällhetspredikant väcker knappast strid. Motståndet visar att de hört, men tar avstånd. Det som drabbade honom, drabbar också hans lärjungar, inte minst hans mor. Symeon säger att ett svärd skall gå genom hennes egen själ. Hon skall se sin egen son lida och dö på ett kors. Ingen har lidit som hon, ty ingen har älskat som hon.

Men så fortsätter Symeon och säger: ”mångas innersta tankar skall komma i dagen”. Något i Jesus berör varje människa, förutsatt att Jesus presenteras på ett korrekt och fullödigt sätt. Det innersta i människan kommer upp till ytan och fram i ljuset. Först hos dem som tar avstånd. ”Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas”, säger Jesus i Johannesevangeliet. Men också de flesta lärjungar får erfara att deras tankar kommer i dagen. Kanske inte i början av sitt medvetna kristna liv, men senare. De yttre onda gärningarna kan de nog få bukt med. De varken stjäl eller mördar. De uppfyller sina yttre kristna skyldigheter. Men vad tänker de? Vågar de ens granska sina tankar? I mässans syndabekännelse bekänner vi inte bara synder i ord och gärningar, utan också tankesynder. Men det kostar på att våga se dem. Benedictus uppmanar sina bröder att för sin abbot eller andlige fader ”uppenbara alla onda tankar som stiger upp i hjärtat”.

Alla tankar ör förvisso inte onda. Många är bara naturliga. Som när vi tänker på vad vi gör och sysslar med eller ser omkring oss. Men när människan möter besvärliga medmänniskor eller motgångar, eller oväntade framgångar, märker hon att det också kommer andra tankar i dagen. Många skjuter undan dem, men de finns där och påverkar henne. De påverkar hela livet, också kroppen. Vi behöver bara tänka på vad bekymmer och oro kan ställa till med. Hur skall det gå i framtiden? Då finns det inte mycket kvar av den nyfrälsta människans glädje och entusiasm. Bekymmer kan låta lite kristligt, men Jesus säger tydligt att lärjungen inte får bekymra sig om morgondagen.

Bredvid oron finns sådant som är mera skämmigt och pinsamt, avund, missunnsamhet, orena begär, vrede, bedrövelse och bitterhet. Hur mycket vi än försöker kan vi inte skylla ifrån oss. Jesus säger att onda tankar kommer ”ur hjärtat”. Ingen kristen vill sådant, men måste erkänna att hon tänker det hon inte vill tänka. Den som satsat helhjärtat på sin tro kan, märkligt nog, drabbas allra värst. Hon trodde att hon skulle bli en bättre och mera osjälvisk människa, men hon ser mer och mer av motsatsen. De onda tankarna kan bereda väg för ren otro. - Finns det några botemedel mot onda tankar?

Det första är att upptäcka dem, lära sig skilja de onda från de goda. Det andra är vad vi gör när de onda tankarna ändå slinker in i hjärtat. Det är skillnad på att umgås med dem och att ta avstånd från dem, säga nej till dem. ”Gå bort Satan”, sade Jesus, när denne försökte droppa sitt gift i honom. I kraft av vårt dop och vår tro har vi frihet att släppa in eller att avvisa tankarna. Det är en kamp, men den är möjlig. Det är det andra steget. Det tredje är att använda de botemedel som finns, fr.a. att uppenbara dem i bikt och samtal. Ensam är inte stark. Inte ens böcker hjälper. Standardverktygen är Guds ord och bönen. Lära oss böner och ord ur den heliga Skrift som upprepas och idisslas och blir vårt hjärtas nya tankar och dagliga bröd. Den helige Ansgar, Nordens apostel, som vi firade i fredags, hade ett förråd av sådana skriftord, fr.a. ur psaltaren, ett slags medicinskåp eller skafferi, som han hämtade hjälp ur i olika situationer. Att lära sig sådana korta ord, att skaffa sig ett sådant förråd och använda det under bön. ”Rannsaka mig och känn mina tankar, pröva mig och känna min oro”, ber psalmisten. Det är att få skydd mot onda tankar och få del av den frid som Symeon talade om.

Symeon och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. När inte ens den ivrigaste bön tycks få svar kan missmod och tvivel sippra in under hjärtats tröskel. Den som misströstar om den egna bättringen, att han inte blir den bättre människa som han trodde först, har förmodligen inte upptäckt det Paulus kallar egenrättfärdighet. Den egenrättfärdige tänker att hon skall klara det med egna krafter och kunna märka sin moraliska tillväxt. Den ödmjuke följer en annan väg.

Därför är bilden av Symeon med barnet i sina armar både tröst och förebild. Symeon ser inte på sig själv. Han ser på det barn som lagts i hans armar. Den troende får ett annat fokus än sig själv. Han ser varken sitt högmod eller sin förtvivlan. ”Se på Jesus”, säger Hebreerbrevet, ”trons upphovsman och fullkomnare”. De egna tankarna ersätts steg för steg av det han läser och upprepar ur Guds ord. Aposteln säger: ”Vi tänker Kristi tankar”. Målet är inte att bli moraliskt perfekta, utan att tro på och följa Kristus.

Som hjälp får vi något ännu mera än vad Symeon fick. Han fick hålla barnet i sina armar. Vi får införliva Kristi kropp och blod med våra kroppar och våra liv, för att förvandlas till likhet med honom som vi tar emot.

Symeon kunde gå hem i frid. Kyrkan sänder ut oss med orden: ”Gå, i Herrens frid”. ”Då skall Guds frid - säger aposteln - ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus”.

Amen.