2 Söndagen under året

Jes 49:3,5-6 1 Kor 1:1-3 Joh 1:29-34

Var gång detta offer bärs fram blir återlösningen närvarande

Vi har julen bakom oss. Någon tyckte att det gick för snabbt, att han inte hann med riktigt. Vår Herre tycks ha förståelse för en sådan reaktion. Därför låter han oss fira jul - i varje eukaristi, där Jesus föds på altaret mitt för våra ögon. I dagens evangelium blir det dessutom påsk, när Johannes Döparen kallar Jesus ”Guds lamm”, vilket vi ju hör i varje mässa. Med detta uttryck knyter han an till sin föregångare profeten Jesaja. Särskilt till den text som vi känner igen från långfredagen: ”Föraktad var han och övergiven av människor”. Han fortsätter: ”Men det var våra sjukdomar han bar... Han blev sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas”. Så växlar han bild. Tjänaren blir ett offerlamm som ger sitt liv. Allt detta finns med i Johannes vittnesbörd om Jesus: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”.

Redan tidigt förstod kyrkan att Johannes vittnesbörd hörde hemma, inte bara kring påsken, utan i varje mässa. I dagens mässa får det en slags förklaring i den bön som beds över offergåvorna: ”Herre, skänk oss den djupaste vördnad för dessa mysterier”. Så anges skälet: ”ty var gång detta offer bärs fram blir återlösningen närvarande inför våra ögon”.

Det är kyrkans tro att de gåvor som bärs fram förvandlas till Kristi kropp och blod. Men det handlar inte bara om en närvaro. Bönen talade om att ett offer bärs fram. Redan när Kristus gav sin kyrka eukaristin antyddes något mera. Han sade inte bara: ”Detta är min kropp”. Han sade: ”Detta är min kropp som offras för er.” Redan när måltiden instiftas knyter han ihop måltiden med korsets offer, och med sin uppståndelse. Församlingens reaktion och svar på konsekrationen uttrycker inte bara glädje över måltidens gåvor. Svaret lyder, som vi vet: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi”.

Också när den eukaristiska bönen fortsätter handlar det om Kristi påskoffer. ”I åminnelse av din sons lidande som frälser oss, av hans uppståndelse från dödsriket”. Inte heller handlar det bara om att minnas Kristi påsk. Dagens bön över offergåvorna säger: ”Var gång detta offer bärs fram blir återlösningen närvarande för våra ögon”. Korset och Uppståndelsen, närvarande inför våra ögon!

Johannes Döparens ord hörs ännu en gång i mässan. Efter brödsbrytelsen visar prästen hostian och säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synder. Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid”. Det sista ordet om ”Lammets måltid” är hämtat från Uppenbarelseboken, som ger en vision av den himmelska måltiden, där Lammets offer har nått sin fullbordan. Hela återlösningen närvarande inför våra ögon. Vi hörde profeten antyda det: ”Genom dig, min tjänare, vill jag förhärliga mig”.

Mysteriet är inte bara något att se på och betrakta. Offret är verksamt. Det som en gång skedde i Kristi död och uppståndelse, görs närvarande med hela sin kraft. Det utför vad orden säger. ”Se Guds lamm som tar bort världens synder.” Eukaristins heliga offer rymmer en helande och nyskapande kraft. Det är ett skydd mot ondskan och de synder som begås varje dag. Utan det eukaristiska offret skulle offret på Golgota tona bort som ett avlägset minne och världen sjunka mot sin undergång. Människan, också den troende, är glömsk och behöver regelbundet påminnas om Jesu löfte: ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut”. Både julens Emmanuel och påskens Furste över lidande och död, görs närvarande inför våra ögon!

Men eukaristins välsignelse ges inte automatiskt. De troende måste själva vara närvarande, med både kropp och själ. Den som saknar tro ser bara yttre riter, i värsta fall ett hokus-pokus. Därför bereder oss kyrkan under ordets liturgi, så att våra ögon öppnas. Vi blir troende genom att höra.

Kristi offer frambärs genom prästernas tjänst. Men eukaristin är också kyrkans offer. Fäderna på Andra Vatikankonciliet säger högtidligt: ”När de (troende) tar del i det eukaristiska offret, som är hela det kristna livets källa och höjdpunkt, frambär de det gudomliga offret och samtidigt sig själva till Gud, för att så lära sig att offra sig själva”. Kyrkan förenar sig med sin Herres offer. De gåvor vi bär fram är symboler för oss själva. Vi förenar våra liv med Kristi överlåtelse och offer till Fadern. Vi följer honom. Och dras till Fadern. Allt bärs fram. Vårt arbete, vår lovprisning, våra sjukdomar och lidanden, allt läggs på patenen och gjuts i kalken. Vårt offer symboliseras av det vatten som blandas med vinet.

I den eukaristiska bönen fortsätter prästen: ”Må han fullkomna oss till en evig offergåva åt dig”. Brödet och vinet förvandlas för att våra liv skall förvandlas. Paulus skriver till de kristna i Korint (andra läsningen), ”till dem som helgats genom Kristus Jesus”. Kommunikanten blir helig genom att ta emot det heliga. Att fira eukaristi, kära medkristna, är inte bara att ta emot något. Man ger också något, nämligen sig själv. Den troende har del i Kristus genom att låta sitt liv dras in hans överlåtelse och offer. Därmed hör vi inte längre till oss själva, utan till Gud. Vi säger ja till att han får förfoga över oss. ”Om ni är Kristi lemmar”, säger Augustinus, ”då ligger ert mysterium på altaret. Ni mottar er hemlighet. På detta svarar ni 'Amen', och därmed undertecknar ni det”.

Denna förvandling kan vi inte ”göra”, varken genom moraliska superinsatser eller genom fromma övningar. Ändå är vi inte bara passiva mottagare av det som Gud gör. Han vill att vi samverkar med honom genom att tillåta vår egen förvandling. När Gud handlar motsvaras det av att människan låter det ske, att människan säger sitt fiat, ”låt det ske”.

Utan Marias fiat hade inte Guds son blivit människa. Utan vårt fiat kan Kristus inte ta in människan i sitt liv. Johannes Paulus II säger i sin Encyklika om eukaristin: ”Därför finns det en djupgående analogi mellan det fiat, med vilket Maria har svarat på ängelns ord, och det Amen som varje troende uttalar, när han tar emot Herrens kropp”.

Augustinus skriver: ”Kyrkan upphör inte att ständigt på nytt bära fram detta offer i altarets sakrament, där det blir klart att i det som hon frambär blir hon själv framburen”.

Var gång detta offer bärs fram blir återlösningen närvarande inför våra ögon.

Må vårt Amen låta det fullbordas i våra liv.

Amen.