Stabilitas och peregrinatio - förankring och rörelse i den mänskliga livet

Inledning

Människan är en varelse på väg, en vandrare, en pilgrim (peregrinus). Redan till det yttre har hon fått ögon som ser framåt och ben att ta sig fram med. Men det yttre svarar mot det inre. En sten är och förblir en sten. En växt eller ett djur behöver ofta bara kort tid för att nå sin fullbordan. Männi­skan behöver hela livet. Hon är inte färdig, men hela tiden i rörelse. Det finns en inbyggd ”fina­litet” i hennes väsen. Hennes liv är en pilgrimsvandring (peregrinatio) mot ett mål (finis). Den som vill förstå en människa behöver inte bara känna hennes historia, utan också hennes mål, inte bara var hon kommer ifrån, utan också vart hon är på väg.

Samtidigt äger hon allting från första början. Det är kristen övertygelse att hon är en okränkbar va­relse, en person, redan från första ögonblicket. Redan i konceptionen finns människans hela hem­lighet, men som i ett frö. Hon behöver hela livet för att upptäcka och utveckla sin potentialitet. Det gäller både det mänskliga och det andliga. Tron och dopet ger henne hela gåvan redan vid starten. Den som avlägger ett livstidslöfte (dop, äktenskap, ordensliv, ämbete), väljer väg och får en nådegå­va som räcker och gäller för hela livet. Ändå behövs hela livet för att veckla ut dess inneboende möjlighet.

Ett tecken i tiden, ja, sedan lång tid, är vurmen för ungdomen med dess fysiska kraft och skön­het. När ungdomlighet ses som ett ideal, även för vuxna, har perspektivet kortats av. Man ser inte längre framåt, mot mognad och vishet, utan bakåt, mot en för de vuxna passerad fas i den mänskliga ut­vecklingen. När den yngre generationen inte längre ser upp till de vuxna, utan huvudsakligen lyss­nar till jämnåriga, riskerar de att stanna i den nödvändiga mognaden - och förbli ton­åringar. I vis­hets­litteraturen vet sig de vuxna ha ett ansvar gentemot barnen och de yngre: "Lyss­na, min son, till din faders och din mo­ders undervisning..."1. Vad de förmedlar är inte främst person­lig kunskap, utan en gemensam erfarenhet, som de själva tagit emot. Andra Vatikankonciliet säger: "Världens framtid råkar i fara, om vi inte kan forma människor som äger större vishet".

Nu finns ytterligare tecken i tiden, ”yngre” till åren och förmodligen "barn" till det jag antytt ovan, att man tidigt tröttnar på häftiga upplevelser och intryck, att man grips av likgiltighet och leda. Det "nya" tappar sin tjusning. Man har ju redan upplevt det mesta. I grunden beror det på att man inte längre ser något mål, varken målet att mogna som människa eller att sträva efter ett bättre samhälle och en rättvisare värld, ännu mindre att ”bli fullkomlig” i Gud. Orsaken till att målet för­svunnit ur sikte torde vara att man inte längre tror på någon begynnelse, på en skapelse. Skapelsen har reduce­rats till natur, som utvecklats och utvecklas ur sig själv. Den konsekventa ma­terialismen, den som inte tror på annat än en "evig" materia, vilken utvecklas utan något mål, leder till ett evigt flöde, utan gränser och utan mening. Man ställer inte frågor för att få svar och komma vidare - man ”pra­tar” och ”tycker” och uttrycker känslor. Som det sägs om den talträngde, ”han har inte något mål på jorden.”2 Många letar inte längre efter den rätta vägen. De har aldrig förstått att det finns en väg, och därför heller inga avvägar. Hur skall man då kunna se och bedöma det som händer runt om­kring? Förnuftets bedömning ersätts av känsloreaktioner. Man känner van­makt, sorg eller vrede över det förvirrande som händer och förförs därför också lätt av enkla budskap och för­enklade svar. Vägen ersätts av ett evigt krets­lopp, till slut i kretsandet kring det egna jaget. Till­varon blir ett virvlande vatten, där allting flyter, men utan rikt­ning, eftersom det inte finns någon källa och inte heller något mål.

Aposteln Paulus har ett annat budskap när han om hela tillvarons Herre säger: "Av honom och ge­nom ho­nom och till honom är allting."3 Universum har både ett ursprung, en väg och ett mål. Denna ”sto­ra” historia koncentreras i människans ”lilla” historia. Hon har både en förankring och är i rö­relse, på väg mot ett mål (finis). Utan förankring går hon vilse. Utan mål stannar hon i växten. Sta­bi­litas står för för­ankringen, ytterst i Gud. Stabilitet är så viktig att den ingår i det benedik­tinska kloster­löftet, men den be­hövs i allt mänskligt och kristet liv. Peregrinatio betyder pilgrimsvand­ring och står för rörel­sen och finaliteten, inrikt­ningen mot målet. Benedictus talar i regelns sista kapitel om att ”skynda mot fullkomligheten och mot det himmelska fäderneslandet”4.

Stabilitas och pregrinatio är i förstone varand­ras motsatser: vila och rörelse, för­ankring och för­ändring, förblivande och uppbrott, stillhet och iver, tro och handling, men ”motsatserna” behöver och befrämjar varandra. De kan ses som de två brännpunkterna i en ellips. Ellipsen, den ovala geo­metriska figuren, definieras så att det sammanlagda avståndet från de båda brännpunkterna till ellip­sens yttre gräns är konstant. Rubbas deras relation skadas helheten. Men i rätt förhållande till var­andra stöder, balanserar och befrämjar de båda brännpunkterna varand­ra. ”Allt bildar par, det ena svarar mot det andra, och inget Gud har skapat är ofullständigt. Det ena förhöjer det andras värde; vem kan se sig mätt på hans härlighet?”5

Förankring och målinriktning behöver varandra

Det är inte svårt att se brister både i förankring och finalitet. Lärorikare är dock att upptäcka sam­bandet mellan de båda.

Målinriktning utan förankring är direkt skadlig för människan. Vi ser det tydligast bland de s.k. framgångsrika, de som bränner ut sig och går i väggen. De nonchalerar inte bara behovet av vila och balans, de saknar förankring. Det gäller tyvärr inte bara världsliga, utan också kyrkliga kar­riärister.

Vi koncentrerar oss nu på hur det ser ut i ett kristet/andligt perspektiv. Bristande förankring har sin djupaste orsak i att vederbörande inte känner nåden. Hon vet inte, annat än i teorin, att hon be­höver nåden. ”Utan mig kan ni ingenting göra,” säger Jesus.6 Gammal själavårdser­far­enhet vet att nåden hör till det svåraste att förstå och bejaka. Inte ens en genomgripande fräls­nings­upplevelse räcker mer än en bit på vägen. Ty nåden är ”färskvara”. Ingen kan leva på gammal nåd. Försöken att göra ”da capo” på en tidigare upple­velse är få­fänga. Män­niskan kan bara växa genom att röra sig framåt. Inte heller löses prob­lemet genom att ”sänka rib­ban” eller nonchalera buden. Sådana försök är i grunden sabo­tage och leder till en allt­mer uttunnad och kraftlös tro.

Problemet” består i att nåden är ett äkta mysterium. När munken Johannes Cassianus (d. 430) i si­na aske­tiska texter upprepar att ingen vinner seger utan nåden, kommer påståendet ofta som en överrask­ning. Nå­den är invävd i kampen. Han vet att nåden aldrig kan sättas i system eller förtjänas, men heller inte för­med­las genom aldrig så många och välvilliga ord. Varje predikant vet att det är ojäm­förligt mycket svårare att predika ”nåden” än att förkunna ”lagen”.

Dessutom har människor olika bakgrund och personliga historia. Somliga liknar den förlorade so­nen, som ställt till det rejält för sig. De vet att de passerat en gräns. De har lättare att inse vad om­vändelse är. Många troende liknar mera den äldre och hemmavarande sonen, som aldrig överträtt något allvarligt bud. De är blinda för vad de hela tiden har. Också de saknar förankring. De kän­ner inte nåden, trots sin yttre trohet mot buden. De saknar kär­lek, som är slutmålet för all pere­grina­tio. Det räcker inte att vara ”hemma”. Förankringen behöver finaliteten, ty människan rör sig hela tiden, men inte alltid i rätt riktning. Vi behöver upptäcka sam­bandet och därför börjar vi i ”början”.

När du börjar ett gott verk”, skriver Benedictus i prologen till sin klosterregel (RB), ”begär då allra först under ihärdig bön att han skall fullborda det.” Är en handling eller ett vägval inte förankrat i bön, går den snart vilse. Det märks däri att den lätt fångas upp av okända slavdrivare eller bedraga­re. Det är inte främst av ”fromhet” som en lärjunge börjar sin dag med bön. Dagens arbete och in­rikt­ning mås­te för­ankras. Det första människan gör påverkar resten. Det gör skillnad att på morgo­nen och inför varje ny situation förnya sin lydnad och överlåtelse. Också den nyktre alkoholisten vet att han varje morgon måste förnya sin vilja att leva nykter. Bene­dictus talar i sin prolog om att ”av­säga sig egenviljan och gripa lydnadens starka och härliga vapen för att gå i tjänst hos Herren Kris­tus, den sanne konungen”.

Begynnelsens beslut och överlåtelse fortsätter i dagens mångahanda, ibland som en konkret bön om vägled­ning och hjälp, ibland som en påminnelse eller en akt av tacksamhet.

Problem växer fram där det inte räcker med en enkel bön. Några gissar sig fram eller chansar i såda­na situatio­ner, andra anpas­sar sig till vad konventionen kräver och omgivningen förväntar sig. Pau­lus kallar sådan anpassning ”skyldigheter mot köt­tet”, som den kristne är befriad från.7 Förankring­en tunnas ut och människan lämnas en­sam med sina projekt. Bönen blir allt me­ra ”allmän” och en ”religiös” värld för sig. Det verkliga problemet är ju olöst.

Den villrådige behöver råd. För katoliken är det na­turligt att vända sig till jungfru Ma­ria, ”det goda rådets moder”, eller till det helgon som är ”specia­list” på den sak det gäller. Det ute­sluter inte att man i vissa lägen måste be om råd hos sin biktfader eller andlige vägledare. Inte för att befrias från det egna ansvaret, men för att få hjälp att ”sortera” bland de oklara tankarna, för att se vari proble­met består. Ingen kan handla rätt som inte ser. Det finns en inbyggd ordning i tre­falden: ”Se, bedö­ma och handla”. Först se, sedan bedöma, därefter handla. Invänta klarhet och aldrig handla mot in­sedd sanning.

Bene­dictus råder sina bröder att gå till sin abbot eller andlige fader och ”uppenbara alla onda tankar som stiger upp i hjärtat och det on­da man gjort i hemlighet”.8 Däremot ger han inga anvis­ning­ar hur abboten skall svara. En outtalad förutsättning är att denne försöker se vari det verkliga proble­met be­står. Dynamiken och kraften finns i den villrådiges uppriktighet och beredskap att höra. När den verkliga frågan formuleras är handen redan på dörrvredet till den hittills stängda porten(Cassianus). Redan den adekvat formule­rade frågan är nära lösningen. Redan i själva bönen skymtar svaret. ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”.9 Viljan att höra och lyda, finaliteten, ger ljus och därmed förankring.

Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike.”10

Livet blir sällan som människan tänkt sig, inte heller för den troende. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel”, säger de två sorgsna Emmauslärjungarna till sin anonyme medvandrare.11 Många tänker sig, när de väl tagit steget in i kristen tro, att det skall bli successivt ”bättre”, en kon­tinuer­lig rörelse ”framåt”. ”Framgångsteologiska” tongångar finner lätt lyssnare. Det kristna livet ses som en fortsättning av det som hände den första Pingstdagen. När de sedan möter motgångar, sjukdomar, dåliga exempel bland medkristna och rena orättvisor, står de förvir­rade och hjälplösa. De upplever sig ha förlorat den förankring de kände i början. Och utan förank­ring orkar ingen gå vidare. I värsta fall sällar de sig till gruppen av f.d. troende, de som menar sig ha prö­vat.

Bibliskt sett börjar det kristna livet snarast i ”Galileen”, där de första lärjungarna kallades och där Jesus utförde sina första märkliga gärningar. Denna upptakt kan rymma avgörande upplevelser och insikter, en första förälskelse, men det är ändå bara bör­jan. Fortsättningen är svårare, både att förstå och att ta till sig. Jesus börjar, hos Matteus i 16:e kapitlet efter Petri bekännelse, att förvarna och un­der­visa om sitt lidande och om vägen till korset, både för sig och för sina ef­terföljare. Det motsvarar de motgångar och svårigheter som an­tytts ovan. Det är i sin ordning att det går så. Det hör till livet i Kristi efterföljelse.

På ett liknande sätt har kyrkan känt igen sig i de svårigheter som mötte Israels folk när de befriats ur slaveriet i Egypten och passerat Röda havet. Augustinus säger: ”Inte omedelbart efter övergången av Röda havet får de som gåva motta fäderneslandet, och ännu kan de inte segervisst triumfera över att fienderna är borta, ty ännu återstår öknens ödslighet, ännu ligger fienden i försåt efter vägen. På samma sätt återstår efter dopet ett kristet liv under frestelser... Allt vad det israelitiska folket då fick lida i öknen och allt vad Gud gav dem, varje gisselslag och varje gåva, är tecken på sådant som hör detta livets öken till, för oss som vandrar i Kristus och som söker efter fäderneslandet och som mot­tar allt detta till vår tröst och lider det till vår prövning”.12

När den helige Benedictus skriver sitt företal handlar det om kallelse och uppbrott. Det har sitt pris, men rymmer samtidigt känslan av befrielse över att få börja ett nytt liv. Vem vill inte följa med in i detta nya och fascinerande liv? Men munkfadern vet att det bara är början.

Atmosfären är annorlunda när han i ödmjukhetskapitlet talar om att ”bevara tålamodet också i svå­righeter och motgångar, ja, till och med när man utsätts för allehanda oförrätter”.13 Här har den förs­ta entusiasmen tonat bort och den oglamorösa vardagen tagit över. Dessutom med till sy­nes me­ningslösa och ”onödiga” svårigheter, förmedlade av medbröder som man inte väntat sådant av. Be­nedictus uppmanar till oförfärat tålamod och att hålla ut till slutet för att bli räddad.

Mänskliga konflikter kan behöva samtal och kanske terapi, för att blottlägga emotio­nella mekanis­mer och hitta förnuftiga lös­ningar. Vår tid ägnar merparten av sin mö­da åt sådana hjälpmedel. Men Benedictus, och hela den kristna erfarenheten, vet att sådana åt­gärder inte går till roten med proble­met. Människan råder inte över det som händer henne. Däremot råder hon över sina egna reaktioner på det hon möter.

Munkfadern beskriver både martyrliknande prövningar, ”för den skull blir vi dödade hela dagen”, men också sådant som alla har erfarenhet av. Även mindre irritationer kan få lärjungen att förlora modet och tappa förankringen. De gängse ”råden” i vår kultur går ut på att inte låta sig ut­sättas för sådant. Antingen skall man ”stå på sig”, eller också byta miljö och organisera om. ”Per­sonkemin” förmodas inte stämma. Det är inte svårt att få stöd och upp­muntran för sådana lösningar, men and­ligt har lärjungen inte gjort framsteg eller fått nya insikter.

Benedictus känner också sådana lösningar, men de blir aldrig huvudsaken. Det finns annan medicin. Han manar inte bara till tålamod, han ger också hopp. Han anty­der en osynlig ”agent” i det som hänt. Han säger: ”Du prövade oss, o Gud, du luttrade oss såsom silver luttras”. Det finns en i förs­tone fördold närvaro, och därmed en mening, i det som händer. Denna mening uppäcker bara den som bejakar det som en prövning, bejakar den i Kristi efterföljd.

Här finns något att upptäcka, skatter som är okän­da för de flesta kristna i dag. Även när människan är maktlös i det yttre behöver hon inte bara vänta på att det skall gå över, än mindre svara med sam­ma mynt, bli sur eller förtretad, upprörd och i längden bitter. I sitt inre kan han handla, “bevara tå­lamodet” med ett inre ja till det hon i yttre me­ning inte råder över14. Tron känner igen Kristi väg i det som möter och därmed en gudomlig plan för att blottlägga laster och brister som an­nars inte skulle kommit i dagen. Det som händer, och som i förstone bara såg ut som hinder och förtretlighe­ter, rym­mer en sakramental närva­ro, om än präglad av påskens ”passage” ge­nom lidande till upp­stån­del­se. Det onda är inte gott, men blir ett instrument för det goda när lär­jung­en beja­kar det i Kris­ti efterföljelse. Kristi påsk är inte bara något förflutet, det genomsyrar hela li­vet.

Katoliken övar detta i varje nattvardsmässa. Eukaristin firas till åminnelse av Kristi påsk, hans död och uppståndelse. Hans offer görs närvarande och bärs fram i varje eukaristi. Men detta offer får sin fortsättning när de troende ber: ”Må han fullkomna oss till en evig gåva åt dig”.15 Varje offer i egen kraft är dömt att misslyckas. ”Utan mig kan ni ingenting göra.” Men när det infogas i hans of­fer öppnas en väg. ”Följ mig”, sade Jesus. Det gäller i synnerhet korsets väg.

We have to offer it up”, hörde jag en gång en katolik säga, när jag uttryckte mitt deltagande över hennes förkylning. Hon sade det med glädje. Jag förstod ingen­ting. I efterhand har jag förstått att det var en hållning hon fått lära sig som katolik, sannolikt i katekesundervisning eller av en erfaren farmor. Med denna hållning berövar hon det svåra dess makt över henne. Förankringen återvinns när svårigheten infogas i Kristi offer och överlåtelse. För­ankringen återvinns i finaliteten. Det som ser ut som ett hinder och en motgång rymmer ett hemligt mönster och en väg vidare. ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike.”



Förankring som för vidare

Förankringen är fundamental. Med tunga skäl. Men den eliminerar inte rörelse. Fina­liteten har lika tunga skäl, både i Skrift och Tradition.

Se till att ni förnyas i ande och förstånd”, manar aposteln16. Om sig själv säger han: ”Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot må­let.”17 Johannes nöjer sig inte med att påminna de troende om att de är Guds barn, de ska ”bli lika honom” (Sonen).18

Det handlar inte om någon överkurs. ”Den som inte växer, skrumpnar.” säger Teresa av Avila. Den som inte går vidare stannar i växten. Vi hör hur de asketiska ma­ningarna har sin rot i en självklar män­niskosyn, som sedan förs vidare och fullkomnas av den uppenbarade tron. ”Männi­sko­hjärtat kan aldrig bevaras i ett och samma tillstånd. Det är som att ro en eka på en flod: antingen skär vi kraftfullt igenom annal­kande ström­mar eller glider vi medströms medan händerna vilar i knäet. För­ändring ligger i allt ska­pats väsen – Gud ensam är oföränderlig. Därför måste vi alltid sträva efter dygden och aldrig fötröttas. Vi får aldrig vara försumliga, ty då går vi inte framåt, utan bakåt. Att inte ha gjort en vinst är samma sak som att ha gjort en förlust.”19 Gregorius av Nyssa (d. ca 395) ser Mose uppstigande på berget som en förebild: "Den store Mose, som gjorde allt stör­re framsteg, gjorde inte halt under sitt uppstigande eller satte någon gräns för sin väg uppåt. Se­dan han väl hade satt sin fot på den ste­ge, på vilken Gud stod, tog han alltid nästa steg och upp­hörde al­drig att stiga högre upp. Han fann alltid ett steg som var högre än det han nyss nått upp till. Han strålade i härlig­het. Och fastän han fått del av så stora upphöjelser, är han ännu fylld till bristnings­gränsen av ett omättligt begär efter mer".20 Detta förutsätter förankring, i det goda: ”Ju fastare och orörligare nå­gon förblir i det goda, desto större framsteg gör hon på dygdens väg. Hon använder sitt stillastående som en vinge och hans hjärta fly­ger uppåt genom att det är befäst i det goda.”21 Kata­rina av Siena (d. 1380) uttrycker den skenbara paradoxen så: ”Gud mättar själens hunger ge­nom att öka den.”

Kyrkofäderna ser Adam i paradiset som ett barn, utan övning i och vana för den fullkomlighet som ännu ligger i framtiden. Genom det enda bud han får, att inte äta av livets träd,22 får han en första möjlig­het att välja mellan gott och ont, att använda sin frihet, vilken han dock missbrukar. Enligt Clemens av Alexandria (d. ca 215) består människans fullkomlighet i att hon lär sig att växa och fatta beslut. Aposteln Paulus ser detta förverkligat, när han drar konsekvenserna av hela sin tros­undervisning i Romarbrevet och uppmanar de troende att frambära sig själva som ett levande och heligt offer. Detta förutsätter förnyelse av tankarna, ”så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”.23 Men detta lärjungens offer av sig själv upphäver inte ett kommatecken av den trosrättfärdighet som aposteln undervisat om i brevets första del. Det är denna Kristi rättfärdighet han hänvisar till och sammanfattar med orden ”Guds barmhärtighet” i maningens inled­ning. ”Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud.” Det är just förankringen i Kristi offer som fullbordas i fortsättning­en, vårt offer av oss själva.

Det är ingen tillfällighet att Andra Vatikankonciliet (1962-65) i sin konstitution om Kyrkan ägnar ett helt kapitel åt ”Den allmänna kallelsen till helighet”. Den gäller inte bara några få. ”Alla är i kyr­kan kallade till helighet, som aposteln säger: 'Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga'24. Alla krist­na är kallade till det kristna livets fullhet och till fullkomlig kärlek, vilken ställning eller plats de än in­tar... Heligheten tar sig förvisso olika former, men det förenande och avgörande tecknet är kärle­ken, samtidigt som den är den främsta och nödvändigaste gåvan. För att kärleken skall växa och bära frukt i själen, måste alla troende lyssna till Guds ord och genom hans nåd handla enligt hans vilja. De skall ofta ta del av sakramenten, särskilt eukaristin och gudstjänsten och uthålligt ägna sig åt bön, försaka sig själva, tjäna sina bröder i handling och utöva alla dygder. Kärleken till Gud och nästan är därför tecknet på en verklig Kristi lärjunge”.25

Ändå tycks de flesta kyrkor idag, inklusive den katolska, ägna sin största möda åt att inbjuda och kalla till tro. Vem vågar idag tala om kal­lelse till fullkomlighet? För många är redan ordet helighet ohjälpligt förknippat med skenhelighet. Karrikatyren har ersatt originalet. I en lutherskt präg­lad kultur är man också särskilt på sin vakt mot allt som luktar gärningsfrom­het och högmod.

Benedictus försö­ker inte elimi­nera sådana risker genom att tala om tro i motsats till gärningar. Det han gör är att beskriva en väg, ödmjukhetens väg till den fullkom­liga kärleken.26 För den som följer den vägen konsekvent blir det i varje fall svårare för högmodet att få näring. Det är svårt att döma sin nästa när brodern förstått att han själv är ”den lägste och ringaste”. Den som når kärleken och friheten ser det inte själv. Det är lika överraskande som nåden.

Benedictus är dessutom åter­hållsam med att tala om Anden och nåden. Först i kapit­lets sista vers får läsaren veta. Den moderne läsaren kan fråga sig varför det inte sägs tidigare. Munk­faderns skäl är inte teologiskt. Han vet att bro­dern hela ti­den är helt be­roende av nå­den. Men Bene­dic­tus vet att nå­den inte dispen­serar mun­ken från ständig kam­p mot lasterna. Bå­de början, fort­sättning­en och full­bordan vill göra brodern verk­ligt delak­tig i pro­cessen.27 Om bro­dern tydligt kunde se var gränsen mel­lan gudom­lig nåd och mänsk­lig fri­het gick, skulle han inte bara frestas att slå sig till ro och missbruka nåden - själva mys­te­riet skul­le upp­lö­sas. Människans egna möjlig­heter skulle förbli opröva­de, svag­heter förbli dolda och nå­den reduceras till ett komple­ment eller något som tillräknas människan, men inte ge­nomsyrar och förvandlar henne. Samver­kan mel­lan frihet och nåd är ett äkta mys­terium. Först i ef­ter­hand, när brodern be­friats från illusio­nerna och nått kärleken, upp­täcker han att allt är nåd.

Benedictus kallar sin klosterregel en ”enkel nybörjar­regel”. I slutkapitlet ta­lar han om den under­vis­ning som ”leder människan fram till den högsta fullkom­ning­en”. Han fort­sätter: ”Vi som är tröga, som lever illa och är försumliga, borde rodna av förlägen­het.”28

Thomas Merton (d. 1968) undrade ”om det finns tjugo levande människor i världen just nu som ser tingen sådana de verkligen är. Tjugo människor som är fria... Jag tror inte att det finns tjugo sådana människor i livet här i världen. Men det måste finnas en eller två. Det är de som håller allting sam­man och hindrar universum från att falla sönder.”29

Vi torde inte ha mindre behov av dessa ”en eller två” idag.

Samtidigt undervisar Kyrkan, tydligare än kanske någonsin tidigare, om allas kallelse till helighet. De många behöver de få. De få är till för de många. Kyrkan är ju både katolsk och helig. Också de ”polerna” behöver varandra.

Stabilitas behöver peregrinatio. Vi har sett hur förankringen behöver finaliteten för att inte upplösa sig själv. Lika sant är att finaliteten behöver förankringen för att inte gå vilse eller ge upp. Peregri­natio har inte bara sin källa i stabilitas. Stabilitas är för peregrinatio både dess början och dess full­bordan.

Redan den vise Syrak tycktes veta det när han först talar om en tvåfald, men sedan övergår till sin­gularis och antyder en person: ”Det ena förhöjer det andras värde; vem kan se sig mätt på hans härlig­het?”



Broder Ingmar Svanteson

1 Ords 1:8; 6:20.

2 Ps 140:12 (Vulgata, citerat i RB 7:58).

3 Rom 11:36.

4 Benedictus regel (RB) 73: 2, 8.

5 Syrak 42:24f.

6 Joh 15:5.

7Rom 8:12.

8RB 7:44.

9Rom 10:13.

10Apg 14:22..

11Luk 24:21.

12Augustinus Enarratio in Psalmis 72:5. Läsningar till Kyrkans Dagliga Bön, 2, s. 47..

13RB 7:35.

14 Cassianus menar att Jesu tal om “den andra kinden” syftar på “den inre människans kind”. Det är genom det

inre bejakandet av den yttre förolämpningen som man vänder den andra kinden till (Coll XVI: 21-22;

Hjärtats ro s. 64).

15Den tredje eukaristiska bönen i den katolska mässan.

16Ef 4:23.

17Fil 3:13f.

181 Joh 3:2.

19Johannes Cassianus, Coll VI, 14; Det rena hjärtat, Artos, s.145f.

20 Gregorios av Nyssa: "Mose liv", Artos, s.112f.

21Mose liv, s. 116.

221 Mos 2:16f.

23Rom 12:1-2.

241 Thess 4:3; jfr Ef 1:4.

25Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution OM KYRKAN, Lumen Gentium, kap. V.

26RB 7.

27 Jfr Cassianus magnifika sammanfattning av samspelet mellan nåd och mänsklig frihet i Coll XII:18;

Hjärtats ro s. 28.

28RB 73.

29Vägen till kontemplation, tredje upplagan, s.95.

7