Att umgås med sina tankar -

behöver tankarna frälsas? kan de helgas?

 

Inledning
Människan kan inte låta bli att tänka. Tänkande är inte förbehållet filosofer av facket. Alla människor tänker. Vi kan tänka fel. Vi kan fastna i vårt tänkande, men vi kan inte stänga av det. Försöker vi, så är det ju det vi tänker på. Tankens kvarnar mal ständigt.

Tankarna kan ha negativa, positiva eller "neutrala" förtecken. De kan beröra oss mer eller mindre djupt. De kan röra något förflutet eller något kommande Vi tänker t.ex. på de arbetsuppgifter som ligger framför oss, inte minst de vi skjutit framför oss. De kan gälla en tentamen, vi förbereder oss inför ett möte, kanske inför något vi skall säga offentligt; vi rådgör med oss själva, vi tänker.

Ibland rör tankarna något som har hänt, ett meningsutbyte, kanske i en kontroversiell fråga, där vi först i efterhand, när det är för sent, kommer på vad vi skulle ha sagt, och vi grämer oss. Eller när vi undsluppit oss en elakhet eller dumhet, som vi i efterhand bittert ångrar. Vi talar med oss själva: Hur kunde jag vara så dum...? Vi förebrår oss själva. Eller när någon sårade mig¸ trampade mig på min ömmaste tå, och den inre dialogen blir en blandning av självömkan och funderingar över hur jag ska ge igen. Självömkan är förvisso inte bara en tanke. Den är också en känsla, jag känner mig sårad, men under känslan ligger tanken att det är synd om mig. Eller - efter en god insats vi gjort, där vi fått beröm, och i tankarna ständigt återvänder och lyssnar till de smickrande orden. Författaren som och om igen läser den berömmande recensionen.

Kanske står jag inför ett val. Det marknadsstyrda samhället ställer ju oss inför ständiga val. Kanske rör det ett viktigare val, ett vägval i livet och tankarna gäller den stora frågan vad jag skall göra med mitt liv, eller med resten av mitt liv.

Har vi kommit upp lite i åren, inställer sig gärna meditationer över varför vårt liv blev som det blev. Den viktiga frågan är om jag då kan se och tänka tillbaka med tacksamhet på mitt liv, eller om besvikelse och rentav bitterhet dominerar. Många trampar här i ett ekorrhjul genom att älta motgångar som drabbat och orättvisor som de utsatts för. Om och om igen kan en sådan inre dialog pågå. Det kan bli något av ett ekorrhjul, till synes omöjligt att komma ur.

Det inre tänkandet pågår egentligen hela tiden, trots de många försöken att "stänga av", trots olika metoder att förtränga det obehagliga eller att ägna oss åt förströelse i olika former. Den som medvetet väljer att inte tänka efter, kallar bibeln för en dåre.

Den fråga vi skall ställa är om och hur dessa våra tankar kan renas och förvandlas, från något destruktivt till något positivt och fruktbärande. Så att vredgade och hatiska tankar ersätts av goda och välsignande tankar om vår nästa. Så att malande bitterhet ersätts av tacksägelse, oro och bekymmer övergår i hopp och nytt livsmod. Så att osäkerhet om livsvägen förvandlas till klarhet. Kan man lära sig att tänka positivt? Behöver våra tankar frälsas? Kan de evangeliseras, renas och helgas?

Vi skall ta hjälp av den helige Benedictus och de första munkarna, de s.k. ökenfäderna, särskilt Johannes Cassianus (d. 430), som valde att gå ut i öknens avskildhet och ensamhet i en intensiv längtan efter och kamp för att nå det rena hjärtat, det hjärta som inte bara tänker rätt, utan också älskar. I öknens avskildhet var de berövade möjligheten till förströelser och avkoppling, hänvisade till sig själva och till Gud. Det märkliga är att denna till synes säregna livsform gav erfarenheter, som kommit senare generationer till hjälp. Inte minst i våra dagar väcker de nyfikenhet och intresse. Många menar att mycket av den moderna psykologins insikter redan finns hos dessa ökenfäder.

 

Att börja i stillheten
Jesus uppmanar oss i evangeliet att "gå in i hjärtats kammare, stänga dörren och be till Fadern i det fördolda" (Matt 6:6).

Om den helige Benedictus (d. 547) berättas det att han avbröt sina studier i Rom och drog sig ut till en öde trakt vid Subiaco, där han i en grotta "bodde hos sig själv inför Guds ansikte" (solus in superni spectatoris oculis habitavit secum).

Benedictus gör det Jesus uppmanar till. Han går in i sitt innersta, ner i grunden för sin existens. Innanför allt han gör och säger. Till den grund på vilken hans och våra liv vilar, där vi blev till, där Gud skapade oss.

Att återvända till denna grund är att ställas inför sin Skapare. Att möta Gud och genom evangeliet förstå att han är vår Fader. Och därmed att vi är hans barn. Gud är alltså inte en främmande makt som tvingar oss till underkastelse i kraft av sin styrka. Det visar sig däri att det är inför Skaparen som människan förstår vem hon själv är. Bortom alla irrvägar och irrande tankar möter jag mig själv. Jag kan "bo hos mig själv", som det sades om den helige Benedikt. Inte som en inbillning, utan därför att jag där återvänder till honom som skapat mig, och som på nytt säger: jag vill dig, jag har behag till dig, jag älskar dig (jfr Ps 18:20). Det är genom denna Guds vilja som vi blivit till. Bortom och före syndafall och dunkelhet. Gud sade: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.

Hur erfar man i sina tankar att det är den sanne Guden jag möter i mitt inre? Ökenfäderna lärde sig att skilja mellan de tankar som kom från Gud, från den onde eller från dem själva. De lärde sig att "skilja mellan andarna", genom att se på de frukter som de olika tankarna bar. "Av frukten känner man trädet".

De tankar som bara är egna tankar leder, enligt dessa fäder, till ytlighet, splittring, förvirring. De egna tankarna gör mig ur stånd att leva samlad hos mig själv. Har jag bara min egen bild att spegla mig i, blir jag till slut en gåta för mig själv, i värsta fall en egoistisk vrångbild, en främling för mig själv. Vi har ju inte skapat oss själva. Vi är inte skapade till vår egen avbild.

De tankar som kommer från den onde, från demonerna, som ökenfäderna sade, leder till oro, kramp, spänning och ångest. Vi återkommer till hur ökenfäderna bekämpade dessa tankar.

De tankar som kommer från Gud leder till stillhet, frid, klarhet, glädje. Jag kommer till ro i mig själv, jag finner mig själv. Jag hittar min urbild, den bild efter vilken jag är skapad, och därmed mig själv. Bibeln ger många exempel på hur människor möter Gud i stillheten. Profeten Elia, som mötte Gud på berget Horeb, fann honom inte i stormen, jordbävningen eller elden, men i den sakta susningen (1 Kon 19). I psaltaren hör vi: "Bli stilla och besinna att jag är Gud" (Ps 46).

Dialogen mellan två vänner, när den är som bäst, fungerar ju på samma sätt. När två människor på djupet lyssnar till varandra, ser varandra, då behövs det inte många ord. Men därmed sker inte bara ett möte mellan de två. Var och en av dem finner också sig själv, eller mera av sig själv, med den andres hjälp. Så börjar egentligen varje människas liv. Barnets upptäckt av sig själv sker genom att modern ser barnet, älskar det och därmed bidrar till att barnet upptäcker sin egen identitet.

Samma mönster upprepas i stillheten inför Guds ansikte. Inför Guds ansikte finner människan sig själv. Det första steget för att förvandla kaos till kosmos, också i tankarna, är stillheten inför Gud. Dit måste vi ständigt återvända.

 

Kampen för att befästa och återerövra stillheten
När den helige Benedikt kommit till sig själv var processen inte fullbordad. Det berättas att han fick utkämpa en svår kamp för att nå sin fulla frihet och befästa friden. Ökenfäderna kämpade mot de makter som försökte sabotera stillheten. Det skedde i kampen mot lasterna. Naket och hänsynslöst angreps dessa första munkar av de mest hiskeliga frestelser. Öknen blev en arena, en kampplats. Men därmed samlade de också erfarenheter som inte bara gällde dem i deras särskilda kallelse. Deras erfarenheter visar sig vara allmänmänskliga.

Johannes Cassianus (d. c:a 430), som förmedlat öknens erfarenheter till eftervärlden, har samlat frestelserna i åtta s.k. laster: frosseri, otukt, habegär, vrede, bedrövelse, leda, äregirighet, högmod. De tre första gäller kroppen, de tre följande själen och de två sista anden. De onda tankar vi talat om kan alla återföras till dessa. Lasterna börjar nämligen ofta med en tanke. Frestelserna förmedlas till oss genom sinnesintryck. Men innan vår vilja säger ja till frestelsen har en tanke smugit sig in.Till skillnad från djuren, som inte tänker, utan bara lever ut sina drifter; och till skillnad från den människa som prisgivit sig åt lasterna, som blivit "djurisk".

Frosseriet, då man omåttligt ger sig hän åt begären och inte nöjer sig med att tillfredsställa behoven, börjar i en tanke. Tanken att jag nog denna gång kan unna mig detta, att det just nu är ett undantag, att det nu finns skäl att ge efter för begären osv. Otukten likaså - den börjar t.ex. i tanken att jag inte kan motstå det sexuella begäret, att det ändå inte är så farligt, att det ju finns förlåtelse o.dyl.

Svårare och mer närgånget är det med de laster som angriper själen: vrede, bedrövelse och leda. Också här är det en tanke som spelar in, låt vara grumlig. Den som ger efter för vreden tänker att han nu har skäl att vredgas. 'Nu får det ändå vara nog... detta ska jag inte behöva stå ut med'. Varefter vreden tillåts ockupera hjärtat och förmörka synen.

Bedrövelse - tanken att jag är misslyckad, övergiven, ingenting kan... Mindervärdeskänslorna, som får en slags rationellt stöd i tankens form. Jag tänker att jag är misslyckad, inte kan, inte vågar...

Ledan - likgiltigheten, uppgivenheten, resignationen (öknens och eremitlivets särskilda frestelse), förstadiet till desperation och förtvivlan... Jag tänker att det är hopplöst...

Allra försåtligast är de andliga frestelserna: äregirighet och högmod. Frestelsen att vilja vara mer, bättre och frommare än andra, och tanken att man också är förmer än andra. Ju mera man offrat och kämpat desto lättare är det att bli högmodig.

I en ohelig allians, där den föregående lasten ofta bereder väg för nästa, kan sådana tankar ha en förödande effekt.

 

agere contra
Ökenfäderna har en förvånande optimistisk syn på människan. De vittnar förvisso om att kampen är svår, men den är inte hopplös eller omöjlig. Grundläggande är deras syn på människans frihet. Människan kan inte hindra frestelsen att komma, men hon behöver inte ge efter för den. Vi kan inte hindra fåglarna att flyga över våra huvuden, men väl att bygga bo. Det står i människans makt att hindra frestelsen att komma in i hjärtat. Ingen ond tanke, lär oss dessa fäder, kan komma in i hjärtat om inte jag själv släpper in den. Vi kan urskilja tre steg i deras kamp mot de onda tankarna.

Det första är att upptäcka dem. Lära sig att känna igen dem när de kommer och försöker nästla sig in. Att lära sig genomskåda dem. Avslöja dem. Att lära sig känna igen dem som onda, "demoniska" tankar.

Det andra är att stå emot dem. De gick till motangrepp mot frestelsen (lat. agere contra). På olika sätt. Antingen genom att bestämt avvisa den. "Stå emot djävulen, och han skall fly för er" (Jak 4:7). (Jfr avsägelsen i dopet och i påsknattens vigilia - "Tar ni avstånd från det ondas lockelse, så att synden inte kan behärska er?") Men också genom att ibland inte ta den så "gravallvarligt", visa att man inte är särskilt imponerad och därmed avslöja frestelsens maktlöshet. Det berättas att ökenfäderna kunde driva gäck med frestelserna. De skojade med dem, pikade dem för att de egentligen var fega och därför kom så många. Det avgörande är att inte ge efter för rädslan. Det förföriska klenmodet vill ju inte använda den kraft som står till buds.

Att agere contra betyder, för det tredje, inte bara att stå emot den onda tanken, utan också att göra det motsatta, dvs. tänka den goda tanken och handla därefter. Och upptäcka att det ger glädje. Den som medvetet, med tanke och vilja, avstår från ett omåttligt ätande, kan ju med glädje tacka Gud för maten. Den som medvetet avstår från snålhet och i stället ger generöst, blir ju inte fattigare, utan rikare. Aposteln uttrycker det så när han vädjat om en gåva till de fattiga: "Var och skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare" (2 Kor 9:7). Den som ersätter de onda tankarna om sin nästa med goda och välsignande, blir fri, befriad från ockuperande makter. "Besegra det onda med det goda", säger aposteln (Rom 12:21).

 

uppenbara sina tankar
Det finns också ett annat hjälpmedel, inte minst när det gäller envetet återkommande onda tankar: att gå till en erfaren fader, eller möjligen en förtrogen vän, och uppenbara sina onda tankar (jfr RB 7:44). Redan att blottlägga tankarna för någon annan är att beröva dem det mesta av deras kraft. Hos den andlige fadern kan man förvänta sig klok medicin, ofta av ett ord, hämtat ur Skriften.

 

medicinförråd
Sådana ord bör man lägga på minnet och gärna skriva upp tillsammans med andra Guds ord som träffat mig på min väg. En arsenal av sådana ord blir till ett vapen- eller medicin-förråd, eller ett skafferi med kraftig näring. Den helige Ansgar, benediktinmunken som blev Nordens apostel, hade sammanställt ett helt medicinskåp av ord, som visat sig vara till särskild hjälp för honom personligen. Dessa ord inte bara läste han. Han tuggade på dem, han idisslade dem, för att bereda sitt hjärta för goda tankar. Guds ord, som vi gör till egna ord, för att rena och helga våra tankar, så att de blir våra tankar.

 

bönen
Därmed är vi redan inne på nästa hjälpmedel, bönen. Många av Ansgars "mediciner" var ord ur psaltaren, och den har vi ju fått både som Guds ord till oss, och som ord att göra till våra egna i bön. Ett sådant psaltarord hittade så småningom in i tidegärdens inledning: "Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp" (Ps 70:2), ett förstadium till den s.k. Jesusbönen: "Herre Jesus Kristus Guds Son, förbarma dig över mig syndare". När den onda tanken kom, grep de tag i en sådan kort bön och upprepade den till dess att friden var återställd.

Det märkliga med dessa kämpar är att de var mera medvetna om sin egen svaghet än de flesta andra. All ära tillskrev de Gud. All seger är egentligen ett verk av Guds fria nåd.
En försmak av denna insikt är erfarenheten, dels att frestelsen inte är så stark som den verkar, dels att Herren bistår i nöden. Lika omutlig som Cassianus är i sin uppmaning till uthållig och frimodig kamp, lika omutligt hävdar han att ingen seger vinns annat än genom Kristi nåd. Kampen förblir en väg, verktygen förblir verktyg, inte självändamål. Målet är kärleken och hjärtats ro. Ett verk av nåden.

 

Vi tänker Kristi tankar
Därom handlar det djupast sett, att bli mer och mer beroende av nåden. Aposteln säger: "Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus" (Fil 4:7). Men inte bara som ett löfte om något kommande och framtida, utan som en förvandling, som börjar redan nu. Så att vi, också i våra tankar, förvandlas och helgas till likhet med honom vars ord vi gör till våra tankar. På ett annat ställer säger aposteln, men då är vi nästan vid målet: "Vi tänker Kristi tankar" (1 Kor 2:16).

februari 2003