En påve i tiden - Franciskus på Rotary

Rotary St Petri Ystad 4 maj 2015

Inledning

Rotary St Petri i Ystad vill höra om påven Franciskus. Jag måste erkänna att denna inbjudan först gjorde mig något förvirrad. Är det bara nyfikenhet på den man som Time magazine redan 2013 ut­såg till ”årets man”? Men ni har inte bett en journalist att komma, utan en katolsk präst och bene­dik­tin­munk. Jag tror alltså att det är mer än nyfikenhet. Men frågan kvarstår. Varför finner Rotary i ett av världens mest seku­lariserade länder den katolska kyrkans påve ”otroligt fascinerande”, som den programansvarige skrev? Den frågan gör också mig nyfiken. Kanske finns saker att upptäcka både för mig och för er?

Först några ord för att presentera mig och klostret i Mariavall...

Ännu en fråga har jag fått i förväg: Vad ska en påve vara? - Påven är det sammanhållande bandet mellan världens alla katolska kristna. Vi tror att det är en fortsättning av det uppdrag som Jesus gav sin lär­junge Petrus, att styrka sina bröder. ”Var en herde för mina får”, så löd uppdraget. Trots att många påvar varit allt annat än heliga, så finns det knappast någon ledningsfunktion i världshisto­rien som bestått så länge som påvedömet och ständigt rest sig på nytt ur förfall och förnedring. Näs­tan ett gudsbevis, med tanke på att påven bara är en människa. Vi tror att detta Petri uppdrag har sin upprinnelse i Jesu vilja och därmed står under gudomligt skydd.

Vem är han?

Vem är denna påve, som dessutom är jesuit och ändå tagit namn efter Guds lille fattige, den helige Franciskus? När han själv fick den frågan av en journalist svarade han: ”Jag är en syn­dare på vilken Herren har låtit sin blick falla”. Kardinalerna som valde honom ville inte främst ha en icke-europé, som många trodde var det drivande motivet, de ville ha Jorge Maria Bergoglio. Om de ens själva visste vad det skulle innebära undandrar sig min bedöm­ning. Sannoliktt är också de förvånade.

Jorge Maria Bergoglio föddes 1936 i Buenos Aires av färäldrar med italiensk härkomst, blev jesuit 1958, prästvigd 1969, efter studier i litteratur och psykologi, ledare för jesuiterna i Argentina 1973-1979. Militärjun­tans tid inföll 1976-1983. 1982 blev han biskop, ärkebiskop 1998 och kardinal 2001. Som biskop blev han känd som ”slummens biskop”. Man vet att han genomgick en fördjupad omvändelse på 1980-talet, men när han den 13 mars 2013 som nyvald påve trädde fram på balkong­en ut mot Petersplatsen var han okänd för det stora flertalet. Han kom ”från världens ände”, som han uttryckte det. Det första han gjorde var att be om folkets förbön, och detta innan han själv utde­lade sin påvliga väl­signelse. Förvåningen var stor och har inte minskat under dessa styva två år. Hans ledarstil är ny och skiljer sig från sina företrädares, han besöker kyrkans ”utkanter”, fängelser och vanliga församling­ar, han twittrar, berättar historier och använder ett vardagligt språk. Flera gånger har man behövt korrigera impulsiva formuleringar i efter­hand, men han blir ”förlåten”. Detta nya betyder inte att han har en annan tro än sina föregångare. Han är katolik. Själv kallar han sig en traditio­nell kyrkans son. Under sitt besök på Filippinerna fastslog han med emfas kyrkans traditio­nella lära om livets okränkbarhet från konceptionen, om familjen som samhällets urcell, om äkten­skapet och om preventivmedel. Men det märkliga är att då har han redan fått många kritiker att glömma aversioner och invändningar, ty hans huvudbudskap tycks vara Guds barm­härtighet. En annan orsak till att den gängse antikatolska kritiken kommer av sig är att han gisslar det som alla ser och inte kan förneka, alltifrån skvaller och karriärism, till global fattigdomen och global likgil­tighet. Han talar om ”de fattigas kyrka” och kritiserar den kapitalism som blir en täckmantel för girig­het. I USA har han kallats marxist, men själv säger han, med ett leende, att han bara predikar evangeliet. Han hänvisar också till kyrkans tidiga lärare redan på 300-talet, som kunde säga att den som skaffar sig ägodelar utöver vad han själv behöver stjäl från de fattiga. Han talar om ”bekvämlighetens kul­tur”, som placerat oss att leva i en såpbubbla och vänja oss vid de andras lidande.

Samtidigt talar han hela tiden om ”Guds barmhärtighet, medlidande och ömhet”. Vi är kallade till en ”öm­hetens revolution”, säger han i sin stora encyklika Evangelii gaudium, Evangeliets glädje.

Hans gissel drabbarr inte bara världens politiska ledare, utan också de egna. Hans jultal till kurian var en samvetsrannsakan med nästan plågsam konkretion. Han på­talade avund, fåfänga, skvaller och karriärism. Han använde Alzheimers sjukdom som bild för vad som händer när någon bygger in sig i egna ideer och ambitioner, ofta med en mindre grupp omkring sig, men glömmer uppdraget för helheten. Det blir, säger han, ett slags avguderi. En apostel får inte gå omkring med ett dystert ”be­gravnings­ansik­te”, utan måste vara allvarlig, ja, dessutom artig, entu­siastisk och lycklig, och för­medla glädje var han än går. När världspressen jublade över denna vidräkning med den ständigt häcklade kurian, måste man ändå fråga sig var någonstans i ett stort företag något liknande skulle kunna sägas till de egna? Vilken chef har frimodighet att påtala sådant för sina medarbetare?

Men har vi därmed lärt känna honom bättre? Analyserna avlöser varandra, men dessa säger ofta lika mycket om den som analyserar.

Hela tiden tycks det handla om något dynamiskt, om att bryta upp och röra sig framåt. ”Ge dig av på din väg och du skall finna din identitet”, sade han i en morgonpredikan, ”de stilla­sittande kristna kommer inte att se Guds ansikte”.

För mig blir han tydligast i sina korta dagliga predikningar eller i sina katekeser på Petersplatsen. Jag skall ge några exempel, även om det blir fragmentariskt.

En gång var temat ”barnen som gåva”. Barnen är älskade innan de anländer, långt innan de kan göra något, som när Gud älskar oss först. Det blir en bild för att förstå Guds kärlek, detta mira­kel som är grunden för människans värdighet. Så talar han om vördnaden för föräldrarna som en ”garanti för framtiden”. Fjärde budet innehåller ju ett löfte, ”Hedra din far och din mor, så att du må länge leva i ditt land”. En samhälle utan vördnad för föräldrar blir ett samhälle dränerat på vördnad, eftersom familjen är samhällets urcell. Det fylls av förbrända och lystna ungdomar. Ett samhälle som inte vill ha barn lever i depressivitet. Om ett samhälle ser barn som en tyngd och ett hinder, då är något i grunden fel. Så föreslår han en tyst minut i tacksamhet för barn och föräldrar och avslutar med Guds välsignelse över föräldrar och barn. ”Jag är lycklig”, säger han, ”när jag ser mammor och pappor lyfta upp sina barn för att få dem välsignade.”

En annan gång talade han om Fadern, det namn med vilket Jesus lärde oss att tala med Gud. Det har fått ett nytt djup, när vi hör Jesus tala om sitt mest personliga förhållande till sin Fader. Det leder rakt in i den Heliga Treenigheten. Så går han direkt över i problemet med den försvunne fadern i den moderna kulturen. Auktoritetsmissbruk har blivit skäl att slå över i den andra ytterligheten, den frånvarande fa­dern. Barnen blir faderlösa. ”Leker ni med era barn, ger ni dem tid?” frågar han. Många tycks sva­ra: ”Jag har så mycket att göra”. Fäderna drar sig undan eller blir enbart kompis med sina barn. Här uppstår hål och djupa sår.

De två hårdast drabbade grupperna i dagens värld är, enligt påven, de ungdomar som saknar arbete och hopp, och de äldre som lämnas ensamma.

En annan gång kan han konkret säga: ”Ge evangeliet en kvart om dagen”. För vår påve är det ett kort steg mel­lan det vanligt mänskliga och det centralt kristna. ”Ha din blick riktad på Jesus, inte på soap-ope­ras.” Ta tio minuter varje dag, kanske femton, för att läsa evangeliet och säg något till Jesus. På det sättet växer kunskapen om Jesus och ditt eget hopp växer. ”Ha din blick på Jesus. Det är kontemplativ bön.” - Jag tänker på hur många hyllmetrar om bön som står i det egna klosterbib­lioteket. Här står påven och talar så enkelt om bönen att både barn och Rotarianer kan förstå.

”Det finns ingen privat frälsning”, kan han säga en annan morgon. Abraham kallades ensam, men fick omedelbart löftet att bli ett stort folk. Endast i församlingens gemenskap kan jag praktisera kär­leken. Jesus frälste var och en, men i ett folk, i kyrkan. Utan krångliga analyser avslöjar han in­divi­dualismens baksidor. Församlingarna liknar han vid ”öar av barmhärtighet i likgiltighetens hav”.

En kristen måste hålla den första kärleken levande, annars blir han ljum och likgiltig. ”De arma kristna, de likgiltiga! De är i stor fara.” En annan dag talar han om ”Yes, but...-kristna”. De som alltid har förbehåll och villkor. Franciskus kallar förebehållen ett gift, och det dödade Jesus på kor­set.

En annan sak tycks fullständigt självklar för denne ledare på 2010-talet. Han räknar med djävulen. Gång på gång varnar han för onda makter och demoner. De intel­lektuella mumlar och sänker blic­ken. Men han gör det. Och det troende folket förstår.

Vad kan vi vänta oss för resultat av denna påve? Ändringar i den katolska tron och läran? Genom­gripande reformer? De som gör det kommer att bli besvikna. I vissa stycken liknar han Johannes Döparen, som kallar sig själv en ropande röst i öknen. Också till honom kom stora folkskaror och en del trodde att han var Messias, men det vara bara början. Franciskus vill sätta något i rörelse, något som inte kan fångas eller mätas i regler, ideer eller strukturer. Det måste börja i människors hjärtan. Jag an­tydde att något hände med honom själv under 1980-talet.

Vem är påven Franciskus? - En gåva från himlen.

En gåva som hittills liknar den första fasen i Jesu liv, hans ”galileiska” period, då han utförde under­verk, och predikade så att människor kom i stora skaror. Vi vet att detta följdes av en senare fas, när han vände sina steg mot Jerusalem, mot lidande, kors och död. De enbart nyfikna och fascine­ra­de följde inte med på den vägen. Men några gjorde det och det var på dem som fortsättningen häng­de.

Det förminskar inte det storartade i den första fasen. Människor kände igen Jesus när han talade och handlade. Folket bekräftade vem han var, oberoende av teologi och läror. ”Ingen har talat som den mannen talar.” Själv säger Jesus: ”Den som är av sanningen hör min röst”.

Något av samma bekräf­telse tycks mig påven Franciskus få, också från Rotary i Ys­tad.

Mörka moln hotar mänskligheten och den egna försvarsförmågan är knappast vad den borde vara. Därmed blir intresset för och fascinationen över den enkle mannen i Rom utmanande och förplikt­ande. Det kan vara sista chansen.

Den viktigaste frågan är inte hur vi skall ”förstå” påven Franciskus, utan vad vill Gud säga och göra med oss ge­nom honom.