Spelar helgon någon roll?

Föredrag vid S:t Olofsymposium i S:t Olof 31 juli 2013

broder Ingmar Svanteson OSB

Inledning

Ingen behöver tveka om att helgon spelar en viktig roll i den katolska kyrkans liv. Frågan vilken roll de spelar i de kyrkor som utgick ur reformationen är inte lika lätt att besvara. När evan­ge­lis­ka kyrko- eller samfundsbildningar vuxit fram har det ofta inneburit att helgo­nen försvun­nit ur bild. Ibland har man konkret lyft ut helgonens statyer ur kyrkorummet eller förstört dem. Även om reformationen i Norden mesta­dels inte var bild­stormande - vitkalk­ning av vå­ra kyrkor är ju ett senare fenomen - så är det ändå ett histo­riskt faktum att hel­gonen i protes­tantiska samfund spelar en mindre roll än i katolska kyrkan.

Att man idag firar ett symposium kring minnet av S:t Olof och dessutom inbjuder ka­tolska röster att tala är ett tecken på att något är i rörelse - ett glädjande ekume­niskt teck­en. Av programmet att döma så är det inte enbart historiskt intresse som motiverar detta sympo­sium.

Jag vet inte om det är en skröna, men det har berättats för mig att när en luthersk bis­kop visiterade S:t Olofs församling, sannolikt under reformationsskedet, så be­fallde han att statyn av S:t Olof skulle kastas ur. Men, så har det sagts mig, när biskopen farit hem ställ­de bönderna tillbaka sitt helgon i kyrkan. Jag nämner inte detta för att ironise­ra över var­ken biskop eller bönder, men för att påminna om att frågan om helgonkult ibland har varit kontroversiell och heller inte alltid så lätt att hantera, varken teologiskt eller pasto­ralt. Var går gränsen till vidske­pel­se i den folk­liga helgonkulten? Samtidigt tycks nå­got än­då gå för­lorat när hel­gonen för­svinner ur kyrkans liv. De ställs eller letar sig tillbaka igen. Spelar alltså helgon någon roll? Och i så fall vilken?

Jag skall först ge några vittnesbörd om vilken roll helgon kan spela bland vanliga kato­liker idag och sedan försöka ge ett mera teologiskt svar på frågan om helgonens roll i kyr­kans och de troendes liv.

En god vän till mig, en vanlig allmänbildad katolik, säger ibland: 'Det här måste jag tala med den heliga Birgitta om, kanske också med Katarina av Siena'. Vårt samtal har då handlat om någon i hennes vänkrets som brottas med svåra problem. För min vän tycks det då själv­klart att vända sig till dessa helgon för att be om deras råd och hjälp för veder­börande. Rimli­gen måste hon ha fastnat för just dessa helgon för att de själva haft erfaren­het av liknande problem.1 Sannolikt fick hel­gonet under sin livstid frågor om råd i liknan­de situationer. Med andra ord: rådgivningen fortsätter. Jag tror att något liknande ständigt sker i många katolikers liv. Helgonen fortsätter att spela den roll de hade under sitt jordeliv. Hel­go­nens historia slutade inte med deras död.

Det andra exemplet är högst personligt. Varje dag i klostret, efter avslutad middag, lä­ser vi om några av den kommande dagens helgon. En kort presentation av några hel­gon, hämtade ur kyrkans martyrologium.2 Det kan handla om kyrkans tidiga martyrer, om hen­nes herdar och lärare, om moderna helgon, gifta eller ogifta, lärda och olärda, unga och gamla, kända eller okända. Ofta får jag samma nästan elektrifierande känsla: 'Detta är verklighe­ten!' Inte minst om man själv är bekymrad, nedstämd, eller allmänt trött och likgil­tig. De egna futtiga bekymren smälter bort. Helgonens liv återför oss till det verkliga livet. Helgonen har levat, på riktigt.3 Det är helgonen som skrivit den verkliga historien.4

Från dessa subjektiva erfarenheter skall jag så försöka ge några teologiska aspekter på helgonens roll.

      1. Helgonen utmanar och stöder

Det är svårt att somna in i helgonens närhet. De utmanar. Men de gör det genom att samtidigt locka och fascinera. I ett ögonblick kan vi ana det vi antytt ovan: 'Så är livet tänkt. Så skall livet levas'. Helgonen utmanar medelmåttighet och ljumhet. De påminner om ett mänskligt grundfaktum, som vi normalt tvekar att ens tänka på, ännu mindre tala om: människan är kallad till helighet. Thomas Merton säger: ”Det enda som det är värt att leva för är helighet.”5 I förstone tycks helgonen orimligt krävande, men det leder fel att se helgonen enbart eller ens främst som moraliska föredömen. Vår förre påve Johannes Pau­lus sa­de: ”Vi är inte summan av svagheter och misslyckanden, vi är summan av Fa­derns kärlek till oss.” Och han vänder sig inte till bara några få utvalda. Katolska Kyrkans senas­te kon­cilium, Andra Vatikankonciliet (1960-65), äg­nade ett helt kapitel i sin viktiga kyrko­kon­stitu­tion åt ”den allmänna kallelsen till helighet i kyrkan”6. Helgonen vittnar om att detta inte är teorier.

Helgonen drar inte gränser för den egna förmågan. De säger inte som många gör med en förrädisk halvsanning: 'Jag är som jag är. Gud får acceptera mig i min svaghet och Gud är ju barmhärtig'. Å andra sidan sade de inte: 'Jag kan'. Då hade de snart varit glömda, ut­brända eller outhärdliga fariséer. Med Maria sade de: ”Må det ske med mig som du har sagt”. Eller med Paulus: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”.

Det betydde inte att de var färdiga. Inte heller att de hade speciella privilegier. De var högst vanliga människor, de flesta anonyma. Men de hung­rade och törstade och drevs av en out­släck­lig längtan efter att bli det de anade att Gud hade tänkt med dem. Helgonen är, som Gunnel Vallquist uttrycker det, ”fullblodsmän­ni­skor, de enda fullgångna människorna”. De var inga bleksiktiga kopior eller plagiat på nå­gon slags fromhetsmall. Ju mera helgade, desto tydligare personlig profil. De var inte alltid lätta att leva tillsammans med. Ändå läm­nade de spår att följa, spår som lockar.

Nu har alla samhällen och gemenskaper sina hjältar och idoler. Idrotten, musiken, fil­men, konsten, politiken - men dessa hjältar är starka personligheter som väcker beundran och rentav dyrkan för sin egen person. De utgör en elit som skiljer dem från de medelmåt­tiga och svaga. Med helgonen är det tvärtom. Deras helighet förenar dem med de andra. Den som lyssnar till den ljuva rösten i sitt inre: ”Jag är inte som andra”, är helgonens mot­sats och karikatyr. Helgonens helighet är till för de andras skull. Den är ställföreträdande.

Därför är det helt följdriktigt att helgonen inte bara utmanar utan också stöder och hjäl­per. I en prefation sjunger kyrkan: ”Deras liv är vår förebild och deras förbön är vårt stöd”. Vi ber om deras förbön. I längden orkar människan inte med att bara följa mora­lis­ka före­bilder. Det finns otaliga vittnesbörd om att helgonen, inte minst efter sin död, varit till hjälp för de levande. I går firade vi ett lokalt svensk helgon, änkan Elin av Skövde (1100-talet). Hon beröva­des livet i en familjetvist, där hon misstänktes för att själv ha begått ett mord. Men vid hen­nes grav berättades det snart om märkliga under, vilka uppfattades som be­kräf­telse av hennes oskuld.

De första helgonen som firades var martyrerna, kring vilkas gravar man samlades och vars reliker man bevarade och vördade. Under tidernas lopp har det tagit sig mångfaldiga, och ibland vidskepliga, uttryck, men på olika sätt har dessa kämpar fortsatt att ge ifrån sig stöd och kraft. Idag krävs det två underverk för att någon skall förklaras som helgon (kano­nisation). Un­derverken skall kunna återföras till helgonens svar på förbön och inte kunna förklaras med gängse vetenskapliga metoder. Det räcker inte med egna dygder, om än he­roiska, helig­heten måste på något sätt komma andra till del.

Detta är också förklaringen till att helgonen både är heliga och folkliga, både upphöjda och ändå så genuint mänskliga. Deras helighet har inte gjort dem mindre mänskliga utan mera. Helgonen utgör kyrkans elit genom att vara helt fria från elitism. Att meditera över och vörda helgonen är att få del av en rikedom som tillhör alla. De starka stöder de svaga. Detta är vad aposteln Paulus undervisar om i talet om kroppen och lemmarna. Vi kan for­mulera vår nästa tes så:

      2. Helgonen synliggör och påminner om de heligas gemenskap.

      Helgonens segrar tillfaller hela gemenskapen. Ett spår av det ser vi i vanlig mänsklig kultur när landslaget i fotboll vinner och alla går omkring och säger, ”vi vann”, trots att de inte varit i närheten av bollen. Helgonens segrar och ”förtjänster”, för att använda ett miss­för­ståeligt och kontroversiellt uttryck, kommer alla till godo. Hela kroppen har glädje av att en enskild lem vä­xer i styrka och kraft. Helgonen är de tydligaste vittnena om det vi be­kän­ner i den apostoliska trosbe­kännelsen, ”vi tror på... de heligas samfund/gemenskap” (con­gregatio sanctorum). Grego­rius den store (d. 604) formulerar mysteriet så: ”I kyrkan bär var och en den andre och blir samtidigt buren av den andre”.7 Den som kommit längre drar de andra med sig. Ju närma­re Gud någon är, desto mer kan han hjälpa sina bröder. Därför är det självklart för de troende att vän­da sig till jungfru Maria, som står sin son närmast. Hennes ”förbön” började redan i Kana (Johannes evangelium, kap. 2), när hon gjorde sin son uppmärksam på att vinet tagit slut. Det evangelierna berättar fortsätter i Kyrkans liv. I helgonen ser vi vad aposteln ofta undervisar om, kanske särskilt i Andra Korintierbrevet: ”Allt detta sker för er skull, för att nåden skall nå allt fler och hos allt fler väcka en överflöd­ande tacksamhet, till Guds ära” (2 Kor 4:15).

      Helgonens individualitet åtskiljer inte, utan förenar. Ändå ut­plånas inte det individuella och personegna. I helgonen ser vi att allt är gemensamt. Det är bara en hållning som sa­boterar detta gemensamma goda – avunden. Den ”gör oss fattiga, den berövar oss del­ak­tighet i Kyrkans goda” (Boussét). Augustinus säger i en kommentar till 1 Kor 12, där apos­teln talar om kroppen och lemmarna: "Kasta bort avund­sjukan och vadhelst jag har är ditt; kas­ta bort avundsjukan och vadhelst du har är mitt". I en kommentar till Johannesevange­liet säger han: "Om du älskar enheten så är den andres samtidigt ditt eget."8 Thomas Mer­ton formu­lerar det så: ”Helgonen är glada över att vara helgon, inte därför att deras helig­het gör dem beundransvärda för andra, utan därför att helighetens gåva gör det möjligt för dem att be­undra var och en annan. Den ger dem en skarpsyn som kan finna det goda i de värsta brottslingar. Den befriar dem från bördan att fördöma andra männi­skor”.9

      Heligheten är som blodet i kroppen, det pulserar genom kroppens alla lemmar, det är ”ge­mensamt” och förenar lemmarna som det pulserar igenom. Det rycker in för att bistå sva­ga och sjuka lemmar. Helgonens liv är synliga tecken på detta mysterium. I en prefa­tion på helgondagar sjunger kyrkan: ”De heligas gemenskap gör du till vår familj”.

      Men detta gemensamma har sitt pris. Katolicitet och folklighet förutsätter helighet. Tho­mas Merton frågade: ”Jag undrar om det finns tjugo levande människor i världen just nu som ser tingen som de verkligen är... Jag tror inte att det finns tjugo sådana människor i livet här i världen. Men det måste finnas en eller två. Det är de som håller allting samman och hindrar uni­ver­sum från att falla sönder”.10

      Aelred av Rievaulx, cisterciensmunk på 1100-talet, sammanfattar det på följande sätt: ”det som tillhör den enskilde tillhör alla, (samtidigt som) allting tillhör var och en” ("singula sunt omnium, omnia singulorum"). I en predikan säger han: "Den allsmäktige hade kunnat ge alla dygder åt var och en. Men i sitt heliga rådslut hand­lar han så mot oss att var och en behöver den andre, och att var och en i den andre finner något han inte har själv, så att öd­mjukheten bevaras, kärleken växer och enheten blir känd."11

      Thomas Merton igen: "Helgonen är som läkare, som använ­der sin helighet för att bota andra, inte för att skilja sig från de andra, ännu mindre för att få dem att känna sig under­lägsna”. Den negativa varianten finns hos de högmodiga som vill beundra sina egna dyg­der, som tror på lyckan i att vara dygdigare än andra, men som varje dag stöter på en ny besvikelse som gör dem bittra och olyckliga och som avslöjar sig i otålighet.12

      Helgonen vittnar om att detta inte är ouppnåeliga teorier. De har gett sina liv åt gemen­ska­pen. Just därför är de särpräglade och profilerade personligheter. I denna försonade och nyskapade gemenskap, congregatio sanctorum, är indi­viden inte en konkurrent till ge­menskapen. De olika lemmarna stöder och befrämjar varandras tillväxt. Helgonen vitt­nar om och påminner om de heligas gemenskap. 13

      3. Helgonen påminner om att dödens gräns är upphävd.

      Indirekt har vi redan berört ännu en roll som helgonen spelar. De påminner om att dö­dens gräns är upphävd, i varje fall relativiserad. Helgonens betydelse upphör inte med att de lämnar jordelivet. Steg för steg har kyrkan förstått det som aposteln undervisat om, att vi är lemmar i en och samma kropp, antingen vi lever här i tiden eller har pas­serat den kroppsliga dödens gräns. Augustinus kallar denna kropp ”den totale Kristus” (to­tus Chris­tus). Huvudet Kristus har förenat oss med sig själv och med varandra som lem­mar i sin egen kropp, hans uppstånd­na och för­härligade kropp. Därför var det naturligt för de första kristna att be för de döda, de som inte längre själva kunde påverka sitt öde, men ändå hör­de till kroppen. Men också att man samlades vid martyrer­nas gravar, firade deras dödsdag som en segerdag och bad om deras förbön. De troende förstod att alla hörde ihop i en levande gemenskap. Annars hade de i själva verket för­nekat sin tro, dels tron på att den Uppståndne hade övervunnit döden, dels tron på att de vara förenade i samma kropp. Den helige Dominicus (d. 1221) säger på dödsbädden till sina bröder: ”Gråt inte, jag skall vara er till större nytta efter min död, och jag skall ge er en bättre hjälp än under mitt liv.” The­resa av Jesusbarnet (d. 1897) säger: ”Jag skall tillbringa min himmel med att göra gott på jorden”.14

      Vid en katolsk begravning påminns man om denna kyrkans trefaldiga dimension. Den jordiska församlingen ber den triumferande kyrkan i himlen om hjälp för den hädan­gånge:”O Guds helgon, kom honom till hjälp, ni Herrens änglar, skynda honom till mötes: tag emot hans själ och bär honom fram inför den Högstes ansikte. Må Kristus ta emot dig, han som kallat dig, och må änglarna föra dig till Abrahams sköte”. När kistan bärs ut till graven sjunger man: ”In i Guds paradis må änglarna föra dig, må martyrerna mottaga dig när du kommer och ledsaga din in i den heliga staden Jerusalem”. En helig samverkan, där de ”mel­lanstar­ka”, de troende, ber de ”starkaste”, änglar och helgon, om stöd för de ”svagas­te”, de hädangångna.

      Andra Vatikankonciliet formulerar mysteriet så: Nu ”vandrar en del av hans lärjungar på jorden, andra som lämnat detta jordeliv renas, och åter andra är förhärligade... Alla har vi dock, om än i olika grad och på olika sätt, gemenskap i en och samma kärlek... och sjung­er samma lovsång till Guds ära... Enheten mellan dem som vandrar på jorden och de brö­der som har avsomnat i Kristi frid upphävs på intet sätt, tvärtom, enligt Kyrkans genom tiderna bestående tro stärks den genom det gemensamma ägandet av det andliga goda. Just därför att de som är i himlen är närmare förenade med Kristus, stärker de hela kyrkan i hennes strävan mot helighet... Genom deras broderliga omsorg får vår svaghet en stor hjälp.”15

<

      4. Helgonen är tecken på nådens verkliga närvaro.

      Helgonens största hemlighet är deras vittnesbörd om Gud. Nathan Söderblom säger att helgonen visar att Gud lever. I det katolska perspektivet blir detta ytterligare konkretise­rat. Helgonen är tecken på nådens, och därmed på Kristi, närvaro ibland oss till tidens än­de.

      Vi sade som inledning att helgonen vittnar om vad Gud förmår, medan hjältarna vittna­de om människans egen förmåga. Vidare att hjältarna kan avsöndra sig från gemenska­pen, medan helgonen stöder de svaga och öppnar våra ögon för att allt är gemensamt. Hel­gonens djupaste hemlighet är emellertid deras vittnesbörd om nådens, och därmed om Kristi, när­varo. I själva verket är helgonen en konsekvens av inkarnationen, av att Gud har blivit män­ni­ska, för att helga människan. Helgonen bekräftar sanningen i att Jesus inte ba­ra kallar sig själv världens ljus, utan också säger till sina lärjungar: ”Ni är världens ljus” (Matt 5:14). I bergspredikan säger han: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är full­komlig” (Matt 5:48), ord som vi predikanter ofta lägger ner stor möda på att förklara bort. Helgonen bekräftar att de är avsedda att tas på allvar. Ome­delbart får vi naturligtvis tillfoga det som kyrkans liturgi sjunger om helgonen: ”När du, Gud, krö­ner deras förtjänster är det dina eg­na gåvor du kröner”.

      Men Guds nåd trollar inte, den är helt och fullt integrerad i konkreta människor. Nåden förminskar inte deras mänsklighet, utan fullkomnar den.

      >Det är denna gudomligt-mänskliga verklighet som gör att vi vördar helgonen i bön och gudstjänst. I varje mässa, inte bara när vi särskilt firar dem, påminns vi om helgonens vitt­nesbörd och närvaro. Konciliet formulerar det så: ”Genom dem som är människor liksom vi, men som i sitt liv blivit fullkomligt förvandlade till Kristi bild (jfr 2 Kor 3:18), visar Gud sin levande närvaro och sitt ansikte för människorna. I dem talar han själv till oss och visar oss sitt rikes tecken. Till detta dras vi mäktigt, omgivna som vi är av en sådan sky av vitt­nen (jfr Heb 12:1) och ett sådant vittnesbörd om evangeliets sanning”.16

      Därför säger den katolska kyrkan att vördnad för helgonen är god och nyttig, bonum atque utile. Flera koncilier, både Tridentinum (1500-talet) och Vaticanum II, har rättat till missbruk, varnat för överdrifter och på nytt undervisat om skillnaden mellan vörd­nad för helgon och den tillbedjan som endast tillkommer Gud17 . Ändå skulle ingen katolik komma på tanken att lyfta ut helgonen ur kyrkans liv.

      Att Gud med sin nåd kan förvandla en människa till en lysande bild av sin fullkomliga avbild Jesus Kristus, och detta utan att göra våld på människans frihet, ja, i fullkomlig en­het mellan människans frihet och Guds suveräna nåd, det är en förlängning av själva inkarnationen, som gör helgonen till tecken på Kristi närvaro mitt ibland oss till tidens slut.

      I vördnad och barnslig glädje tackar vi för de helgon, våra vänner och syskon, som Gud redan har gett oss.

      Må vi ivrigt be om helgon i vår egen tid, men heller inte dra gränser för vad Gud vill göra med oss själva.

      I slutbönen på Alla Helgons dag ber kyrkan: ”I dina heliga tillber vi dig, du som är den ende Helige”.

1Den heliga Birgitta hade bekymmer med sin son och hans sätt att leva.

2 Sådana helgonkalendrar finns idag flera att tillgå på svenska. Den senaste är Per Beskows Helgo­nen, hjältar, martyrer, heliga dårar och andra, som utkom 2011 (Artos). Året dessförin­nan, 2010, utgav Carl Henrik Martling, känd profil i Svenska Kyrkan, En sky av vittnen. En ekumenisk helgonkalender. (Artos)

3Irenaeus av Lyon (d. 200) säger: ”Guds ära är den levande människan” (Gloria Dei, vivens homo.).

4Just idag, 31 juli, firar kyrkan Ignatius av Loyola, grundaren av Jesu Sällskap, jesuiterna. Hans omvändelse började när han läste om helgonens liv.

5Merton, Vägen till kontemplation, 3:e uppl. 1987, s. 29.

6Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Om Kyrkan (Lumen gentium), kap. V. 3:e upplagan 1988, Katolska Bokförlaget.

7Citat från Anders Arborelius: Trosmeditation 1987, s.142.

8 Citat ur Henri de Lubac: Catholicism, London 1950, s.30.

9Merton: Vägen till kontemplation, s. 27.

10Merton: Vägen till kontemplation s. 95.

11 Citat ur Cistercian Studies 4/77 s.256ff.

12 Vägen till kontemplation s.27f.

13 Mysteriet har sin källa i den Heliga Treenigheten. De gudomliga personerna är inte delar av helheten. De utgör, var och en, helheten. Tre "helheter", som både var för sig och tillsam­mans utgör "helheten", men det är kärleken som binder dem samman och som leder till personens mysterium. Ch. Dumont, med citat från J. Maritain, ur Cistercian Studies 4/77 s.267.

14Citat ur Katolska Kyrkans Katekes art. 956.

15Lumen gentium kap. 49.

16Lumen gentium kap 50.

17Lumen gentium, kap 51. Vi ”ber till” helgonen genom att be om deras förbön, men vi ”tillber” endast Gud.

6