Gränslöshetens lockelse - om behovet av goda gränser.

Inledning

Det finns sedan länge en lockelse att överskrida gränser. Gränsen uppfattas som något negativt, som helst inte borde finnas. Gränser åtskiljer och står i vägen. Det gränslösa lockar och fascinerar. Idea­let tycks vara att upphäva eller eli­minera alla gränser. Ett exempel är utopin om det klasslösa sam­hället, som idag hör historien till (åt­minstone i vår del av världen). I västerlandet har den socialis­tiska utopin ersatts av den gränslösa frihetens utopi. På markplanet möter vi den dels i en fram­väll­ande konsumism, där livets mening tycks bestå i maximal konsumtion i syfte att må så bra som möjligt, drömmen om maximal njutning, egentligen en slags hedo­nism (hedoné = njutning). Rekla­men hakar på och lockar med gränslösa resor och upplevel­ser. I en informa­tionsbroschyr kan man läsa om “den gränslösa banken”.

Bred­vid denna materialistiska ”gränslöshet” möter vi ett nyandligt sökandet efter “helhet”. Många säger sig söka ”andlig­het”, men skyggar inför tro och kyrka. ”Jag tror inte på Gud, men är intresserad av and­lighet” (Gudrun Schyman).

Många går inte längre in i äkten­skapet ge­nom att passera en tydlig gräns. I stället glider man in i och ut ur s.k. “re­lationer”. Gränsen mellan man och kvinna, det maskulina eller feminina könet, beskrivs som en mänsklig konstruktion och vi ser en flora av ”gränslösa” familjekonstellationer. Också gränsen mellan barn och vuxna har flyttats och blivit flytande. En bok har den symptomatis­ka titeln: ”När barnen tog makten”. Elever ges in­flytande på områden som tidigare var lärarens an­svar.

Kropp och själ - viss ideologi vill få oss att tro att vi inte bara har en kropp, utan att vi inte är något annat än en kropp, låt vara med förnuft och medvetande. Därmed blir gränsen mellan känslor och samvete flytande. Många ser inte längre någon principiell skillnad mellan människan och dju­ren. En ung vegan berättar att han fått ett arbete i en trädgård. Han uttrycker sin glädje så: “Jag har funnit min plats i kretsloppet”. Man anar en ideologisk underton. Tänker man sig att också männi­skan skall uppgå i detta krets­lopp?

Bakom och i allt detta finns en långt mer avgörande gränsfråga, den mellan ljus och mörker, mellan sanning och lögn. Det finns ingen sanning, säger de filosofiskt korrekta, bara sanningar, den ena inte mera värd än den andra, eftersom alla ”sanningar” bara är subjektiva. Det som är sant för den ene är det inte för den andre. Detta som med ett svårdefinierat begrepp kallas ”postmoder­nism”.

Denna ”gränslöshet” spiller över på de moraliska frågorna. Moral och etik styrs av subjektiva käns­lor. ”Det känns rätt.” Och känslor kan man ju inte ifrågasätta. Då kunde man kränka någon, inte minst i detta världens mest lättkränkta land.

Ändå...

Dragningen till det gränslösa är förvisso inte ofarlig. Ändå speglar den ett genuint mänskligt behov, eftersom människan är skapad till Guds avbild. Hon är skapad att återspegla och förenas med den Evige och Gränslöse. Hennes mål är Guds eviga rike, där alla jordiska gränser är upphävda. Män­niskan är kallad att dras in i det Trinitariska kretsloppet, den eviga kärleken mellan Fadern och So­nen i den Helige Ande.

Marxismen försökte förverkliga detta i ett slags ”gudsrike” på jorden - med förödande resultat. Den liberala samhällsutopin försöker göra något liknande i frihetens namn. I långa stycken impo­ner­ande, eftersom den har tillgång till till synes gränslösa tekniska verktyg. Men teknik och veten­skap är i sig moraliskt blinda. Vem eller vad avgör då vad frihet är? På vilka kriterier skrivs agen­dan för det politiskt korrekta? Den sannolikt mest hotfulla är att vår kultur tror sig kunna styra utan res­pekt för Sanningen. Det pradoxala i den rådande liberala kulturen är att får man allt svårare att tole­rera ”dissiden­ter” och dem som av olika skäl inte bejakar det politiskt korrekta. Man talar om en allt trångare ”åsiktskorridor”. Påven Benedictus varnade för en ”relati­vismens diktatur”.

Politiska och sociala projekt knyter an till människans längtan efter det gränslösa. Målet kan verka lockande, men vägen dit måste prövas. När människan söker tillfreds­ställa sin längtan efter det gräns­lösa på fel ställe eller på fel sätt, leder det, enligt kristen över­tygelse, till sin motsats, till fången­skap i det begränsade. Människan behöver, och det är vad detta föredrag vill säga, den goda gränsen för att få del av det sant gränslösa.

Några exempel på människans behov av gränser - i ljuset av en klosterregel.

Vi behöver, för att börja i det konkret närliggande, gränser i vår dagliga rytm, i vårt umgänge med tiden. Vi behöver gränser mellan arbete och vila. Arbetsnarkomanen går i den s.k. väggen. Den som flyter omkring i sysslolöshet får ingenting uträttat (väl att skilja från arbetslöshet, som är ett gissel). Båda upphäver kloka gränser. Den helige Benedictus säger i sin klosterregel att bröderna på bestäm­da tider ska ägna sig åt arbete, respektive bön och läsning (Den Helige Benedictus regel/RB/ 48:1). Dessa gränser visar sig vara bra för människan. För att lära sig att arbeta när man arbetar och vila när man vilar. ”Sysslolöshet”, säger regeln, ”är själens fiende”. Många unga gäster i klostret säger sig vara särskilt tacksamma över att få gå in i en be­stämd rytm av arbete och vila, avlöst av läsning och bön. I tusentals år har människor välsignats av att en dag i veckan har en gräns till andra dagar, en dag avskild för gudstjänst, vila och re­kreation.

Också i det mänskliga rummet behövs gränser. Att ta med sig kontoret hem är knappast re­kommendabelt. Att se på TV när man lagar mat är, tror jag, inte bra, varken för köttbullarna eller för själen. Att ständigt vara uppkopplad och nåbar, leder, märkligt nog, till bristande närvaro.

Nu berättas det om helgonen, att de levde i Guds närvaro överallt och i alla rum. De var stän­digt närvarande, vad de än gjorde. Men de flesta av oss har inte hunnit dit än. Vägen till denna gränslösa när­varo lär oss Benedictus när han talar om det avskilda kyrkorummet. Där får ingenting annat äga rum än bön (RB 19:1,2; 52:1). Det drar en gräns mellan det helgade rummet och andra utrymmen, men målet är att göra hela klostret och alla rum till ett Guds hus (ex. RB 53:22). Grän­sen är inte målet, men vägen dit. Målet är insikten om Guds allestädesnärvaro. Men på vår jordiska väg behöver människan både avgränsade tider och avskilda rum för att viss­heten om Guds närvaro överallt skall slå rot hos oss.

I klostret ber vi flera gånger dagligen, men urgammal kristen erfaren­het säger att varje kristen behöver bestämda tider för bön och stillhet. Det minimala är morgon- och aftonbön, som tydliggör gränserna mellan dag och natt. På morgonen behöver människan “ta ut kursen” för dagen, anbefal­la sig åt Guds ledning och förnya sin tro, för att målmedvetet kunna gå ut i den nya dagen och inte lämna ut sig åt okända makter och godtycklig påverkan. På kvällen måste dagen “summeras”, syn­der bekännas, tacksägelse frambäras för det goda, överlåtelse åt Guds barmhärtig­het för den kom­mande natten. Går man in i natten utan sådana “gränser”, riskerar man att ta med sig kaos och oro in i sömnen.

Ett benediktinkloster har tydliga gränser mot omvärlden. Ordet kloster, lat. klaustrum, betyder av­skilt område. Men denna gräns är inte till för att isolera klostret i en egen värld, utan för att klost­ret skall kunna fullgöra sin gränslösa kallelse i och för världen. Många gäster söker just detta, av­skild­het, för att återvinna närvaron.

Människan går genom olika faser i sitt liv, hon passerar olika gränser. Hon måste göra det. Barnet måste få vara barn innan det kan gå vidare och så småningom mogna och bli vuxen. Om de vuxna abdikerar från sitt ansvar att fostra barnen och att vägleda de unga, får vi inte ett samhälle av mogna jämlikar, utan ett samhälle av tonåringar som inte fått hjälp att mogna, och som därför för­blir i en ständig pubertet. Vågar jag citera regeln som säger: “Barn upp till femton år skall hållas i god tukt och under uppsikt av alla”? Men Benedictus vore inte den har är om han inte också här drog en gräns och tillfogade: “men också detta bör ske med måtta och förnuft” (RB 70:4-5). Ändå blir inte denna gräns något som skiljer de olika generationerna åt. De yngre ska inte bara ära de äldre, säger Benedictus. De äldre förpliktas att älska de yngre (RB 4:70,71). Gränsen skiljer inte generationerna. Den binder ihop dem.

Vi människor är olika. Vi har olika behov. Därför skall, enligt regeln, förnödenheter inte delas ut efter ett standardmått, utan efter vars och ens behov (RB 34:1). Uniformitet och jämlikhet på alla livets områden skapar inte organisk enhet. Eftersom djävulen också här lätt blandar sig i leken, ger munkfadern också adekvat motmedicin: “Den som alltså behöver mindre, skall tacka Gud och inte vara bedrövad. Den som behöver mer, skall ödmjuka sig för sin svaghets skull och inte förhäva sig på grund av den barmhärtighet som visas honom” (34:3-4). Slutsatsen blir inte en olikhet eller en gräns som åtskiljer, utan en som förenar: “Så skall alla lemmarna leva i frid” (34:5).

Ännu tydligare ser vi den goda gränsen och dess syfte när regeln talar om lydnaden, ett ord som nästan försvunnit när vi idag talar om fostran, undervisning och mognad. Att kräva lydnad upp­fattas idag apriori som förtryck eller som ett övergrepp på den andres frihet och värdighet. Desto lärorikare är det att se hur Benedictus talar om lydnad. Att alla i klostret skall lyda abboten och de yngre de äldre är grundläggande. Där dras en tydlig gräns. Ändå är det inte en stel gräns utan un­dantag. När en viktig fråga skall avgöras i klostret, skall abboten sammankalla alla bröderna och lyssna på deras råd. Ofta, säger han, talar Herren genom den yngre brodern (RB 3). Inte heller är lydnaden för de äldre slutmålet. I slutet av regeln säger munkfadern att lydnad inte bara ska visas “mot abboten, utan bröderna skall också lyda varandra” (RB 71:1). Och i det efterföljande kapitlet sägs att bröderna ska “överträffa varandra i ömsesidig aktning” (72:4). Och detta innan förhållan­det till abboten preciseras, där det nu inte talas om lydnad, utan om att “älska honom med uppriktig och ödmjuk kärlek” (72:10). Den nödvändiga gränsen, i det här fallet lydnaden, är inte slutmålet, men vägen till målet, en verklig brödragemenskap präglad av ömsesidig kärlek. Lydnad beskrivs som en väg till broderlighet. Fostran och lydnad sätter gränser, men är vägar till frihet. Medan utopin om ”direkt” frihet förhindrar mognad och löser upp gemenskapen, i värsta fall leder till anarki.

Därmed måste vi ställa frågan till vår egen liberala samtid: vad är frihet? Redan lite eftertan­ke visar att frihet inte är att göra vad som faller oss in eller att låta sig lockas av vad som helst. Så­dant kan leda till bundenhet och fångenskap, frihetens motsats. Bibeln kallar det att vara slav under synden. Människan är fri att pröva alkohol och droger, men frihet att välja är lägsta graden av frihet. Väljer vi fel har vi omedelbart förlorat vår frihet, eller hamnat på en väg som berövar oss all frihet. Var är frihet? Vad kännetecknar en fri människa? - Det klassiska svaret kan formuleras så: En fri människa är den som väljer det goda, och fortsätter att göra det. Ju mera detta goda blir ett med henne själv, destro friare blir hon. Målet är den människa som har sin glädje och lust i det goda. En fri människa sprider frid och glädje.

Att göra det goda förutsätter att människan ser och drar en gräns, gränsen mellan ont och gott. Människan behöver se var den gränsen går. Denna urskiljningsförmåga är människans adels­märke. Hon kan skilja mellan rätt och fel, mellan sanning och lögn. Jesus säger, och det borde göra oss stolta: ”Sanningen skall göra er fria”. När människan överskridit den gränsen, skyndar hon ge­nom bot och förlåtelse tillbaka till rätt sida om gränsen. Det kallas omvändelse. Men hon föredrar det framför att upphäva gränsen och hamna i halvdunkel. Gränsen finns i männi­skans innersta, sam­vetet, som säger: ”gör det goda, undvik det onda!” Samvetet klargör var gränsen går, men må­let är att män­niskan skall befästas i sanningen och ljuset, som är det gränslösa och go­da.

Detta är i sin tur förutsättningen för att vi människor skall kunna leva i gemenskap och frid. När aposteln Paulus manat till inbördes för­dragsamhet, vänlighet och tålamod, anger han hur den gräns­överskridande hemligheten ser ut: “Överallt skall ni ha kärleken, det band som ger fullkom­lighet” (Kol 3:14). Budet behövs, som gräns mot själviskheten. Men denna gräns öppnar samtidigt mot det gränslösa, mot storsinthet och ett vidgat hjärta. Kärleken är både lagen i dess fullhet, sam­tidigt som lagen därmed gör sig själv överflödig (Rom 10:4; 13:10). Augustinus kända ord, “älska, och gör vad du vill”, upphäver inte budet, men full­bordar det. Kärleken, som är den praktiserade sanningen, gör människan fri, fri att älska.

Den avgörande gränsen

Det jag här bara har antytt kulminerar i den avgörande gränsens mysterium, en gräns i mänsklig­hetens historia och tillvaro som styr vår tideräkning, före respektive efter Kristus. Varken förr eller senare, bortsett från ren dårskap, har sådana an­språk hörts ur mänsklig mun. ”Den som inte är för mig, han är emot mig”. Hans apostel säger: “I honom har hela den gudom­liga fullheten förkropps­ligats och ta­git sin boning” (Kol 2:9). I honom har den gränslösa evigheten gått in i tiden och rum­met. Redan det är anstöt­ligt och ”avgränsande”. Som barn fick han höra: “Det­ta barn skall bli till ett tecken som väcker strid” (Luk 2:34). När Jesus talar om att överge allt för hans skull, också go­da och välsignade gåvor som hem och familj, så dras förvisso en gräns. Bene­dictus talar om att ing­enting föredra framför kärleken till Kristus (RB 4:21).

Men det märkliga är att denna gräns inte begränsar, utan vidgar, binder samman och förenar. Den Benedictus som övergav studier och karriär i Rom, som avskilde sig från “värl­den” för att en­bart söka Gud, blev så småningom inte bara munkarnas utan hela Europas skydds­patron. Det avskilt kristna och monastiska visar sig rymma det allmängiltigt mänskliga.

Aposteln Paulus ut­trycker det hisnande budskapet så: ”Allting är sammanfattat i honom, allt i himlen och allt på jor­den”. (Ef 1:10) Längre fram i samma brev skall aposteln tala om kroppen och lemmarna. Lemmarna hör till en och samma kropp. Sådan ser Guds vilja och plan ut med mänsk­ligheten. ”No man is an island.” Ingen människa är en ö, isolerad eller skild från de andra. Vi är varandras lemmar. Var och en på sin unika plats under ett och samma huvud. Men för att detta gran­diosa mål skall förverkligas räcker det inte med tjusiga ord. Lika ”gränslöst” som målet är, lika ”av­gränsande” tycks vägen dit vara.

Detta gäller också hans kyrka, inte minst den Katolska kyrkan, ofta uppfattad som avgräns­an­de genom sitt anspråk på att rymma sanningen i dess fullhet. Sam­tidigt, och just därför, är hon ett tecken på den försonade och gränslösa gemenskap som alla längtar ef­ter, gemenskapen över alla felaktiga och onödiga gränser. “Kyrkan”, säger Andra Vatikankon­ci­liet, “träder in i människornas historia för att utbredas till alla länder, men hon överskrider folkens tider och gränser”. Vi firar det i varje mässa: ”Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?” Att Jesus och hans kyrka av många i vår ”efterkristna” kultur uppfattas som be­gränsande är fiendens triumf, efter­som sanningen är den rakt motsatta.

Men inte bara mellan oss människor är kyrkan gränsöverskridande. Hon överskrider också gränsen mellan oss begränsade varelser och Gud. Jesus, Guds eviga Ord, blev människa för att gö­ra oss gudomliga. Han begränsade sig för att ge oss del av den gränslösa evigheten, för att dra in oss i det Trinitariska kretsloppet.

Slutmålet, den gränslösa gränsen

Det förblir en kamp att nå målet. Vi kan inte ta ut det i förväg. Så länge vi lever kvar i tiden och rummet behöver vi därför gränser, kloka, goda och sanna gränser. Men när vi “går vidare på denna livsväg och i tron, vidgar sig hjärtat” (RB prol 49) och vi anar det rike där det inte längre behövs några gränser. Redan att följa vägen ger oss del av det rike vi hoppas på och äls­kar.

Vid slutmålet behövs inte ens något avgränsat tempel, ty “Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet”. Ingen sol eller måne behövs för att ge ljus, “ty Guds härlighet lyser över staden” (Upp 21:22f). Ingen gräns mellan ont och gott behövs, ty där finns inte längre något ont. Inga avgränsande varningar för avund och konkurrens behövs, ty alla gläder sig åt de andras gåvor, eftersom allt tillhör alla. Inga gränser skall skilja oss från Gud eller från varandra, ty “Gud skall vara allt och i alla” (1 Kor 15:28).

Den helige Augustinus leker med ordet finis, som betyder både gräns och mål. Vi skall en gång komma till en gräns utan gräns, ad finem sine fine, till ett mål utan gräns och slut.

Hösten 2014

br. Ingmar Svanteson OS