Kristus - framtidens Herre

Predikoföredrag vid Ekumenisk konferens 21-10-2012 Östermalmskyrkan Kristianstad

Br. Ingmar Svanteson

Det är inte svårt att finna stöd i bibel och den kristna traditionen för dagens tema, "Kristus - framtidens Herre".

Det första ord som kommer för mig är ur bibelns sista bok: "Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, allhärskaren." (Upp 1:8) Ikonografiskt möter vi samma bild på inbjudan till denna konferens, allhärskaren i den medeltida Vä kyrkas absid.

Det andra ordet hämtar jag från Efesierbrevet. Aposteln Paulus säger att "allting är sammanfattat i Kristus, allt i himlen och på jorden". Han ber att vårt öga skall få ljus så att det ser vilket hopp inför framtiden han har kallat oss till. Alla makter, krafter och herravälden fick vika genom hans uppståndelse från de döda. Alla fiender skall läggas under hans fötter. Aposteln målar upp en framtid där allting kommit på rätt plats i helheten, som lemmarna i en kropp under ett huvud. Kristus är huvudet och kyrkan är hans kropp, "fullheten av honom som helt uppfyller allt". (Ef 1) 5

Förövisso hör det till vår allraheligaste tro att Kristus är framtidens Herre.

Men - märks det i den kristna kyrkans liv? Är vi ett framtidens folk? Åtminstone i västerlandet tycks kyrkan snarast lida av det påven Benedictus kallar "troströtthet". När vi tänker på det större perspektivet, den yttersta framtiden, så är mitt intryck att vi lider av ett slags "trosunderskott" när det gäller de yttersta tingen. Efter en predikan som talade om att längta till himlen, möttes jag av en slags förvånad glädje. Får man längta till himlen? Varför har det blivit så tyst om himlen och det eviga livet? För att inte tala om domen och risken att gå evigt förlorad? Vi sjunger fortfarande våra psalmer och firar vår liturgi, men tror vi att det är sant, att det är "på riktigt"? Det eviga livet uppfattas snarast som något vagt och ovisst, knappt verkligt. Men det är ju det som är verkligheten! Ett symptom är våra ord och repliker vid allvarlig sjukdom. Någon frågar hur det står till, och kan få svaret att "det finns hopp". Men det hopp man talar om är hoppet att tillfriskna för några korta år till i denna världen.

Perspektivet har sekulariserats, begränsats, från födelsen till den fysiska döden. Alla krafter sätts in för att leva ett så bra liv som möjligt, här i tiden. På 1960- och 70-talet var tron på himlen måltavla för öppen ideologisk kritik. Religion kallades opium för folket. Att tala om och längta till himlen stämplades som flykt och svek. Det var på jorden det nya riket skulle upprättas - men spåren från det gångna seklets ideologier förskräcker.

Idag, en generation senare, är de politiska ideologierna mera lågmälda, knappt hörbara. Det som dominerar i väst kan kallas hedonism, tanken att livets mening är att må så bra som möjligt, ett njutningens projekt, i mer eller mindre kultiverade former. Hedonismen behöver inte argumentera för sin sak, trots att den får understöd från en ibland aggressiv ateism. Den behöver bara visa upp sina varor, efter vetenskapligt utarbetade metoder. Om hedonismen/konsumismen sipprar in i kyrkorna förvandlas gudstjänsten steg för steg till underhållning. Hedonisten kan inte vänta, lika lite som barnet. Den vill tillfredsställas direkt. Vilket leder till en slags kulturell infantilisering.

Men hedonismen i väst saboteras från oväntat håll. Våra nya invandrade syskon köper inte sekularismen lika lätt. De flesta fortsätter att ta sin tro på allvar. En forskare säger att sekulariseringen i Europa redan är på tillbakagång genom den stora invandringen från Afrika och Asien. Men nu gäller det oss som vuxit upp och lever i denna kultur.

Det starkaste argumentet mot hedonismen är människan själv. Hon bär evigheten i sitt bröst. Den yttrar sig i en oro som inte kan stillas av något skapat. En god vän formulerade det så: Livets ekvation går inte ihop utan himlen. Det finns sprickor i den sekulära muren där man minst anar det. Tron har en bundsförvant i varje människa. Vem blir egentligen glad när människans värdighet begränsas och kapas både vid livets början och dess slut? Vi har svårt att ge politisk kraft åt våra argument för livets okränkbarhet, men vem är stolt och glad över den kultur som växer fram? Vem vill egentligen leva i det som redan den förre påven Johannes Paulus II kallade en "dödens kultur"? Angreppen på Gud drabbar förr eller senare hans avbild människan.

Hur återerövrar vi tron på Kristus som framtidens Herre? Vi kan ju inte bara upprepa orden och uttrycken från en gammal väckelse, eller från den första kristna generationen. Hur upprättar vi hoppet?

Jag skall först antyda något om hur kyrkofäderna beskrev nuet i förhållande till framtiden, och sedan ta hjälp av de tidiga munkarnas sätt att praktisera sin tro på framtidens Herre.

Kyrkofadern Augustinus säger i en utläggning av Johannes evangelium: "Kyrkan vet att två liv är henne förkunnande och förelagda av Gud: ett i tron, ett annat i skådandet; ett under pilgrimsvandringens tid, ett annat i evighetens boningar; ett i mödan, ett annat i vilan; ett på vägen, ett annat i fäderneslandet; ett då hon viker bort från det onda och gör det goda, ett annat då hon inte har något ont att vika bort ifrån, men något stort och gott att njuta av. Det ena livet är alltså gott men fortfarande eländigt, det andra bättre och saligt."

Vilken predikant vågar idag använda sig av Augustinus formuleringar? Hur påverkade är vi själva av hedonismen? - Det klassiska svaret på frågan var människan "befinner sig" är att hon är på väg, men ännu inte hemma. Vårt hemland är himlen. Något har hänt genom tron, vi har upptäckt att det finns en väg, vi har blivit arvtagare, men har ännu inte tillträtt arvet. Den bibliska händelse som den tidiga kyrkan älskade och kände igen sig i var Israels barns ökenvandring. De hade befriats från slaveriet i Egypten, de hade mottagit Guds lag och levde under hans beskydd, men var ännu inte framme i det utlovade landet. De var ett pilgrimsfolk på vandring mot ett mål. De levde i hoppet.

Vi möter samma perspektiv i Fader vår. Avslutningen, som inte står i Nya Testamentet, men tillfogats senare från De tolv apostlarnas lära (ca. 100), säger att riket och makten och härligheten är Herrens. Ändå uppmanas vi att be: Tillkomme ditt rike! Må ditt rike komma! Samma perspektiv hör vi i Jesu första predikan: Guds rike är nära. Samtidigt varnar han för dem som tror sig kunna peka ut gudsriket här och nu. Kyrkan är ett frö, men dess fullbordan ligger i framtiden.

Detta vägperspektiv har alltid varit självklart i kyrkan, så långt jag känner hennes historia. Det var självklart för väckelsens folk. Men enligt min mening är det inte självklart längre. Tidigare generationer kunde kalla jordelivet en tåredal, jfr. lacrimarum valle i den katolska antifonen Salve Regina. Tiden sågs som en möda, en prövningens tid. De kände igen sig i ökenvandringen. Redan det befriar från onödiga besvikelser. Medan den som räknar med välgång och harmoni som det normala lever farligt. Frågan är om inte det klassiska svaret är det realistiska.

Men, och det är än viktigare, i detta perspektiv förstår vi vilken enorm kraft hoppet är. Hur kunde annars Paulus säga "våra lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår". Strax därefter talar han om att "hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor". Aposteln ser alltså hela det jordiska livet som ett fosterstadium. Livet i dess fullhet väntar i himlen. Så tillägger han: "Till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntat på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade." Augustinus tillägger, i hoppet har vi redan del av det vi hoppas på. Hoppet är en kraft.

I saligprisningarna, portalen till Jesu Bergspredikan, möter vi samma mönster. De som prisas saliga är inte de rika, förskonade och framgångsrika, utan de fattiga och sörjande, de ödmjuka och förföljda. Detta är normaltillståndet för hans lärjungar. Ändå prisas de saliga. Lyckan tycks inte utfalla direkt, utan genom en slags motsats. Lärjungen måste bli fattig för att få del av rikedomen, sörja för att bli glad, ödmjuka sig för att kunna ta landet i besittning. Redan i Bergspredikan skymtar påsken. Vägen till livet går genom dess motsats, döden.

Frågan är om det inte här finns en teologisk förklaring till att de kristna så lätt fångas i ett för snävt eller felaktigt perspektiv. Man tänker att det kristna livet "börjar" efter Pingsten med ett liv i Andens kraft, och sedan bara förväntas fortsätta och förökas. Eller att vårt liv är en fortsättning av Jesu "galileiska" period, fylld av undervisning och underverk, i förhoppning att detta skall prägla också våra liv som kristna. I båda fallen försvinner påsken, trons centrum och grundmönster.

I den tidiga kyrkan ger martyrerna det tydligaste exemplet på det kristna grundmönstret. De var de första som blev ihågkomna och firade efter sin död. De uppfattades som vägvisare och föredömen för alla andra, även om dessa förskonades från martyriet. För de första munkarna var de en direkt förebild och klosterlivet sågs som ett "vitt" martyrium. I veckan firade vi i Katolska kyrkan Ignatius av Antiokia, biskop i den första generationen efter apostlarna, död ca. 107. På sin väg till martyriet i Rom skriver han brev till församlingarna i Mindre Asien. Han skriver också till de kristna i Rom och ber dem att inte försöka hindra hans martyrium: "Jag har ingen glädje av världens nöjen eller av denna tidsålders riken. Det är bättre för mig att få dö till Kristus Jesus än att härska över jordens ändar. Födelsestunden ligger framför mig. Förlåt mig, bröder, hindra mig inte från att leva. Det finns ett levande och talande vatten inom mig som säger från mitt inre: 'Kom till Fadern.'" Martyr betyder vittne. Ignatius vittnar om vem som är framtidens Herre.

Hur kan vi återerövra denna tro på Kristus som framtidens Herre?

Det finns inga genvägar eller patentknep. Det räcker, enligt min mening, inte med att tala mera om de yttersta tingen, även om de troende borde efterfråga långt mera än vad de nu får höra. Redan som infanterist lärde jag mig en grundregel: Gräv där du står! Guds rike är nära. Benedictus klosterregel anbefaller inga märkvärdigheter, ännu mindre sökandet av himmelska visioner eller uppseendeväckande nådegåvor. Där anges en konkret efterföljelse av Kristus genom läsning, bön och arbete. Att göra det vanliga, men göra det helhjärtat! Då vidgar sig hjärtat och framtiden blir presens. Fruktan förvandlas till kärlek. Hemligheten är ödmjukheten. Den ödmjuke tycks gå nedåt, men lyfts därmed uppåt. Så lyder ju löftet: Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Vi följer Kristus, som ödmjukade sig och blev upphöjd, ända till himlen.

Kanske kan man konkretisera det på tre punkter, som alla rymmer samma paradox.

Ånger över synden.

Ånger har sedan länge haft dåligt rykte. Den förväxlas med ruelse och depressivt ältande - fiendens karikatyr på den äkta varan. Ånger är motsatsen, en kraft för att besegra missmod och nedstämdhet. En uppriktig akt av ånger startar en process, en rörelse. Syndaren stannar så länge inför en begången synd att hjärtat mjuknar och sörjer. Något händer. Något som befriar och lyfter. Publikanen i templet gick hem igen rättfärdig och upphöjd. Med fariseen hände ingenting. För ångern öppnas dörren till framtiden.

Det är ingen avslutad process. När Athosmunken den helige Siluan förlorat nåden och tappat kursen gråter han. Gråter och ber han om Kristi ödmjukhet. Han vet att ödmjukheten besegrar alla fiender.

Tålamod i motgångar.

Också tålamodet har fått dåligt rykte. Karikatyrerna är många, närda av jantelag och dålig självkänsla. Rädslan att tala klarspråk och reda ut en konflikt är inte tålamod. Men alla människor drabbas förr eller senare av motgångar, sjukdomar eller orättvisor. Redan kunskapen om att sådant hör till det normala hindrar oss från att ägna onödig tid och kraft på att fundera över varför det drabbar. Motgångar ställer oss inför ett val. Antingen ger vi rum för klagan och bäddar för bitterhet. Alternativet är att i Kristi efterföljd bejaka och med sitt inre omfatta det svåra som en prövning. Det kan ta sin tid. Men tålamodet rymmer kraft, ty det följer Kristus och för in i påskpassagen. Lärjungen förs ut i framtiden under Kristi herravälde.

Det tredje kanske chockerar - att umgås med döden. För hedonisten är döden själva ärkefienden. Därför förträngs den. För den kristne är döden vägen till livet. Därför ger Benedictus sina bröder rådet att dagligen tänka på sin död. Det låter deprimerande, men motsatsen gäller. En syrisk munk fick frågan varför han aldrig var bedrövad. Han svarade: därför att jag varje dag hoppas att få dö. Att något meditera över sin död är att i trons ljus föregripa framtiden, den framtid som därmed redan börjar.

Mycket finns att säga om gudstjänst och liturgi, men då överskrider vi de ekumeniska gränserna. Ekumeniskt kan vi enas om det som gäller bön och läsning av bibeln. Hjärtats bön och andlig läsning föregriper den slutliga verkligheten. För katoliker och ortodoxa har detta föregripande sin mest förtätade form den heliga liturgin. Där öppnas himlen och änglarna dansar ner över altaret. Där instämmer vi in i den himmelska lovsången, där frambärs det eviga offret inför Faderns ansikte, där mättas vi med det himmelska mannat och förenas i de heligas gemenskap. I eukaristin föregrips den nya skapelsen. Gud är allt och i alla. I den heliga liturgin är framtiden redan här.

Alla samfund formulerar inte sin syn på gudstjänsten på det sättet, men vi är alla genom dopet lärjungar, och varje människa är ett mikrokosmos av både kyrkan och hela tillvaron. Hennes historia rymmer hela tillvarons väg från skapelse till fullbordan. Där finns en ekumenisk mötesplats. Där delar vi kampen och hoppet.

Jag skulle också ha velat tala om hur kyrkans hopp påverkar världen. Andra Vatikankonciliet i Katolska kyrkan, som inleddes för 50 år sedan, talade mycket om det, inte minst dess s.k. pastoralkonstitution "Kyrkan i världen av idag, Gaudium et spes". (Nedan citeras ur dess kapitel 40 och 45.) Kyrkans hopp ger ett återsken av det gudomliga ljus som sprider sig över hela världen. För att hela och höja människans värdighet som person, genom att stärka den sociala gemenskapen och ge människans dagliga verksamhet en djupare innebörd och bidra till en humanisering av människosläktets historia. Kyrkan vill bereda väg för en livets och kärlekens civilisation. Hon vill ingjuta hopp i en döende värld.

Men allt det har sin grund i att Guds Ord blev människa och sammanfattade allting i sig. Konciliefäderna uttrycker det så: "Han är slutmålet för mänsklighetens historia, den punkt där alla historiens och kulturens strävanden löper samman, människosläktets medelpunkt, alla hjärtans glädje och uppfyllelsen av deras längtan. Honom har Fadern uppväckt från de döda, upphöjt och satt på sin högra sida och bestämt till domare över levande och döda. Levandegjorda och församlade i hans Ande går vi mot den fullbordan av människans historia som helt svarar mot hans kärleks plan: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.

Herren själv säger: "Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet."

I hoppet tillber vi honom och bekänner: Ty riket är ditt och makten och härligheten, i evighet.

Amen.