Varför sjunger vi? -

Lite teologi för körsångare.

Vid Riksfest (Sveriges Kyrkosångsförbund) i Kristianstad 19 maj 2012

br. Ingmar Svanteson OSB

Varför sjunger vi?

Jag ställde den frågan till en av systrarna i Mariavalls kloster och svaret kom spontant och utan tvekan: "För att vi älskar". Systern får stöd hos kyrkofadern Augustinus: "Sång är något för den glade och, om vi tänker noga på saken, för den som älskar". Han kommenterar uppmaningen i psaltarens näst sista psalm: "Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång", och säger: "Den som förstår att älska det nya livet (i Kristus), förstår att sjunga den nya sången". Så talar han om den nya människan, det nya förbundet, det nya livet och den nya sången. Systern hade rätt: "Vi sjunger för att vi älskar, och för att vi är glada".

Men också innan någon kände det nya livet i Kristus har människan sjungit. Sången fanns långt före bibeln och den kristna gudstjänsten. Människan sjunger för att hon är människa. Alltifrån det ensamma gnolandet till sången vid fester och stora högtider. Varje folk på sitt sätt. En kinesisk härskare gav sin son och efterträdare rådet: "Se till att folket har bra hus att bo i och goda sånger att sjunga. Då slipper du oro och revolutioner". Sången har från början också varit nära knuten till rit och religion. I alla kulturer. Kyrkan tog upp och integrerade sången i sin gudstjänst.

Sång behöver egentligen ingen motivering. Lika lite som glädje. En glad människa sjunger gärna. Och är hon oglad så gör sången henne glad. Dessutom skapar den gemenskap. 100.000 körsångare i Sveriges Kyrkosångsförbund kan vittna om detta.

Martin Luther älskade musiken. Han såg den som en gåva som gläder sinnena, som jagar bort djävulen och bereder oskyldig glädje. Därvid förgår vrede, begärelser och högmod. Den främsta platsen, efter teologin, gav han musiken. Enligt både honom och Augustinus är musiken nerlagd i skapelsen och musikens klang svarar mot en slags klang i världsalltet. Den synen har rötter i den grekiska antiken och kanske ännu längre ner i historien. Sång och musik är något urmänskligt.

Men det är också därför som sången kan skapa problem i gudstjänsten. Sångens skönhet kan ta över och väcka en njutning som inte leder till Gud utan bort från honom. Augustinus vittnar i sina bekännelser om att han kan gripas mer av sången än av det som sjungs, dvs. av texten och orden. Det är en synd, säger han, och önskar att han då inte lyssnat på sången. Ändå blir inte det hans slutsats. Han berättar också hur han fann vägen till tro, inte genom själva sången, men av orden som sjöngs, när de framfördes med klar stämma och passande melodi, då insåg han också sångens stora värde.1

Denna risk betyder inte att sången i gudstjänsten skall ske avslaget eller vara av sämre kvalitet. Tvärtom! Sångens unika storhet visar sig allra mest när den infogas i gudstjänstens sammanhang. Vad vore vår musikhistoria utan de stora kyrkliga verken? De är ju otänkbara utan den liturgiska ram i vilken de har vuxit fram. Ramen har gjort kompositören ödmjuk, och ödmjukheten upphöjer och skapar nytt.

Och - rent teologiskt - om inte sången vore något gott, hur skulle då det eviga livet kunna beskrivas som en ständig lovsång? Medan dödsriket redan i psaltaren beskrivs som en tillvaro utan lovsång: "De döda prisar inte Herren, ingen som har farit ner i tystnaden". Så följer kontrasten, sångens högsta funktion: "Men vi, vi skall lova Herren nu och för evigt." (Ps 115:17-18)

Lite teologi för körsångare.

Det som antytts vill jag nu försöka ge lite teologisk motivering och därmed ett försök till svar på frågan varför körsångare sjunger: Körsångare sjunger, inte bara för att de själva är glada och älskar, utan för att hjälpa sig själva och församlingen att växa i tron och därmed i glädjen och i kärleken.

Vi måste börja med en fråga. Vilken roll spelar kör- och försångaren i liturgin? Kyrklig sång handlar inte om ett allmänt förskönande inslag i gudstjänsten. Ännu mindre om underhållning eller om att skapa allmännt behagliga upplevelser. Sången skall inte avbryta, utan stödja och förstärka det liturgiska flödet, både uttrycka glädjen och få den att växa. Hur sker detta?

Jag hämtar svaret från den helige Benedictus regel. I hans kloster bör i princip varje munk vara beredd att fungera som kantor och intonera sången. Dock säger munkfadern: "Ingen får tillåta sig att sjunga eller läsa psalmer och antifoner, om han inte kan utföra denna tjänst till åhörarnas uppbyggelse."2 Ordet uppbyggelse syftar på något högst konkret, ett hus som byggs upp, sten för sten. Aposteln Paulus knyter an till detta byggande när han talar om de olika nådegåvorna i den kristna församlingen. "När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men det ska syfta till att bygga upp." (1 Kor 14:26).

I 1 Petrusbrevet hör vi om ett "andligt husbygge" (1 Pet 2:5). Byggstenarna är människor. Inte bara själar, utan människor av kött och blod. När en människa blir troende är det som när en sten hämtas ur stenbrottet och infogas i den byggnad, som aposteln kallar "sanningens pelare och grundval" (1 Tim 3:15) och vars grundsten är Jesus Kristus (1 Kor 3:11). De olika stenarna slipas av och fogas samman med andra stenar, när de troende inte längre skaver mot varandra utan genom kärleken finner sin plats i byggnaden. Varje körsångare kan säkert vittna om glädjen i att låta sin personliga röst infogas i körens enhet och samstämmighet. Enligt Hebréerbrevet har huset i himlen vuxit till en stad, "den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, en festförsamling av alla förstfödda". (Heb 12: 22-23) Men byggnationen måste påbörjas redan här i tiden, och särskilt på Herrens dag. Söndagens liturgi bygger upp församlingen på trons grund.

Det är detta byggnadsprojekt som kör, försångare och kantor deltar i. De är "Guds medhjälpare" (1 Kor 3:9) i det stora bygget. I Kolosserbrevet ger aposteln en förmaning som kunde adresseras just till körsångare: "Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan." (Kol 3:16)

Kan en försångare eller kantor verkligen bidra till att bygga upp församlingen? Ånyo hämtar jag hjälp från den tidiga monastiska traditionen. Den helige Johannes Cassianus, munk på 400-talet, talar om hur bönen kan övergå i det han kallar "glödande bön". Dels kan det handla om hur ett kallt hjärta mjuknar eller rentav såras. Ordet genomborrar människans hjärta som en pil. Hon ser och gråter över sin synd. Men det kan också leda till en bön som övergår i "ordlös extas och övergår allt vi kan känna och tänka"3. Så ger han några exempel på hur en sådan bön kan uppstå. "En psalmvers som vi sjunger, kan ibland leda oss över i glödande bön." Men så fortsätter han: "En broders melodiska röst kan väcka häpna åhörare ur deras slummer så att också de börjar be med samma glödande iver." Och så tillägger han, och här finns en adress till varje kantor och kör- eller försångare: "Andra gånger tänds de närvarande till glödande bön av en kantors klara och värdiga psaltarsång."4

Är det inte överord? Jag påstår inte att varje körsång måste leda till glödande bön, men det vore otro att utesluta möjligheten. Ty det ord vi sjunger, ber och förmedlar rymmer kraft. Förutsatt att det är Guds ord vi sjunger. Ordet är levande och verksamt, det är Ande och liv, det är skarpare än något tveeggat svärd, det har förmåga att blottlägga hjärtats uppsåt och tankar (Heb 4:12).

Är uppgiften så väldig? Kanske förskräcker det någon. Då vill jag påminna om vad den helige Benedictus förväntar av sina försångare. Han säger att uppgiften skall fullgöras "på uppdrag, med ödmjukhet, allvar och fruktan" (RB 47:4).

Benedictus ord är framför allt en uppmuntran. Han kräver inte den perfekta solisten eller kantorn. Men både kantor och körsångare måste förbereda sig noggrant 5. De står där inte i eget namn. De framför inte egna ord. Därför kan de frimodigt träda fram. De vet att de är tjänare för något större. När Benedictus talar om "allvar och fruktan", så betyder det inte gravallvar eller spänd högtidlighet, men medvetenhet om Guds närvaro. En slags "tyngd", i betydelsen av den närvaro som ÄR (jfr 2 Mos 3:14). Det bereder, paradoxalt nog, snarast plats för flyt eller "lätthet" hos den som sjunger. Han behöver inte "göra sig till" eller tillfoga egna krusiduller. Den heliga Birgittas anvisning för sin kyrkas arkitektur kan också gälla som ideal för körsångaren:"Av slät gärning, ödmjuk och stark."

Nyckeln är ödmjukheten - denna missförstådda dygd, som vi måste upptäcka på nytt. Ödmjukheten är ingen konkurrent till frimodigheten. Tvärtom! Den ödmjuke kännetecknas just av styrka och frimodighet. Hon vet att hon är tagen i tjänst. Hon ställer sina gåvor till förfogande. Den ödmjuka körsångaren är som en rentvättad glasruta, som släpper igenom ljuset, utan att märka det själv.

Herren har gjort sig beroende av människor i detta byggnadsarbete, också av körsångare. De förvaltar vad Anders Ekenberg kallar "Det klingande sakramentet". Er uppgift är att stödja och stärka församlingens tro och hopp, glädje och kärlek.

Till detta vill jag foga en lite mer närgången och personlig motivering för sången. Inte minst när glädjen och lusten att sjunga tycks borta och det bara känns trögt? Vad är orsaken till att sången hjälper oss att återfå glädjen? - Som benediktinmunk känner jag inget bättre hjälpmedel för att återvinna glädjen än att be och sjunga Psaltarens psalmer. Jag vet heller ingen bättre vägledning i denna konst än den som den helige Benedictus ger i sitt 19:e regelkapitel, vilket ofta citeras i inledningen till tidegärdsböcker. Även om det här gäller psaltarens psalmer, så tror jag det har bäring också på kyrklig körsång i allmänhet.

Benedictus påminner först om Guds närvaro. Hela klosterlivet, och allt kristet liv, går ut på att upptäcka denna närvaro, att bli medveten - och återfinna glädjen. Som hjälpmedel för att be psalmerna ger han oss tre psalmcitat, som står för tre steg på vägen till bön - och därmed till glädje.

Det första lyder: "Tjäna Herren med fruktan".

Att be är att träda in på helig mark. Den kan inte beträdas hur som helst. Mose fick ta av sig sandalerna inför den brinnande busken. Katoliken, och alltfler andra, renar sig med vigvatten och knäfall när han går in i kyrkorummet. Vapenhuset i gamla kyrkor hade samma funktion, världsliga vapen måste lämnas utanför. De flesta liturgier börjar med en renings- eller botakt. Cassianus säger: "Det som präglar oss före bönen, gör sig på nytt påmint under själva bönen. När vi försjunker i bön, kommer allt vi tidigare kände, sa eller gjorde för oss på nytt inför våra ögon. Vrede eller depressiva tankar kommer över oss, trots att vi vill be. Vad vi inte vill ha i vår närhet under bönen, måste vi därför bannlysa ur hjärtat redan i förväg." Så långt Cassianus. I himlen behövs inte denna förberedelse, helgonen behöver den knappast eftersom de ber ständigt, men de flesta av oss behöver ta ett medvetet steg in på helig mark. Medvetet ställa oss inför den heliga Treenigheten.

En bön6 inför gudstjänsten lyder så: "Lägg, Herre, dina ord i min mun, när jag nu skall prisa ditt namn. Sänd din Ande som skingrar de onda, tomma och främmande tankarna, ger förståndet ljus och tänder kärleken i hjärtat, så att jag uppmärksamt, värdigt och med glädje gör tjänst inför din härlighets tron och blir bönhörd genom Jesus Kristus, vår Herre."

Det andra citatet lyder: "Lovsjung med vishet" (Ps 47:8 Vulgata).

Det rör själva sången. Bedjaren tar de heliga orden i sin mun och gör dem till sina. Det var med stor tvekan som kyrkan tillät andra texter i gudstjänsten än de som hämtats ur Guds ord. Därför har Psaltaren alltid haft en särskild plats i kyrkans gudstjänst, inte minst i de sjungna partierna. Kyrkan lägger Guds inspirerade ord i bedjarens mun. Det betyder att med både förstånd och hjärta tugga i sig Guds ord. Uppmaningen, "Lovsjung med vishet", psallite sapienter, ligger i förlängningen av den första. Gudsfruktan är vishetens begynnelse. Citatet manar till eftertänksam sång av den heliga texten.

På latin finns en ordlek i uppmaningen. Ordet "sapienter" betyder inte bara "med vishet", utan leder också tankarna till ordet "smaka", sapere. Lovsången sker genom att smaka på orden. Den helige Basileios skriver: "När någon med full inre uppmärksamhet koncentrerar sig på psalmens ord, liksom smaksinnet känner smaken i en bestämd maträtt, då förverkligas det som står skrivet: 'Lovsjung med vishet'". Bedjaren tillgodogör sig orden, för att smaka deras i förstone fördolda vishet, sötma och glädje.

"Inför änglarna vill jag lovsjunga dig".

Det tredje psaltarcitatet är ingen maning Den uttrycker en önskan, som samtidigt uppenbarar en verklighet: "Inför änglarna vill jag lovsjunga dig." Något händer med bedjaren när han gör psaltarens ord till sina egna. Bedjaren "förflyttas" och lyfts ut i en större verklighet, den eviga lovsången inför Guds tron.

De tre psaltarcitaten beskriver en process. Den som går in genom gudsfruktans dörr renar sig från de självupptagna och begränsade föreställningarna om Gud och livet. Bedjaren går vidare genom att smaka på och ta till sig de ord som läggs i hans mun. Därmed frigörs kraften i Guds ord. Psaltaren säger att Guds ord är "vederkvickande och ger hjärtat glädje" (Psalt 19). Guds ord förenar sig med människan och för henne ut i verkligheten. Ut ur bedrövelse, självupptagenhet, avundsjuka, vrede och andra laster. Bedjaren upptäcker att han står inför den Högstes och hans änglars åsyn.

I en annan vers ur psaltaren samlas hela processen. "Till honom ropade jag och lovsång låg redan på min tunga." (Ps 66:17) Själva bönen lyfter bedjaren in i glädjen. Och ännu mera sången. Den som sjunger ber dubbelt, säger Augustinus.

Benedictus låter sitt regelkapitel om gudstjänsten avslutas med en maning, som uttrycker samspelet mellan den yttre rösten och vad som sker i det inre. Versen lyder: "Låt oss... sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst".

Munkfadern tar hjälp av rösten. Han säger att bröderna skall sjunga psalmerna så att deras "själ" är samstämd med deras "röst". Man hade kunnat vänta sig det motsatta, att (den "fromma") själen skulle påverka rösten. Men här är det rösten, något yttre, som skall påverka själen, insidan. - Det rösten sjunger är Guds ord. Själen skall omformas och gestaltas av det heliga ord den tar i sin mun. Men detta gör inte rösten oviktig. Den tränade och disciplinerade rösten blir ett verktyg, en spegel för själen. Det yttre tas i tjänst för det inre. Både för den som sjunger och för den som lyssnar. Förutsatt att det sjungs till Guds ära. Vi nämnde vittnesbörden om hur en broders eller kantors klara röst har påverkat dem som lyssnat. Inte genom sin tekniskt och röstmässigt brillianta sång, utan genom att rösten står i tjänst för det ord den förmedlar. Rösten förmedlar ett budskap, en förmaning, en kallelse, en tröst, en välsignelse - förutsatt att den är ödmjuk.

Munkfaderns tre psalmcitat står för bönens tre steg: inträdet på helig mark, bruket av de heliga orden, i hoppet att därmed föras in i den eviga och kosmiska lovsången i änglarnas gemenskap.

Därför sjunger vi och därför övar vi oss att sjunga. Som jag uttryckte det i inledningen:

Körsångare sjunger, inte bara för att de själva är glada och älskar, utan för att hjälpa sig själva och församlingen att växa i tron och därmed i glädjen och i kärleken.

Fotonoter

  1. De historiska uppgifterna från Anders Ekenberg: Det klingande sakramentet. Om musiken i gudstjänsten. Verbum 1984.
  2. Den Helige Benedictus Regel, RB, 47:2-3.
  3. Johannes Cassianus, Coll IX, 25. Det vidgade hjärtat, Artos 2002, s.59.
  4. Coll IX, 26.
  5. I ALLMÄN INTRODUKTION TILL DET ROMERSKA MISSALET, 102, sägs att Psalmisten har att sjunga den psalm eller annan sång ur Bibeln som har sin plats mellan läsningarna. För att väl fullgöra sin uppgift måste psalmisten behärska konsten att psalmodiera, äga en god diktion och ha god sångförmåga.
  6. T.ex. i den katolska tidegärden, Kyrkans Dagliga Bön.