Gudsbilder och Den Heliga Treenigheten - föredrag i Vitaby Kyrka 18/3 2012

Alla troende, egentligen alla människor, har någon slags föreställning om Gud, även om den ofta är oklar, dunkel, tanken om ett "högsta väsen", eller mest omedveten. Denna föreställning får konsekvenser inte bara för hur de ser på tillvaron och sin plats i den, utan också för deras eget liv.

Med stor förenkling kan vi antyda tre olika "gudsbilder" så här.

Utanför, splittrad eller upplöst? - Det kristna svaret på dessa gudsbilder är tron på den Heliga Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Men därmed har vi lämnat de "Gudsbilder" som människan gör sig. Ingen mänsklig tanke har räknat ut Treenighetens mysterium. Så begåvade teologer finns det inte. Ingen hade heller varit så dumdristig. Kyrkan har fått utstå mycket hån för sin tro på den heliga Treenigheten, men har vårdat denna tro som sin dyrbaraste skatt.

Det började, historiskt sett, med att Jesus bad till Gud och kallade honom Abba, Fader. Steg för steg avslöjar han sin innersta relation till Fadern. Långsamt förstår lärjungarna att han inte bara är Marias, utan också den himmelske Faderns Son. Men det vore absurt att mena att han därmed framställer sig som en "annan" Gud. Han sade: "Jag och Fadern är ett." Mysteriet fullbordas när Jesus börjar undervisa om och utlova den helige Ande, Hjälparen. Det handlar naturligtvis inte om någon tredje Gud. Det är Faderns och Sonens Ande. Med samma makt att ge liv som Fadern och Sonen.

Därför har kyrkan från första stund döpt sina barn, inte bara i Guds eller Jesu namn, utan i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. All gudstjänst och välsignelse sker i den Treeniges namn. Hela Kyrkans liv är trinitariskt. Kyrkan framträder som ett folk, "förenat genom Faderns, Sonens och den helige Andens enhet" (Cyprianus). I äldre tid kunde även världsliga kontrakt och affärer undertecknads i den Treeniges namn.

Treenigheten förblir ett trosmysterium. Guds innersta väsen kan ingen människa förstå, hans storhet är outrannsaklig. Ändå finns det spår av den Treenige i skapelsen. Varför säger vi att alla goda ting är tre? Människan består av kropp, själ och ande. I hennes tre själsförmögenheter, minne, förnuft och vilja, ser Augustinus spår av den Treenige. I nådens värld blir spåren ännu tydligare. De gudomliga dygderna är tre, tron, hoppet och kärleken.

Ett spår i skapelsen är solen med dess strålar och dess värme. Solen som en bild för Fadern, solstrålen för Kristus och värmen för den helige Ande. Liksom solen är källan till allt biologiskt liv på jorden, så är Fadern källan till allt liv överhuvudtaget. Liksom solen sänder ut sina strålar, så sänder Fadern sitt Ord. Först när han skapar himmel och jord, medan Anden svävar över djupen. Gud talar, och allting blir till. Han sade: "Låt oss göra människor till vår avbild." Också pluralformen, " låt oss" och "vår avbild", ser kyrkofäderna som en antydan om den heliga Treenigheten. Så blev människan till, och så blir hon till när Gud ger oss liv i vår moders sköte.

Ännu underbarare är det när han nyskapar oss genom att sända sin Son och sin Ande. Alla solens strålar finns samlade som i ett brännglas när han sänder sitt Ord som människa. Jesus säger om sig själv: "Jag är världens ljus." Ljusstrålen genom luften kommer inte ur sig själv. Jesus är Faderns Son, utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen, en sann bild av Fadern. "Den som har sett mig, har sett Fadern", säger Jesus.

Solstrålen når jordens yta och skapar värme och liv. Vi ser snart hur naturen slår ut i färg, form och liv. Det påminner om vad den helige Ande gör, han som kallas Livgivaren. Fadern vill inte bara ge oss kunskaper om Gud. Han vill inte bara få rättning i leden. Han vill ge oss liv. Liksom solens stråle ger liv åt de nakna träden och den kalla jorden, så ingjuter Jesus sin Ande i våra hjärtan och väcker där tro, hopp och kärlek. Människan blir själv förvandlad. Hon blir Guds barn, hon blir lik Gud, hon blir själv levande och lysande. Anden tänder ett ljus i hennes inre, trons ljus och kärlekens eld.

Nu är detta med solen en bild, en liknelse. Den säger oss något om Gud, men långtifrån allt. Alla bilder om Gud blir vilseledande om de drivs för långt. Olikheterna mellan bild och verklighet är alltid större än likheterna, lär oss teologin. En avgörande skillnad mellan solen och Fadern är att solen lyser därför att den måste göra det. Solen har ingen egen vilja. Den följer naturlagarna. Men om Gud säger evangeliet att han älskade världen och därför sände sin Son. Han älskade världen redan när han skapade himmel och jord i begynnelsen. Han var inte tvingad att göra det. Gud skapade därför att han är kärlek. Och den som älskar vill dela med sig, ge ut av sitt eget. Liksom mannens och hustruns kärlek är öppen och vill bära frukt i barn. Varje människa finns till därför att Gud vill henne, därför att Gud i sin kärlek har behag till henne.

Tron på den Treenige finns i kyrkans mitt från första början. Det är först när falska läror börjar dyka upp som kyrkan tvingas tänka igenom och formulera det som en lära och en bekännelse om den heliga Treenigheten. Hon gjorde det för att försvara mysteriet, väl medveten om att inga begrepp kan täcka in verkligheten. Vi bekänner den i varje söndags trosbekännelse. Det är fundamentet för all seriös ekumenik.

Någon undrar varför läran om den Treenige inte är klarare formulerad i den heliga Skrift? En kyrkofader (Gregorios av Nazianzos) kommer oss till hjälp. Gud själv valde att avslöja hemligheten stegvis. "Det gamla förbundet förkunnade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt. Det nya testamentet uppenbarade Sonen och antydde Andens gudom. Under Kyrkans tid bor Anden bland oss och gör sin egen bild tydligare." Det hade stridit mot klokhetens bud att uppenbara hela sanningen på en gång. Ögat bländas av alltför starkt solljus.

Det betyder inte att vi tror på tre gudar. Vi kan helhjärtat instämma i det gamla förbundets tro: "Hör, Israel, Herren vår Gud, Herren är en." Aposteln Paulus bekräftar denna tro: "En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader." Ändå talar samme apostel om Sonen och Anden som gudomliga personer. Hur förhåller sig enheten till trefalden?

Samme kyrkofader säger: "Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig". Det går ju inte att tänka sig enhet, om det inte är en enhet mellan flera. Fadern vore inte Fader utan sin Son. Ännu mindre vore Sonen Son, utan sin Fader. Och Anden överträffar dem båda i ödmjukhet, om jag får tala som ett barn. Han vittnar hela tiden om Sonen och leder till Fadern. De tre Gudomspersonerna utger sig själva i varandra, de genomtränger varandra, de finns i varandra, samtidigt som de var och en är personer. Ty i Gud finns inget opersonligt. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre "sidor" eller "manifestationer" av Gud. Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fadern är det.

Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten", fortsätter vår kyrkofader, "förrän jag blir överväldigad av Enheten". Sonen vittnar om Fadern. Han är sin Fader "upp i dagen". Han har sin glädje i att inte vilja eller göra något annat än vad Fadern vill och gör. Otaliga exempel i evangelierna vittnar om denna enhet mellan Fadern och Sonen. Anden är Faderns ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern.

Det är lätt att få svindel när man tänker på Treenigheten. Någon blir rentav irriterad. Varför skall det vara så krångligt? - Men vilka är alternativen? De som finns är bistra. När tron på den Treenige försvinner så intas scenen så småningom antingen av tron på den upphöjt Ende och Mäktige, som antingen är likgiltig för oss (deismen) eller kräver underkastelse och driver kärleken och friheten på flykten. I andra diket flyter man omkring i det svärmiska flummet, där allting upplöses, inklusive människans värde och värdighet. Den svärmiska panteismen, där allt ges ett sken av gudomlighet, tycks också kunna samarbeta med nyhedniskt mångguderi, dyrkan av "krafter" och "makter".

Det tydligaste tecknet på Treenigheten finns i människan. Vad är människans mest grundläggande behov? bortsett från mat, kläder, hälsa och livets nödtorft. Vad är det som gör livet värt att leva? Jag tror inte många opponerar sig om jag svarar: kärleken. Behovet att vara älskad och kallelsen att älska. Samtidigt som det är just här som många är djupast sårade och svikna. Här blir också den egna bristen mest påtaglig. Kring frågan om kärleken kretsar både människans djupaste längtan och brist.

Det blir tydligt i förhållandet mellan två människor. Endast kärleken kan förena dem med varandra. De falska alternativen är bekanta. Det ena heter tvång och krav på anpassning. I värsta fall våld. Det andra heter falsk anpassning, missriktad snällhet, ofta styrd av rädsla. Medan förbehållen finns kvar. I ingetdera fallet kan man tala om enhet. Den enda makt som förenar dem är kärleken. Den kärlek som frivilligt och med glädje dras till den andre, som "vill" den andre och gör det som är bra för honom eller henne, som gläds över den andres glädje och delar hans sorg och lidanden. När denna kärlek är ömsesidig, har något hänt: av två har blivit ett, en enhet. Samtidigt förblir de som älskar varandra självständiga personer, som kan vara olika varandra på många sätt, men där denna olikhet bara förökar kärleken.

Med detta har vi antytt inte bara ett mänskligt fenomen, utan också ett gudomligt. De två som älskar varandra och den kärlek som förenar dem utgör en "treenighet". Kärleken är den tredje parten i deras enhet. Den gäller inte bara mellan två utan all mänsklig gemenskap. "Treenigheten är vår sociallära", säger denn östliga teologin. En sådan kärlek är människans djupaste längtan, som vi kanske fått smaka något av, men oftare lider brist på, eftersom den sällan når sin fulla mognad här i tiden och är så sårbar.

Vår allraheligaste tro säger oss att detta människans djupaste behov har uppenbarats för oss genom Jesus Kristus. Han har öppnat vägen för oss till Fadern genom den helige Ande. Den tron är vi döpta in i, den tron är vi kallade att leva av och ösa ur som livets djupaste källa. Det är gemenskapen och enheten mellan Fadern, Sonen och Anden vi är kallade att bli delaktiga av. Varken underkastelse under en makt som tvingar, eller absorbering av en storhet som upplöser min person, utan frivillig överlåtelse i kärlek och glädje, han i mig och jag i honom, så att de splittrade krafterna i mig bringas till enhet. Budskapet om en Gud i Gamla Testamentet: "Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en", följs omedelbart av budet att älska honom med hela sin varelse och alla sina krafter. Budskapet om den ende Guden motsvaras av möjligheten för människan att nå enhet i sitt liv genom kärleken. Thomas Merton uttrycker det så: "Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting annat än delaktighet i det liv som är Treenighetens. Där skall vi en gång leva helt och hållet i Gud och i varandra som Guds personer lever i varandra".

Den kända trinitariska ikonen med motivet hämtat från de tre männens besök hos Abraham i Mamres terebintlund, där de tre männen framställs som en fullkomlig inbördes enhet och gemenskap, är öppen mot den som betraktar bilden. Människan är kallad att inträda i Treenighetens eget överflödande liv.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evighet. Amen.

Bön

Treenige Gud, vi tackar dig för kunskapen om ditt mysterium och för nåden att tillbe dig i ande och sanning: ge oss kraft att bekänna den sanna tron och led oss genom detta livet till evig gemenskap md dig. Du som lever och råder, Fader, Son och helig Ande, från evighet till evighet.

Amen.