Föredrag/predikan vid Ekumenisk Konferens

Östermalmskyrkan Kristianstad

14.10.2011

Hjärtats renhet - det finns något lockande i själva uttrycket. Intuitivt anar de flesta att ett rent hjärta är något gott, något att längta efter. Utan så många förklaringar förstår människan att ett rent hjärta är något att sträva efter.

Någon reserverar sig kanske för risken att bli naiv och godtrogen. Ordet renhjärtad kan ge sådana associationer. Men det är en karikatyr. Andra har erfarenhet av det rena hjärtats motsats. I värsta fall har de blivit utsatta för övergrepp av människor med orent hjärta. Andra har blivit bedragna eller utsatta för svek. De har drabbats av människor med dubbla eller falska hjärtan.

Ännu intensivare blir det för den som upptäcker att det egna hjärtat inte är rent. Då blir frågan närgången och inte bara en akademisk fråga. Det kan bli livets viktigaste fråga. Hur når jag själv hjärtats renhet? Hur bevarar jag mitt hjärta rent?

Frågan om hjärtats renhet har med moral och etik att göra och moralfrågor blir ofta kontroversiella. Bud och förbud vill den moderna människan ogärna höra talas om. Men uttrycket hjärtats renhet är knappast kontroversiellt. Vem vill inte ha ett rent hjärta? Ingen människa vill bli beskyld för falskhet. Ingen vill kallas bedragare. Dubbelspel och hyckleri fördöms av alla. Varje människa vill gärna höra om sig själv: Honom/henne kan man lita på. Varje människa har en naturgiven längtan efter helhet och renhet

Ibland framstår den kristna tron som något främmande och anstötligt, men talet om ett rent hjärta bekräftar den mänskliga intuitionen och erfarenheten. Också trons fiender tvekar att angripa de helgongestalter som utstrålar ett rent hjärta.

Otaliga kristna, oberoende av konfession och samfund, har lockats och fascinerats av löftet om ett rent hjärta. Det är alltså en ekumenisk fråga. Många har gått i kloster för att få ett rent hjärta. De första munkarna visste förvisso att Guds rike var slutmålet. Men för att nå det målet och för att aldrig komma på avvägar hade de som närmål det rena hjärtat.1 De lät sig trollbindas av den sjätte av Jesu saligprisningar: "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud". Längtan efter ett rent hjärta är i grunden en längtan efter att se Gud. Det rena hjärtat kan beskrivas som målet för det mänskliga livet.

Jag vill försöka utveckla detta i fyra punkter.

  1. Hjärtats renhet i bibel och den kristna traditionen.
  2. Vad är det som orenar hjärtat?
  3. Vilka verktyg finns för att uppnå hjärtats renhet?
  4. Kan en människa uppnå det rena hjärtat här i tiden?

1. Hjärtats renhet i bibeln och den kristna traditionen.

Hjärtat är i bibeln något vida mer än en muskel. Hjärtat är människans centrum och kraftcentral. Hjärtat är inte bara platsen för känslorna, där finns också vilja och förstånd. Därför kan hjärtat beskrivas som gensträvigt eller villigt, sorgset eller glatt, förhärdat eller motvilligt. (5 Mos 15:7, 10; 20:3, 28:65) Kung Salomo fick, som svar på sin bön, ett "vist och förståndigt hjärta" (1 Kung 3:12). Att också viljan har sitt säte i hjärtat hör vi i aposteln Pauli kollektrekommendation till Korintierna: "Var en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta" (2 Kor 9:7). Hjärtat är den samlande bilden för människans innersta och därmed för henne själv.

Det andra ordet i vårt tema, renhet, antyder att något främmande kan komma in i hjärtat, något som inte hör hemma där från början och som gör hjärtat orent.

Alla religioner vittnar om denna erfarenhet och har riter och böner, vilka syftar till människans rening. De gammaltestamentliga reningsföreskrifterna hade samma syfte. Prästen måste vara ren för att beträda templet. Av den som skulle stiga upp till Herrens tempel krävdes "oskyldiga händer och rent hjärta, ett hjärta som inte vänder sig till lögn eller svär falskt". (Ps 24:3-4)

I Nya Testamentet konkretiseras och tillspetsas detta när Jesus säger att ondskan inte kommer utifrån, genom underlåtelsen att utföra vissa rituella föreskrifter. Ondskan kommer inifrån: "Inifrån människans hjärta kommer hennes onda tankar...", och så räknar han upp en lång rad förfärande synder. (Mark 7:21)

Här måste man skilja mellan andarna. Hjärtat är inte till sitt väsen ont eller orent, men människan har låtit hjärtat ockuperats av främmande makter.

Ett exempel: Den som grips av häftig och uppbrusande vrede mot någon kan i efterhand, när lugnet återställts, fråga sig: Var det egentligen jag? Nej, det var det inte, men jag lät det ske. Detta gäller egentligen alla synder och visar att synden inte hör till människans egentliga väsen. Den är något främmande, något som orenar och vanställer hjärtat och människan själv.

Ibland sägs det att det är mänskligt att synda. Statistiskt må det stämma, men egentligen är synden något omänskligt, något som är människan främmande. Det betyder inte att hon är utan eget ansvar. Den som syndar har upplåtit sitt hjärta och samverkat med främmande makter. Det märks på att hon blir delad och splittrad. Ibland ser man det på den undvikande blicken, som en gång hos Kain, när hade dräpt sin broder Abel och inte vågade se upp. Den blicken kan jämföras med det lilla barnets blick, ännu obesmittad av egen personlig synd.

Hjärtats orenhet, det är människans elände. Det hon behöver befrias från. Hela frälsningen kan därför beskrivas som en rening. Petrus gör det i Apostlagärningarna: "Gud, som känner allas hjärtan, har vittnat för dem (hedningarna) genom att skänka den helige Ande åt dem... (han) har renat deras hjärtan genom tron". (Apg 15:8-9)

Men, som vi vet av bitter erfarenhet, behovet av rening består, också efter tro och dop. Hela det kristna livet är en väg för att helt ta i besittning det vi fått från början. Vi är ju kallade att älska Gud av hela vårt hjärta. En första tröst är insikten att det handlar om att driva ut främmande ockupanter och ta det egna hjärtat i besittning. För att bli det vi är skapade och återlösta till, för att bli renade och helade.

2. Vad är det som orenar hjärtat?

Den moderna människan tänker att det som orenar hennes hjärta är oro, bekymmer, stress och jäkt. Sådant har sitt pris och kräver sin medicin, men psykologin kan inte besvara frågan vad som orenar hjärtat. Det kan bara tron, upplyst av den sunda teologin. Det kortaste svaret är det som redan antytts: synden.

Här stöter vi på ett gåtfullt fenomen. Varför syndar människan egentligen? Vi vet ju hur dumt det är. I efterhand frågar man sig ofta varför det kunde hända. Varför slank den där elaka repliken ur mig? Hur kunde jag bli så arg över en småsak? Ändå tycks vi aldrig lära oss. Varför äter vi mer än vad vi vet är hälsosamt? Varför samlar människan på sig prylar som hon vet att hon inte behöver? Varför förs hon vilse av den goda sexualiteten, trots att hon vet vilket elände det kan leda till? Varför låter hon sig ockuperas av aggressivitet, för att dagen efter bli bedrövad och deprimerad? Också aposteln Paulus är konfunderad. Han förstår inte sitt eget sätt att handla. "Det goda jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." (Rom 7:15,19) Varför syndar människan, trots att hon samtidigt längtar efter renheten?

De vanligaste förklaringarna tycks inte räcka till. Psykologer, läkare, samhällsvetare och genetiker kan förklara en del, ibland mycket, men inte allt. Annars borde ju synden rimligen ha avtagit i takt med den ökade kunskapen. Frågan blir snarare större ju mera kunskap vi har, inte minst för den kristne. Varför sviker den troende så lätt sina högsta ideal, trots bittra erfarenheter och de bästa föresatser?

Människans erfarenhet tycks bekräfta att det finns en okänd faktor med i leken, ett x i ekvationen, en orm i gräset, en sabotör, en främmande makt. En makt som ockuperar och orenar. Den moderna människan har sedan länge kört ur djävulen ur sin världsbild. Men frågan är om inte klassisk kristen tro bättre speglar den bistra och bittra verkligheten.

Det kristna svaret på varför människan syndar är att hon ger efter för en frestelse. Hon kan varken skylla på omständigheterna eller på djävulen. Frestelsen har en liten bundsförvant i varje människa. Den katolska Katekesen säger att hon "i sitt hjärta har en böjelse för det onda" (Katekesen 401). Fäderna liknar det vid ett fnöske, något som lätt kan fatta eld. Frestaren vet om det och försöker antända denna böjelse till det onda. När människan låter sig luras och ger efter är synden ett faktum. Det är inte frestelsen som orenar hjärtat utan människans samverkan med den.

Frestaren uppträder i olika draperingar, ibland som en "ljusets ängel" (2 Kor 11:14). Han frestar med något som i sig är gott. Ingen frestas av en rutten frukt. Med frukten som lockbete ingjuter han misstro mot Gud och det han har sagt. Han får Gud att framstå som småaktig. Han lockar med en skenbar frihet. Men djävulen ljuger. Dessutom har han ingen fantasi. Oftast är det samma tråkiga tema hela tiden, det som Jesus själv frestades av i öknen, njutning, ära, makt. Aposteln Johannes beskriver frestelsen så: "vad kroppen begär (till skillnad från vad den behöver), vad ögonen åtrår (ögat begär i stället för att med glädje se allt det goda och sköna), vad högfärden skryter med (i stället för att bidra med sitt och utan avund glädjas över de andras gåvor)".

3. Vilka verktyg finns för att uppnå hjärtats renhet?

Kan människan övervinna frestelsen? Finns det någon strategi? - Det första är att räkna med frstelsen och inte bli förvånad. Vi lever inte i paradiset, snarare på ett stridsfält. Det pågår hela tiden en kamp om människan. Katekesen säger att "människan är insatt i denna strid för att hon i ständig kamp skall bestämma sig för det goda. Endast genom stor möda kan hon med Guds nåd uppnå sin inre enhet" (Katekesen 409). Det första är att upptäcka frestelsen som frestelse. Redan det är en halv seger, eftersom djävulen avskyr att bli genomskådad.

Det andra är att avvisa frestelsen. "Gå din väg, satan", säger Jesus (Matt 4:10). Frestelsen kan kännas övermäktig, men den känslan ljuger. Aposteln säger att ingen prövas över sin förmåga (1 Kor 10:13). Det hör till fiendens strategi att blåsa upp sig och försöka skrämmas. Han har god hjälp av den förföriska halvsanningen om människans svaghet: "jag kunde inte stå emot", "sådan är jag", "det är min natur". Ibland finns det ett hörn i hjärtat som inte vill stå emot, utan vill ge efter. Den som ser det får rådet: Be Herren förvandla och stärka den vacklande viljan!

En första erfarenhet på detta steg är att upptäcka vilken kapacitet det ligger i att säga nej till det onda. Det finns ingenting som säger att vi måste falla för frestelsen. Att frestas är ingen synd. Inte heller orenar det hjärtat, även om det kan kosta möda. Det som behövs är mod, så att vi inte låter oss ockuperas av rädsla och klenmod. "Stå emot djävulen, och han skall fly för er", säger aposteln Jakob (4:7).

Vi kan inte hindra frestelsen att komma, men med Guds nåd kan vi hindra den att få makt över oss. "Ingen kan förföras av djävulen om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom", säger en munkfader (Cassianus). Erfarenheten säger att det är lättare att vinna seger ju snabbare människan säger detta nej. Det är lättare att stämma i bäcken än i ån.

Ett beprövat hjälpmedel är koncentrerat i två ord på latin: agere contra! Det betyder dels det vi redan sagt, att stå emot. Men det betyder också att göra det konträra, det motsatta. Den som frestas av habegäret får rådet att i stället ge bort lite extra. Den som frestas av orenhet - att meditera över renheten, kanske över Marias renhet. Benedictus råder sina munkar inte bara att bevara renheten, utan också att älska kyskheten. Den som frestas av vrede och aggressivitet - använd motsvarande kraft i bön för den du vredgas över. Be ner Guds nåd över din fiende. Då sätts vreden på svältkost. Den som hotas att dras ner i bedrövelse och missmod. - Gå ut ur missmodet genom att gå ut ur dig själv. Gå din nästa till mötes. Intressera dig för någon annan än dig själv! Sätt handen till en konkret uppgift. De gamla munkarna visste att den sysslolöse lätt fångas av likgiltighet och leda. De hänvisades till disciplinerat arbete.

Strategin är känd från andra områden, både politiken och det militära: anfall är bästa försvar. Aposteln säger: Övervinn det onda med det goda!

Det tredje är det allra viktigaste. Att lita på Guds hjälp. En munkfader säger: "Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyddar oss"? Läs om helgonens liv.Då smälter många småaktiga bekymmer bort. Meditera över Herrens lidande! Katoliken har ett konkret hjälpmedel i den smärtorika rosenkransen, som betyder att leva sig in i Jesu lidande. Bedjaren tar skydd i hans sår, som klippgrävlingen tar skydd i klippskrevan (Ps 104:18). Blir kampen lång kan det handla om att hålla ut bara en kort stund till, just när man är på väg att ge upp. Benedictus ger rådet att "aldrig misströsta om Guds barmhärtighet" (RB 4: 74). Det gäller också den som fallit. Att inte bli liggande utan resa sig upp och fortsätta kampen - i förtröstan på Herrens barmhärtighet.

Detta kan låta som en omöjlig väg, eller, vilket vore än värre, som om allt hängde på människans uthållighet. Det märkliga är att kampen för det rena hjärtat samtidigt är ett sätt att upptäcka Herrens nåd och konkreta bistånd. Men denna nåd upptäcker bara den som kämpar som om allt hängde på honom själv. Därmed är vi framma vid den sista frågan.

4. Kan en människa här i tiden uppnå det rena hjärtat?

Vi har fått ett löfte om ett rent hjärta. Vi hörde det i Jesu saligprisning: "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud". Ett liknande löfte hör vi i Kristi ord till den som tar på sig hans ok. En förvandling tycks äga rum. "Mitt ok är milt och min börda är lätt". Vi kan se det hos de helgon, som med sina liv vittnar om Gud. De andliga vägvisarna har beskrivit vägen. Den helige Benedictus säger i sin klosterregel: "Går man framåt i livet och i tron, vidgar sig hjärtat, och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma". Det rena hjärtat är ett hjärta som älskar. Samma löfte skymtar för den ödmjuke enligt samma klosterregel. Hos denne har räddhågan ersatts av kärleken.

Ett mönster skymtar fram. En hård kamp som övergår i gudomlig nåd. En smal väg som leder till ett vidgat hjärta. Ödmjukhetens väg öppnar för den helige Andes gåva. Det hela övergår vad människan kan åstadkomma av egen kraft, "Guds kärlek, utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande." (Rom 5:5)

Det verkligt värdefulla ska inte sökas, utan inväntas (Simon Weill). Ändå måste man lyda, vad som än krävs. Denna "skarv" och passage, mellan min möda för ett rent hjärta, där min oförmåga att själv bli ren blir allt tydligare, till det större, är omöjlig att beskriva. Det är ofattbart och därför är det många som inte härdar ut. De flyr antingen till den trygga lagiskheten, där man uppfyller reglerna och kräver lön. Eller försöker man lätta på trycket, letar efter dispenser och sneglar efter en bredare väg. Invändigt frestas man att instämma i psaltarens formulering: "förgäves bevarade jag mitt hjärta rent" (Ps 73)

Kvar står löftet: "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud". Det löfte som lockar och fascinerar, men efter många misslyckanden riskerar att hamna i skuggan och glömmas bort. Kanske med en bitter suck varför det skall vara så svårt. - Den som lyssnar till dem som har erfarenhet får veta skälet. Vägen är mödosam därför att gåvan skall genomsyrar hela människans liv. Det var ju vad redan profeten lovade: "Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan" (Jer 31:33) Tomas Merton säger: "Det rena hjärtat leder till befrielse från sorg och oro, till den enkla lydnad som dricker mod och glädje ur Guds vilja i alla ting. Det komplicerade livet kan räta ut sig och upplösas i enhet och renhet och inre frid". Kärlekens outsägliga sötma.

Även om målet tycks fjärran är det givet som ett löfte och ett hopp. Johannes skriver om löftet att bli lika Herren, när vi får se honom som han är: "Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren". (1 Joh 3:2-3).

Varje dag måste vi be: "Skapa i mig Gud ett rent hjärta". Det handlar inte om att lyckas, men om att inte ge upp hoppet. Det hopp som ger oss del av det vi hoppas på, utan att vi själva märker det. "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud".

  1. Johannes Cassianus: Det rena hjärtat, Artos 2001; Det vidgade hjärtat, 2002; Hjärtats ro, 2004.