JULDAGEN

Jes 52:7-10 Heb 1:1-6 Joh 1:1-18

Det saliga utbytet

Ljuset lyser i mörkret. Det var julnattens budskap. Så fortsätter det. Trots att julens fest är ljus, konkret och påtaglig för våra sinnen, förblir dess insida dold i mörker. Mycket är konkret, inte bara allt det som omger festen, utan också dess centrum, det nyfödda barnet i krubban, Maria, Josef, oxen och åsnan, herdarna... Ändå är insidan dold. ”Han har inte bara blivit sänd för att bli känd utan också för att förbli dold.”, säger Origenes.

När vi försöker förstå slinter vår tanke och famlar i mörker. Skulle den som skapat allt själv bli ett embryo, ett foster och födas som ett barn? Den Evige, som skapat tiden och rummet, går själv in under tidens och rummets begränsning. Vid en bestämd tidpunkt i historien, när Augustus var romersk kejsare och Quirinius ståthållare i Syrien, på en bestämd plats i geografin, det Betlehem, som ännu spelar en roll i politiken. Detta skiljer Jesu födelse från myter och sagor. Dessa säger: ”Det var en gång...”, men svävar över tiden och rummet. Men det väcker också frågorna. Skulle den ”som möter upp himmelens vidd med sina utspända fingrar”, nu som ett hungrigt barn gripa efter sin moders bröst? Skulle den som tronar på himmelens skyar med jorden som sin fotapall, lindas och läggas i en djurkrubba? - Och inte blir det lättare om vi utgår från det vi ser. Skulle alltings ”herravälde” vila på detta barns skuldror, som vi hörde i ingångsversen? Är det intellektuellt hederligt att kalla detta barn ”Väldig Gud, Evig fader”?

Men det är den kristna tron. Gud blir människa, och förblir ändå Gud. Teologerna har det svårast. ”Inkarnationen är ett mysterium som är svårare än något annat att fatta.” (Maximos Bekännaren) Antingen betvivlas Kristi sanna mänsklighet. Man tänker att han bara hade ett sken av mänsklighet, att han var en ”förklädd Gud”, att han bara liknade en människa. Tron reduceras till saga och myt. Eller också förnekas hans gudomlighet och Kristus reduceras till en människa, låt vara den störste. I detta dike mumlar man otydligt om Jesus som den störste av profeter, men tar själv anstöt av kyrkans tro på honom som ”sann Gud av sann Gud”.

Den som gör min vilja skall förstå”, låter Johannes Jesus säga. Människan kan inte förstå om hon förblir sittande och grubblande. ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”, säger Jesus till Nikodemus. Evangelisten Johannes säger: ”Åt dem som tog emot honom gav han makten (rätten) att bli Guds barn”. Avsikten med att Gud blev människa är att göra oss människor till Guds barn. Det är julens saliga utbyte och samtidigt trons väg att förstå. Guds Son blir människoson, för att göra oss delaktiga i sitt eget förhållande till Fadern. Han blir vår broder och ger oss därmed rätten att få samme Fader som han. Med honom vågar vi säga: Fader vår... Han blir fattig för att göra oss rika. Han antog det som är vårt: möda, sorg, hunger, törst, smärta, ensamhet och död, för att ge oss det som är hans: kraft, glädje, frid, gemenskap, salighet och gudomligt liv, för att föda oss på nytt. Julen är grunden för vår nova nativitas, den nya födelsen. Som vi skall sjunga i prefationen: ”Ditt eviga Ord blir dödlig människa, som vi, och vi människor får del av din gudomliga härlighet”. Det övergår den ursprungliga paradisiska lyckan. I kollektbönen hörde vi att Gud inte bara skapat oss på ett underbart sätt, utan ”ännu underbarare” har återställt sin bild i oss.

När målet är så stort, måste också, för att tala som ett barn, åtgärden vara därefter. När Gud vill förena oss med sitt eget gudomliga liv, måste han själv stiga ner och ”hämta upp oss” från den plats där vi befinner oss, i stoft och intighet.

Konkretionen består. Lika konkret som han vilade i krubban, lika verklig är hans närvaro i kyrkans och våra liv. Men stilla och tyst, som den gången i Betlehem. Jesus är som sakramenten, han är ”ursakramentet”. Sakramenten har en yttersida, som rymmer en dold innersida. Vatten, olja, bröd och vin känner vi därför att vi är människor. Jesu mänsklighet kan vi lära känna. Apostlarna fick se, höra och beröra. Kvinnan rörde vid hörntofsen på hans mantel. Men därigenom förmedlades inte bara hälsa, utan något de ännu inte kände, nåden och det gudomliga livet. Denna förmedling, detta utbyte fortsätter i kyrkans liv. Lika konkret som han lindades i bindlar, lika konkret vilar det konsekrerade brödet på altarduken och läggs på våra läppar. Det som behövs för att vi skall förbli och växa till som Guds barn är att vi håller oss nära honom, i tro och efterföljelse. Vad som än händer.

Konkretionen består i att hålla fast vid Jesus också i mörkret. Och därmed kunna ta emot allt som händer, vad det än är, och upptäcka att det är ett led i Guds vilja och plan. Också det jag inte förstår eller vill vrida mig ur eller fly ifrån. Ordet som blivit kött lyfter oss inte ur det konkreta och till synes omöjliga, men tar det i sin tjänst och förvandlar det. Om vi framskrider i tron och livet, vidgar sig hjärtat, säger den helige Benedictus. Det vidgar sig för hans närvaro och herravälde.

Av hans fullhet har vi alla fått...”. Han möter oss där vi är, för att leda oss dit vi omöjligen kan nå i egen kraft. Som vi ber i slutbönen: ”Han föder i oss gudomligt liv, fröet till evig salighet”. Julens saliga utbyte. Kom låt oss tillbedja honom.

Amen.