4 SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 7:10-14 Rom 1:1-7 Matt 1:18-25

Att tiga i förundran

Under tiden före jul gör kyrkan i sin liturgi gemensam sak med Gamla förbundets väntan på Messias. Ett skönt uttrycket för denna väntan är de s.k. O-antifonerna, de korta verser som inra­mar Ma­rias lovsång i kyrkans vesper under de sju sista dagarna före jul. (Se katolska bönboken Oremus.) Alla antifoner är uppbygg­da på samma sätt. De börjar med ett högtidligt och för­undrat till­tal, ”O”, som utvecklas i en kort mening och slutar i en bön om hans ankomst. Alla antifoner sjungs på samma melodi, med små variationer. De inleddes i fredags den 17 december, där kyr­kan känner igen sin Herre i talet om Visheten både hos profeterna och i Vishetslitteraturen: ”O eviga Vishet, som utgått från den Högs­tes mun, du når från världens ena ända till den andra, och styr allting med ditt blotta ord. Kom för att lära oss vishetens väg.” Visheten vävs samman med Ordet som utgick ur Guds mun vid skapel­sen och genom vilket allting blev till. Antifonerna tar sin början i den ytter­sta be­gynnelsen och kul­minerar den 23 december, dagen före julafton. Ordet ”koncentreras”, som ljuset i en brännpunkt, när Ordet blir människa, Immanuel, Gud med oss. ”O Immanuel, vår Konung med den nya lagen, du Frälsare som folken längtat efter, kom och fräls oss, Herre, vår Gud.”

Under dagarna däremellan hämtas tilltalet både ur den bibliska historien och ur skapelsen. Igår sjöng vi: O Adonai, det hebreiska ordet för Herren, som uppenbarade sitt namn för Mose vid den brinnande busken. I morgon skall vi sjunga om Davids nyckel, som öppnar för dem som väntar i dödsriket och för alla som sitter i mörker och i dödens skugga. På tis­dag sjunger vi om den sanna Solupp­gången, Guds härlighet som likt en sol ”går upp” i Marias barn. På onsdag besjungs Fol­kens ko­nung, som bryter ner skiljemurarna och gör alla till ett.

I kväll sjunger vi - tillsammans med kyrkan runt hela jorden: O Jesse telning – orden är hämtade från Jesajas profe­tia om skottet som ska skjuta upp ur Jishajs avhuggna stam. Jishaj var far till Da­vid, konungen, vars ätt då hade förlorat kungamakten. Ändå ser profeten att Gud skall infria sitt löf­te. Ett skott skall skjuta upp ur denna stam. Vi hör i evangeliet hur ängeln tilltalar Josef som en Da­vids son. Antifonen lyder i sin helhet: ”O Jesse telning, du står som ett baner för folken, inför dig tiger ko­nung­ar i förundran, dig tillhör alla jordens folk. Kom till vår frälsning, träd fram i glans, o Her­re, dröj icke.”

De som ser, stänger sin mun och tiger i förundran. Inga ord räcker. Ingen människa kunde lösa Josefs problem, när hans trolovade blivit havande. En ängel uppenba­rar sanningen för honom. Själv sä­ger han inte ett ord. Han gör det ängeln har befallt honom. Han lyssnar till budskapet och tar Maria till sig som hustru. 700 år tidi­gare hade kung Ahas avvisat er­bjudandet om ett tecken, som vi hörde i första läsningen. Ahas ville hellre bedriva sin egen po­litik. Men trots det ges löftet om en jung­fru som skall bli havande. Josef tar emot budskapet i trons lyd­nad. Han tiger i förund­ran. Också Maria tiger, med undantag för sin lovsång och några ”få och förnufti­ga ord”. I stället göm­mer hon och be­grun­dar i sitt hjärta. Drottningen tiger i förundran inför sitt barn.

Det är samma evangelium som apos­teln Paulus avdelats att förkunna. I den grandiosa inled­ning­en till Romarbrevet, dagens andra läsning, beskriver han sin kallelse och uppgift: ”att föra alla hedningar till lydnad i tro”. Ordet för lydnad är släkt med ordet för lyssna. Lyhördhet är ett vackert men kanske lite ålderdomligt ord. Apostelns uppgift är att få konungar och alla folk att lyssna, lyda och tiga i förundran. De flesta tycks idag lomhörda och vill hellre bedriva sin egen politik. Någon fråga­de om inte västerlandets julfirandet idag är det tydligaste tecknet på hur djupt sekularisering­en har trängt.

Frågan är hur djupt lomhördheten har trängt in bland de troende? Tiger vi i förundran? Och om inte vi gör det, hur skall då de mäktiga få en aning?

Att tiga är inte motsatsen till få och förnuftiga ord, ännu mindre till lovsång. Den heliga tystnaden uppstår i mötet med den Helige. ”Inför dig tiger konungar i förundran”. Kyr­kans största tänkare läg­ger ner sina förmätna invändningar mot att han föddes av en jungfru. De ser till och med en slags logik i jungfrufödelsen. "Det är på allt sätt tillbörligt att när Gud ville bli män­niska, då föddes han in­te av någon annan än en jungfru, och när en jungfru fick uppdraget att fö­da, då födde hon in­te nå­gon annan än honom som är Guds son." Beda Venerabllis´ förnuft tiger i förundran.

Det barn som Maria skall föda är inte bara en profet. Han förmedlar inte bara ett budskap om Gud. Gud själv är med oss i Jesus. Ändå upphävs inte löftet att han samtidigt till sin mänskliga härkomst är av Davids ätt. Josef tar Maria till sin hustru och därmed adopterar han hennes barn och blir dess fosterfar. Därför kan Jesus med rätta sägas vara av Davids hus och släkt.

Josef är inte bara ett passivt verktyg. Liksom Maria blev Herrens tjänarinna, blir Josef sin Herres tjänare. Utan att tveka lyder han. Utan att frukta vad det skulle kosta. Denna lydnad öppnar hori­son­ten. Det är vägen ut ur tvivlets och klenmodets fängelse, ock­så för oss. Även om det gäller en situation eller en uppgift som tycks övergå de egna krafterna. Den heli­ge Benedictus beskriver det i ett kapitel, där munken får ett uppdrag som är svårt eller verkar omöj­ligt. Då skall han lugnt för­kla­ra för den överordnade varför det verkar omöjligt för honom, men om det ändå förblir som den över­ordnade beslutat, då skall han "lyda av kärlek och i förtröstan på Guds hjälp". Det är trons hör­samhet och lydnad.

För oss kan det gälla både små och stora saker, kanske något som vi länge skjutit på framtiden. Den inre rösten viskar i vårt innersta om att försonas med en ovän, att skriva ett brev, att ge en gå­va till den be­hövande, att bryta med en ovana, att gå till bikt, att hålla ut i bönen, att inte förlora ba­lansen och hoppet i motgång­en. Trons lydnad tiger i förundran.

Det är vad som hände för Josef. När han tog sin trolovade till sig fick han det som över­gick all lydnad och allt förnuft. Han fick Marias barn som sitt barn. Som det sägs om Sa­ckaios när han tagit emot Jesus i sitt hus: "Idag har räddningen nått detta hus". Ett ljus tänds i mörkret, när vi tiger i för­undran och lyder i tro. ”Inför dig tiger konungar i förundran”.

Psaltaren ger oss en profetia om vad barnet i krubban vill säga: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud”.

Amen.