ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 11:1-10 Rom 15:4-9 Matt 3:1-12

...så att vi kan bevara vårt hopp

När en kraftig ek har fällts till marken finns bara stubben kvar. Men ur den stubben kan det växa fram något nytt, så länge rötterna är oskadade. Profeten Jesaja levde på den tid då Davids stam hade fallit och Jerusalem hade intagits av det assyriska väldet, trots löftena om att en ättling av David skulle bestå för alltid. Nu talar han profetiskt om en gren eller ett skott som skall växa fram ur den avhuggna stammen. Redan 700 år före Kristi födelse ritar profeten konturerna till den messiasgestalt, som den kristna kyrkan ser uppfylld i det barn, vars födelse vi skall fira och som var av Davids ätt.

Vi sjunger om det i julpsalmen: ”Det är en ros utsprungen av Davids rot och stam”. Tidigare, när flera kände till att Davids far hette Jishaj/Isai med dess medeltida form Jesse, sjöng man: ”av Jesse rot och stam”.

Han skall vara fylld av Herrens Ande, säger profeten. Han samlar i sig alla det gamla förbundets stora gestalter och deras ande: Mose och Abrahams gudsfruktan, Davids kraft, Salomos vishet. Han skall vara omgjordad med rättvisans bälte och skipa rätt för de svaga och fattiga. Han skall döma våldsverkarna och de onda. Profeten målar bilden av ett rike där frid och gemenskap råder. Han hämtar sina bilder från djurens värld, men det är bilder för människor och folk. Detta rike skall vara lika uppfyllt av kunskap om Herren, som havet är fyllt av vatten. Kyrkan låter oss höra denna profetia under advent.

Ty, som vi hörde aposteln säga, ”alla profetior i skriften står där för att undervisa oss”. Profetian låter oss ana höjden och djupet, bredden och längden av den födelse vi snart skall fira. Kyrkan lyssnar på nytt till de messianska profetiorna för att förstå sin Herres hemlighet. På köpet får hon vägledning för det konkreta livet tillsammans. Aposteln manar till enhet, ”godta varandra, så som Kristus har godtagit er”, säger han. Aposteln syftade i sitt brev främst på förhållandet mellan jude- och hednakristna, men det gäller hela den brokiga mångfald som är förenad i den katolska kyrkan. Ytterst är det ett budskap till hela den mänskliga familjen. Kyrkan är ett profetiskt tecken för hela mänsklighetens enhet.

När svaga och starka älskar varandra i stället för att bitas och förtära varandra, då är det som när kalvar och lejon betar tillsammans. När den våldsamme och aggressive blir mild och barmhärtig, då kan vargen bo ihop med lammet. När den avundsjuke gläds åt den andres gåvor, ligger pantern vid killingens sida. När lögnaren har vänt om till sanningen då kan spädbarnet leka vid ormens håla. När den svekfulle har blivit trogen, kan barnet sticka handen i kobrans bo.

När skall detta ske? Profeten talar om en dag, en helig dag, då folken skall söka sig till Jishajs rot, där han står som ett fälttecken för alla folk. Det tecknet restes på Golgota kulle för alla folk och stammar. Hans apostel talar om den yttersta dag då alla knän skall böjas för detta tecken antingen de vill eller inte, den dag då slöjan över alla folk skall skingras, den dag när den slutliga domen skall fällas och korsets tecken skall avslöjas som historiens mittpunkt och källa. Till dess förkunnar Kyrkan detta tecken och ibland skymtar det fram, tydligast genom helgonen, oftast i det fördolda. Kyrkan bär på denna enhet som sin innersta skatt. Maria beskyddar den.

Profetiorna står där för att bereda väg och undervisa oss. Så att vi inte fångas av den materalism, där all historia och utveckling ses som styrda av slump och sin egen lag. Profeterna vittnar om att det finns en plan, ett gudomligt rådslut, en mening med hela historien.

Aposteln sade: ”Profetiorna står för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp”. De visar oss vem Gud är, ”uthållighetens och tröstens Gud”. Han förväntar sig förvisso uthållighet och tålamod av oss, men inte som en stoisk dygd i egen kraft. Han är själv tålamod och tröst. Och hans innersta vilja är att ge oss del av sig själv. Det är därför han föds som människa.

När vi läser profetiorna ser vi in i Guds hjärta. ”Lär känna Guds hjärta genom hans ord”, säger Gregorius den Store. Det ord han ger oss är inte bara information. Det är ”performation”, det tränger in och omformar. Ordet är näring och kraft, ett bröd att tugga i sig, så att läsaren får del av Guds innersta. Den gamla kyrkan såg läsningen av Guds ord på samma sätt som mottagandet av den heliga eukaristin. Hieronymus kallar också det skrivna ordet för Kristi kropp och blod. Dess utsida är bokstäver, men den som tuggar i sig ordet under bön och upprepar orden i sitt inre märker att det ger ifrån sig kraft. Ordet förvandlar människan inifrån. Hennes tankar ersätts av gudomliga tankar. Hon blir det hon är skapad till, avbild av honom som är tålamod och tröst. Psaltaren talar om den som läser hans ord både dag och natt. En munk, Wilhelm av Saint-Thierry, säger: ”Det är nödvändigt att bita av ett stycke från den dagliga läsningen och överlämna den till 'minnets mage', ett stycke som passar för det flitiga idisslandet”.

Den siste i raden av gammaltestamentliga profeter är Johannes Döparen. Han uppträdde i Judéens öken. I öknen fanns inget som skymde sikten eller gjorde budskapet otydligt. Öknen var den miljö där Israels folk hade förberetts för att ta det utlovade landet i besittning. Herren hade lockat sitt folk ut i öknen för att vinna sin bruds hjärta. Öknen var den skimrande förlovningstiden, så att brudgummen kunde förenas med sin brud. Johannes Döparen är brudgummens vän, som förbereder sina landsmän för detta bröllop. Folket ska föras till ett annat land, in i ett nytt rike. Inte ett geografiskt land. Han säger att ”Himmelriket är nära”.

Profeten är ett med sina ord. Han är rösten som ropar: ”Bana väg för Herren”. Så hade också hans föregångare ropat till Guds lomhörda och motsträviga folk. Inte minst i tider av kompromisser och smygande avfall, vilket bäddar för bedrövelse och modlöshet. Folket kom i stora skaror ut till Johannes. Också de teologiska experterna följde med strömmen, men de blir inte särskilt vänligt bemötta: ”Huggormsyngel!” Profeten genomskådar deras hyckleri. De följer trenden, men har inte för avsikt att ändra sina liv. ”Bär då sådan frukt som tillhör omvändelsen”, säger han. Vänd om från era onda gärningar och gör det goda.

Omvändelse går djupare än att skärpa sig till det yttre. Omvändelse betyder att vända sig om så att man ser. Den oomvända människan sitter fast i sig själv. Hon sjunhker under sin sanna värdighet. Människan är större än vad hon tror. Hon har en kapacitet att höra Guds ord. Hon är skapad till Guds avbild och kallad att få del av hans härlighet.

Den som lyssnar vaknar som ur en sömn. Det är inte behagligt när man inser att livet kan förspillas. Att jag kan missa målet och bli som agnarna för vinden. Det väcker en fruktan som är hälsosam.

Det måste ha hänt något med folket när de hörde Johannes Döparen. De kom ut till honom, lyssnade och bekände sina synder. Advent är bikttid. De måste ha fått ett styng i hjärtat. Det tröga, ljumma och hårda hjärtat genomborras av hans ord som av ett vasst spjut. De förstår att Johannes är sänd av Gud, att han talar Guds ord. Som kung David när profeten Natan talar klartext om hans synd, eller när Petrus förnekat sin Herre på översteprästens gård och Jesus ser på honom. Petrus går ut och gråter. Eller när kvinnan tvättar Jesu fötter med sina tårar.

En sådan sorg är salig. Den bereder väg för den nya födelsen. Då Jesus föds, inte bara i Betlehem, utan i det egna hjärtan. Det ger människan ett hopp. Profeterna är hoppets garanter. Hoppet är adventets gåva.

Amen.