FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 2:1-5 Rom 13:11-14a Matt 24:37-44

Det är något speciellt med advent.

Inte ens den hialösa kommers som försöker ta ut julen i förskott kan helt förstöra det. Det finns en förväntan i luften under advent, något som väcker längtan. Också sekulariserade svenskar vill sjunga Hosianna. I kloster är man under adventstiden som fisken i vattnet. Munken Tomas Merton var glad över få inträda i sitt kloster under advent. Hans nya liv fick börja med ett nytt kyrkoår. Han börjar sin bön om att Kristus, som en gång föddes i krubban, skall komma och födas i honom. Från människans sida är advent ett rop om att Herren skall komma. Advent är svaret på detta rop, Herrens ankomst.

Advent rymmer både trons vidunderliga storhet och det mest vardagliga och djupast personliga. Kyrkans tro märker vi i hennes bön. I varje Fader vår ber vi att Herren skall komma: ”Tillkomme ditt rike”. Vi inleder varje tidebön med bönen: ”Gud, kom till min räddning”. Den bönen bygger inte på drömmar, utan på att Gud har kommit i Marias son och att han skall komma tillbaka vid tidens slut för att upprätta sitt rike. Hans första ankomst skedde i ödmjukhet och slutade med att man dömde honom till döden. Vid hans andra ankomst skall han komma i härlighet och själv hålla dom med sina domare och alla som avvisat honom.

Mellan hans båda ankomster kommer han för att bereda oss för den slutliga. Som den nye Noa har han byggt en ark, sin heliga kyrka, för att rädda oss undan syndafloden och de katastrofer som skall föregå slutuppgörelsen. Människor förstod inte vad Noa höll på med. Han byggde ju sin ark på torra land. Så bisarr kan tron verka på sin omgivning. De gjorde narr av honom. Arken är den heliga kyrkan, förgård och förberedelse till Guds rike. Men också i kyrkan kan man somna, eller bara i yttre mening tillhöra henne. Det finns många utanför henne som tycks mera vakna än de som formellt tillhör kyrkan. Kyrkan försöker hålla oss vakna, så att vi inte steg för steg somnar in. På grekiskan heter sömn ”hypnos”. Människan ”hypnotiseras” av det förgängliga. De som vaknat håller fast vid kyrkan. De vet att det är en fråga på liv och död.

Vår kultur har gjort sig av med tanken att tiden en gång skall ta slut och att en slutuppgörelse och dom väntar. Kyrkan fortsätter att förkunna att tiden går mot sin fullbordan. Kristus skall en gång komma tillbaka för att döma levande och döda. Det är från början kyrkans allra heligaste tro. Vi vet inte när den dagen är inne, och alla försök att räkna ut det är fåfänga. Det är med domen som med den egna döden. Vi vet att, men inte när. Därför säger Benedictus att vi dagligen skall ha döden för ögonen. Dödsdagen sammanfaller med domens dag. Som vi är på vår dödsdag, så skall vi vara inför vår Domare. Det är inte ett dystert budskap, som materialisten tänker sig, utan en hälsosam övning. Den befriar och gör luften klar. Därför ber vi att Herren skall komma redan nu, för att väcka oss och hålla oss vakna. Bönen om Herrens ankomst blir en dörr som öppnar för sanningen och friheten. Den gör oss närvarande och vaksamma. Det blir en daglig övning att lägga av mörkrets gärningar och ta på ljusets rustning. Då förändras framtiden och hoppet växer. Tiden går inte mot sitt slut, utan mot sin fullbordan.

Det som först verkar skrämmande blir något befriande. Då lyder man inte längre Guds bud av fruktan för dom och straff, utan av kärlek. Adventstiden blir en välsignad förberedelse som vidgar hjärtat och får hoppet att växa. Adventstiden är bot- och bikttid. Kampen ändrar karaktär. Bedjaren förstår att Herren står för sitt löfte. Välsignad vare han som kommer.

Han kom i ringhet och fattigdom. Det är den första ankomsten. Hans ringhet fullbordades på korset, där han gav sitt liv för alla. I sin uppståndelse återgav han mänskligheten hoppet. Han skall komma tillbaka i härlighet och kraft och upprätta sitt allomfattande rike. Med kyrkan lever vi i tiden mellan hans första och andra ankomst. I denna väntetid kommer han till oss på tusen sätt, genom sin helige Ande. I sitt ord, i sin kyrkas heliga sakrament, i den nästa som behöver oss. Han kommer till var och en som ber och hoppas på honom.

Under adventstiden vibrerar kyrkan av denna väntan och detta hopp. ”Hela livet för en sann kristen är en helig längtan”, säger den helige Augustinus. Det människan längtar efter har fått ett ansikte. Hans första ankomst som Marias son ger oss ett hopp. Han har kommit till oss och gått före till Fadern, för att vi skall veta både vägen och målet.

Adventsliturgin ber och sjunger om hans ankomst på tusen sätt. Bara att låta blicken glida över adventstidens böner, psalmer, antifoner och liturgiska texter är att växa i hoppet. Problemet är att vi sover, är upptagna med annat eller har låst in oss i något fängelse, begärets eller misströstans. Då gråter Jesus, som över staden Jerusalem, som inte aktade på den tid då den var sökt.

Därför sade aposteln: ”Ni vet vad tiden lider: det är dags för er att vakna.” Att gnugga sömnen ur ögonen. Tiden går men Herren kommer. Vi kan ana det i benådade ögonblick. Då går vi ut i ljuset och vet vad som gäller. Problemet är att vi så lätt somnar in igen. Därför får vi inte bara maningen att vakna upp. I evangeliet säger Jesus också: ”Håll er vakna!”

Och han tillfogar som en yttersta varning: ”när ni minst väntar det kommer Människosonen”. Det är både en varning och ett löfte. En varning för den som obekymrat förblir i sömnen. Ve den som somnar in med oförlåtna allvarliga synder! Men det är också ett löfte till den som håller ut. När människan minst anar det, får hon det besök hon behöver.

Det avgörande är bönen. ”Vara uthålliga i bönen.” Att vi inte alltid får svar när vi önskar är den hälsosamma prövningen. Den är styrd av honom som vet vad vi förmår. Han prövar ingen över hans förmåga. Och prövningen ges oss för att vi ska växa i hoppet.

Advent har sitt mest förtätade uttryck i den heliga eukaristin. Kyrkans bön bereder plats för Herrens ankomst. I varje mässa sjunger vi: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”

Amen.