32 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Mack 7:1-2,9-14 2 Thess 2:16-3:5 Luk 20:27-38

Martyrernas vittnesbörd

Förra söndagen ägde det rum ett fruktansvärt blodbad i Irak. Ett femtiotal kristna mördades av terrorister under pågående gudstjänst i Bagdad. Vår biskop uppmanar oss till förbön för dem och deras familjer och vädjar på nytt till svenska myndigheter att inte fortsätta att sända tillbaka kristna flyktingar till Irak, där de uppenbart riskerar sina liv. Skälet till våldsdådet var att de var kristna. De dog som martyrer för sin tro.

Också dagens första läsning handlar om martyrer. Bibelns Mackabeerböcker berättar om de judar under andra århundradet f. Kr. som vägrade att anpassa sig till grekiska seder och bruk, när det stred mot den mosaiska lagen. Vår läsning berättar om sju bröder, som alla gav livet för sin tro. Tydligare än på andra ställen i Gamla Testament vittnar de om tron på uppståndelsen från de döda. “Världens konung skall låta oss uppstå igen till evigt liv”, säger en av dem. När de hotas med stympning sträcker en av dem frivilligt fram sin tunga och sina händer och säger: “Detta har jag fått som gåva av himlen och av honom hoppas jag få det tillbaka igen”. Saddukeerna i dagens evangelium trodde däremot inte på något evigt liv. För dem var döden punkt och slut. De ställer en fråga till Jesus för att förlöjliga honom och tron på evigt liv.

Spelar det någon roll vad man tror om livet efter döden? - Många tycks idag dela saddukeernas uppfattning. Tron på det hinsides livet spelar allt mindre roll, även om man inte vill glömma de hädangångna och alla någonstans ändå bär på ett hoppets frö. Också för många troende tycks tron på det eviga livet ha bleknat. Man förstår inte längre martyrernas trotsiga vittnesbörd och den roll de spelade för de tidiga kristna. I fornkyrkan var martyriet det högsta som kunde vederfaras en människa. Martyrerna var de första som började firas och kommas ihåg som helgon. Man firade gudstjänst vid deras gravar. Man skrev ner och läste om deras martyrium. Det blev upptakten till kyrkans Martyrologium, boken med alla kända helgon. När kyrkan blev officiellt erkänd och martyrernas antal minskade sökte sig många till klosterlivet och såg det som ett slags frivilligt martyrium. Martyrerna vittnade om att jordelivet inte var det viktigaste. De såg detta livet som en förberedelse och ett förstadium till livet i dess fullhet.

Vår tids kristna, åtminstone I Västerlandet, har inte så lätt att förstå detta. De flesta är mer eller mindre smittade av saddukeernas uppfattning. Det jordiska livet framstår som det viktiga, medan det kommande försvunnit i dimma och dunkel. Många vill inte ens ändra i den fyllda almanackan för att begrava sina hädangångna. Annat bedöms som viktigare. Därmed har vi förlorat mycket av den kraft och frihet i livets svårigheter som martyrerna vittnar om.

Många tänker om livet “på andra sidan” som saddukeerna gör i sin fråga till Jesus. Livet efter detta, om det nu finns något, ses som en förlängning av detta livet. Nöden och lidandet är borta. Men det man kan tänka sig är hämtat från jordelivet. Tendensen blir allt tydligare i begravningsannonserna, där korset har ersatts av en symbol för vad den döde fann mest värdefullt i detta livet - en bil eller en golfklubba. Det man hoppas på är en förlängning av favoritsysselsättningen. Så tänkte också saddukeerna i sin fråga till Jesus, och det bästa för dem handlade om familjen. För en saddukeisk teolog var den högsta lyckan att kvinnan födde barn varje dag. Det eviga livet tänktes som en familjelycka utsträckt i all oändlighet.

En viss anknytning till jordisk lycka ser vi också när Bibeln vittnar om det eviga livet. Profeten talar om en blomsteräng där får och lejon betar tillsammans. Det vackraste på jorden, befriat från det onda. Uppenbarelseboken talar om en bröllopsfest, den finaste av alla jordiska fester. I bibelns sista bok målas det eviga livet upp som en helig stad, ”full av Guds härlighet”. Hela staden tycks lysa ”som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis”. Stadens huvudgata är av rent guld, som genomskinligt glas. Och på dess båda sidor rinner livets vatten, klart som kristall. Mitt på den stora gatan står livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad.

Men vi förstår att det är bilder, inte fotografisk återgivning. Bilderna vill antyda, mer än beskriva. Det är ingen vanlig stad. Det blir aldrig natt i den och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller från solen, ty Herren Gud skall lysa över staden. Inte heller finns det något tempel, dit man behöver söka sig för att finna Gud, ty i den staden är man vid målet. Man är i Gud, som själv är dess tempel, han och Lammet. Någon exakt beskrivning med mänskliga ord är omöjlig. Det eviga livet övergår allt vi kan föreställa oss. Aposteln säger det klart: ”Vad intet öga sett och intet öra hört, men som Gud har berett åt dem som älskar honom”.

Något av detta vill Jesus lära oss i sitt svar till saddukeerna, som försöker snärja honom med sin listiga, men säkert påhittade, fråga. Vem skall få kvinnan till hustru, när sju män efter varandra haft henne som hustru? Brodern till den man som dog barnlös var, enligt Mose lag, skyldig att ta änkan till hustru. För att livet skulle fortsätta i avkomman. Här blir det ovanligt tydligt hur Jesus för vidare och fullbordar Mose lag. Enligt Jesus finns det i det eviga livet inte längre behov av jordiska relationer och familjelycka. Ty då är vi i den gemenskap som den jordiska familjen pekar fram mot, men förblir en svag avglans av. Då är vi hemma hos den himmelske Fader, från vilken allt vad fader heter på jorden har sitt namn. Hos den Fadern är alla förenade i den stora återlösta, förhärligade familjen. Av alla folk och stammar och länder och språk. De som aktas värdiga att få del i detta liv är inte änglar, men de är ”som änglar”, ty de har del i det eviga livet, ett liv som inte längre behöver fortplantas, som här på jorden. Alla bröllopsfester på jorden har där nått sin fullbordan. All mänsklig längtan efter enhet och gemenskap når där sin mål. Inför Gud blir alla människor feminina, som en brud smyckad för sin man.

Och här ligger det avgörande: inför Gud. Det eviga livet är livet hos Gud. Utan Gud blir alla tankar och bilder om det eviga livet begränsade, fåfänga eller missvisande. Ett jordeliv som förlängs i evighet blir i grunden utan både lockelse och mening. Frågan om det inte i längden blir långtråkigt i himlen är befogad. Frågan är ”saddukeisk”. Därför säger Jesus: ”Gud är inte en Gud för döda, utan för levande”. Ett förlängt jordeliv utan Gud, det är inte bara tråkigt, det är döden. Ty döden, det är att leva skild från Gud.

Men så fortsätter han, och där glimtar det egentliga budskapet fram: ”ty för honom är alla levande”. Han som är livets källa och ursprung, han som är den Levande, han har sänt sin älskade Son för att ge oss livet i dess fullhet, det eviga och gudomliga livet. Inte som ett vagt hopp. Han har sänt sin egen Son, född av jungfrun Maria, förberedd av patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, anad av de mackabeiska martyrerna och bekänd av dem som förlorade livet i Bagdad förra söndagen. De irakiska kristna lever i det land som Abraham en gång utvandrade från. De berövades sina jordiska liv, men levde i tron på uppståndelsen från de döda. Abrahams Gud har sänt sin älskade Son, för att de som tror på honom inte skall gå förlorade utan få evigt liv. Och även om de, och vi, måste lida, gråta, sörja och dö, så får inte sorgen sista ordet. Inte genom ett vagt hopp, utan genom att Jesus Kristus dött vår död och berett en väg till livet.

Det är detta trons mysterium vi firar i den heliga eukaristin. Vi får ta emot gåvan i våra dödliga kroppar. Kristus i mig, jag i honom, hoppet om härligheten. Vi tuggar i oss det nya livet och dras in den nya värld, som stigit ner och gjort sig till ett bröd för vår längtan.

Det var martyrernas hopp. Det är också vårt hopp. Ty alla är kallade att avlägga martyrernas vittnesbörd. Även när allt verkar hopplöst.

Amen.